Punkig feelgood-roman för dropouts

Årets vinnare av Selmapriset för alla de som ger ut sina böcker själva är Arne Wickander med Den tredje punkarn som han kallar just för en feelgood-roman för dropouts och efter att ha läst den kan jag nog tycka att det är en bra beteckning. Inte minst var läsningen en viss nostalgitripp för mig själv; var aldrig någon riktig punkare i klädsel, uppväxt och beteende men är en fan av mycket av musiken.

Arne är däremot en riktig punkare, närmare bestämt den tredje punkaren i Stockholmsförorten Bollmora.

Det är väldigt många i Sverige som ger ut böcker själva och det finns ett gäng företag som erbjuder produktionstjänster för de som inte blir antagna av de stora förlagen eller av andra skäl vill satsa på egenutgivning. Här finns naturligtvis mycket som inte är särskilt bra, men man kan också hitta pärlor. Sedan 2014 finns Selmapriset som årligen lyfter fram de bästa. Och årets vinnare, Den tredje punkarn, är riktigt bra. Ur juryns motivering: “Medryckande och med en unik och uppfriskande berättarröst följer läsaren storyn om en grupp unga punkare och deras spontana vansinnesfärder genom tillvaron.”

Han har hittat ett eget punkigt språk. Stora bokstäver är ju ett onödigt krångel. Varför hålla på med en massa olika skiljetecken när ”.” räcker bra. Och visst är pluraländelsen ”or” trist, varför inte köra ”er” genomgående i stället. Kan vara lite trögt i början men snart är man som läsare inne i hans språk och jag gillar verkligen när språket i sig är en del av berättelsen. Här är det ett lyckat grepp och det fungerar riktigt bra.

Så här beskriver han själv boken: ”vi var förortens första punkare. vi klippte håret kort och färgade det.vi tjackade singlar och lp. spelade in blandband. klottrade på alla väggar. blev jagade av snuten. fick stryk. vi gav ut fanzines. vi bildade band och började repa. fixade spelningar. gav ut egna skiver. vi lyssnade inte på vad nån sa. vi tog det vi ville ha och bar iväg med det. ingen kunde få stopp på oss. känsler var inte våran grej. vi bara gjorde saker. vi kände inte efter. det här e berättelsen om oss.”

Utöver att vara en kul nostaligtripp är Den tredje punkaren också ett viktigt tidsdokument. Många har växt upp i tuffa miljöer i miljonprogrammets förorter och punken var en klassbaserad revolt under 70- och 80-tal som skiljer sig rejält från tidigare hippierörelse eller progg. Punken är inte någon sorts intellektuell analys, det är att vara förbannad och slå sönder tillvarons hinder, alla betongsuggor som står i vägen. Det finns ett tydligt klassperspektiv där punkarna från höghusen Bollmora hamnar i konflikt med villornas discoungar.

Det handlar inte heller om något gnäll över de usla villkor som uppväxten och livet erbjuder. Det är en revolt som utan gnäll innehåller både ilska och ofta en befriande energi med en alldeles egen sorts glädje. Det är en revolt som inte innehåller någon sorts rimlighet, det finns inga demonstrationer, petitioner, program eller liknande; det handlar om det omedelbara, att genomföra det som dyker upp i ögonblicket, så länge det bryter mot dominerande normer och förväntningar är det bara att köra, direkt. Alla dessa balansgångar hanterar Wickander riktigt, riktigt bra i sin berättelse med kombinationer av vansinne, humor och ilska.

Det finns något mycket romantiskt i punken och i Wickanders bok. Alltså inte romantiskt i meningen kärleksfullt gullegull utan i form av den filosofiska inriktningen tysk romantik som främst under tidigt 1800-tal, i uppror mot Upplysningen, bland annat hyllar den omedelbara impulsen, handling snarare än analys, upplevelsen, känslan. Eller som Wickander säger: ”Punk var för oss en känsla, en hyllning till impulsen med mycket begränsad konsekvensanalys. Som att köra runt i en bil utan bromsar, eller bilda rockband i ett garage fast ingen kunde spela.”

Arne Wickander är född 1960 i Gävle, blev flyttad till Rågsved när han var två och från tre års ålder växte han upp i Bollmora. På sent 70-tal kommer punken till Sverige och når även Bollmora. Arne blir den tredje punkare i denna förort och hans punkarliv, främst tillsammans med Bosse, Hasse och Lasse är den som står i centrum för boken.

Bland de punkare han umgicks med skrev många och han började tidigt att läsa böcker av författare som Céline, Bukowski och Kerouac. Han hade egna skrivartankar, gick någon skrivarkurs, men utöver någon stencilerad tidig punkfanzine blev det inget. Efter ett liv med många turer befann han sig långt senare i en solstol under en palm i en muromgärdad trädgård utanför en liten villa i den gamla kolonialstaden Tamatave på Madagaskars östkust. Det var där Den tredje punkaren började födas.

För dig som har en egen punkarbalgrund är den här boken en självklar läsning men även många andra kan ha glädje av att få ett stycke samtidshistoria berättad på ett fantastiskt sätt. Arne Wickander har gjort ett bra jobb!

Anders Kapp, 2019-05-16

Bokfakta

  • Titel: Den tredje punkarn.
  • Författare: Arne Wickander.
  • Utgivningsdag: 2018-10-15.
  • Förlag: Calidris (eget förlag).
  • Antal sidor: 165.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *