Intensiv dramatik i Europas 30-talsmörker

Året är 1937. I Spanien pågår ett förödande inbördeskrig, bland mycket annat övningsplats för det snabbt växande tyska flygvapnet. Över hela Europa växer motsättningarna, så även i Stockholm. I Paris pågår intensiva förberedelser inför öppnandet av den stora världsutställningen. Det är scenen för Catalana av Anna Lihammer och Ted Hesselbom som kom ut för några dagar sedan. Det är en dramatisk berättelse; delvis deckare, delvis internationell spionthriller, som ger en välresearchad närhet till tidens platser, händelser och människor. Den grundläggande intrigidén är riktigt bra, det blir verkligen spännande, men det finns ändå något irriterande som skaver.

Catalana är det fjärde fristående boken om poliserna Carl Hell och Maria Gustafsson i 30-talets Stockholm. De tre tidigare har Lihammer skrivit själv, men den här har hon alltså skrivit tillsammans med Ted Hesselbom. Paret har tidigare också givit ut den fristående deckaren Solitairen med handlingen förlagd till 1939 (och 1998).

Catalana, eller Katja som hon kallas, är tillsammans med pojkvännen Felix i närheten när Konstakademiens stora byggnad raseras av ett våldsamt bombdåd. Katja är i Stockholm för att komma undan spanska inbördeskriget, men hennes mamma, den kända konstnärinnan Vera, är kvar i Barcelona för att göra klar en serie stora konstverk som ska till världsutställningen i Paris. Mor och dotter är oroliga för varandra, det var länge sedan de hade kontakt med varandra. Polissyster Maria Gustavsson är delaktig i utredningen av bombdådet och hittar snart spår som polisledningen försöker dölja. Kommissarie Carl Hell är ledig i Paris och njuter av förbjuden kärlek. Det är upptakten för denna berättelse.

Handlingen rör sig mellan Stockholm, Spanien, både Barcelona och Portbou nära franska gränsen, och inte minst Paris där den stora världsutställningen snart ska öppnas. I Spanien är det redan krig och överallt är motsättningarna högljudda mellan extremhöger och extremvänster. Det är högkonjunktur för spionagebranschen. Veras tavlor gömmer en hemlighet som kan få den internationella krutdurken att explodera. Berättelsen växer ut till en internationell spionthriller.

Det finns mycket som är riktigt bra med den här boken. Själva intrigidén är både lysande och originell. Liksom tidigare imponerar researchnivån stort; här finns mängder med verkliga detaljer som fångar tidsandan i ett Europa som med stormsteg är på väg in i Andra världskriget, det växande judehatet, de hårda motsättningarna mellan olika grupper, allt mer av lögner och propaganda. Även om skillnaderna är stora är en förståelse för det mörknande 30-talet också viktiga väckarklockor för vår tid. Något annat som jag gillar är karaktären Maria Gustavsson som växer ut på ett intressant sätt, kanske dags att byta namn på serien, här är hon nog mer av huvudperson än Carl Hell. Här finns också gott om andra intressanta karaktärer samt välskrivna och tidstypiska sociala relationer.

Jag gillar också författarna, träffade dem i november på Svenska Deckarfestivalen då jag modererade ett samtal med dem om historiskt författande, och hade hoppats att jag verkligen skulle kunna älska denna nya bok fullt ut. Men det är något som skaver.

Tänkt dig att du ska iväg på en resa. Du har tagit fram resväskan och en hög med allt du vill ha med dig. Du inser snabbt att högen är mycket större än resväskan. Du har ett problem som måste lösas, frågan är bara hur. Det finns två tänkbara lösningar som är rätt givna: skaffa en större resväska eller ta bort saker ur högen som du faktiskt inte behöver. Bägge lösningarna kan fungera hur bra som helst. Men det finns en rätt konstig lösning som också kan vara tänkbar; det är att försöka göra varje föremål i högen mindre, krympa eller dela upp föremålen, i stället för det där raggsocksparet blir det bara en raggsocka i väskan. Fungerar, men det blir konstigt och det är det jag upplever har hänt här.

Kortare ord, färre ord i varje mening, kortare stycken, kapitel som bara är några få sidor, händelser som avslutas blixtsnabbt för att ersättas av andra, miljöer som bara ilar förbi utanför fönstret, människor som snabbt byts ut till andra i en forcerad speed-dating. Jag blir ibland andfådd under läsningen, det blir nästan någon sorts kvällstidnings- eller serietidningsroman. Delvis kanske det är avsiktligt, jag vet inte, men det fungerar inte för mig. Det är för mycket i en alltför liten förpackning. Det finns en del liknande i modern spänningslitteratur som jag tycker kan fungera, men jag tycker inte att det passar dessa författare och för mig kommer formen i ren konflikt med den 30-talsatmosfär som jag vill andas i denna berättelse. Jag känner inte heller igen detta från de tidigare Hellböckerna och inte heller från den första spänningsroman som de två skrev tillsammans, Solitairen. I Solitairen kände jag verkligen atmosfären på Oscar Bergs Hovkonditori på Regeringsgatan 14 i Stockholm 1939, där en stor del av handlingen utspelar sig; människor, inredning, ljud, dofter och det var en stor del av värdet i den läsningen. I Catalana hinner jag knappt börja känna någonting förrän jag hamnat någon annanstans.

Jag kanske överdriver en del men här finns en sorts stackato som stör rytmen och som jag inte gillar. Så trots att här finns mycket som är riktigt bra kan jag tyvärr inte fullt ut vara den jublande fan på läktaren som jag skulle vilja vara och det smärtar mig.

Anders Kapp, 2020-03-26

Bokfakta

  • Titel: Catalana.
  • Författare: Anna Lihammer och Ted Hesselbom.
  • Utgivningsdag: 2020-03-23.
  • Förlag: Historiska media.
  • Antal sidor: 300.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *