Beauty and the Beast, a match made in heaven

Redan efter några stycken på första sidan inser jag vad det här är: en rewrite (parafras på bibliotekariska) av John Steinbecks Möss och människor från 1937 och ett stort, stort leende lyser upp mitt ansikte; Lennie Small måste passa Ane Riel perfekt, i sin geniala genombrottsroman Kåda visade hon sitt mästerskap på det verkligt udda, de där som finns utanför utanförskapet, skönheten i det riktigt hemska, och mitt läsarleende finns kvar ända till sista sidan på Monstret som kom på danska 2019 men först nu på svenska. Öppningsscenen i Riels version utspelar sig på en isolerad plats vid floden, en plats som påminner starkt om slutscenen hos Steinbeck, en jätte till man med ett litet barns hjärna gömmer sig, just fyllda 23, en snäll man som vill så väl, älskar att gosa med allt som är mjukt, men ibland går det fel: Om hon bara inte skrikit, ”jag står inte ut med att folk skriker”. Varför rubriken? Den har absolut ingenting med Disneyfilmen att göra!

Jag undviker medvetet att läsa om böcker jag kommer att läsa, innan jag läst dem själv; det är skönt med så få förutfattade meningar som möjligt, att få komma fram till sin egen uppfattning. Men fullkomligt oavsett vad den här boken handlat om hade jag läst den, förväntningarna på Ane Riel är höga. Hon finns i en betydande genreförvirring. Efter att ha skrivit en hel del annat kom hennes skönlitterära debut för vuxna med Slagteren i Liseleje 2013 (finns inte översatt till svenska) som fick Det danske kriminalakademis debutantpris och därmed uppfattades hon som en krimförfattare. Den andra romanen Kåda från 2015 hör knappast till den genren men fick ändå pris som bästa spänningsroman i både Danmark och Norden, ett enormt genombrott som såldes till fler än 25 länder och har filmatiserats. Monstret, hennes tredje vuxenroman är visserligen spännande men ingen kan rimligen placera den i spänningshyllan; i så fall måste vi också klassa om Steinbeck till spänningsförfattare.

Möss och människor utspelas på landsbygden i Kalifornien under depressionen 1929–1939. Tid och plats för Riels version är oklar men av någon anledning känns det som om vi befinner oss på landsbygden i södra delen av dåvarande Jugoslavien under mellankrigstiden. Från öppningsscenen rör vi oss tillbaka i tiden, innan den då 23-årige jätten ens är född, och under hela berättelsen flyter vi snyggt fram och tillbaka i tiden.

Vi får träffa Mirko (George hos Steinbeck) när han är drygt 11 år; en rätt försynt pojke, duktig med händerna, duktig i skolan utan att säga så mycket, hjälper föräldrarna med allt som ska göras på deras fattiga småbruk på landsbygden. En dag får han följa med pappa till änkan i granngården och han träffar änkans dotter Danica, ett möte som kommer att förändra hela hans liv. ”Han såg bara kvinnan med det gyllenröda håret. Och hon såg honom, hon hade fått syn på honom uppe på flaket, och nu log hon mot honom med gröna ögon och vita tänder och små gropar i kinderna.” Hon är mycket äldre, en vuxen ung kvinna, men det spelar ingen roll; han blir förälskad, besatt och det kommer inte att gå över. När hans pappa erbjuder grannen någon av sina söner som hjälp med olika sysslor då och då blir Mirko förtjust.

Danica tar för sig av livet och männen och träffar så småningom store starke Karl som ger henne två saker: underbart sex och en stark kropp som kan bruka gården. Inget mer än det, men det räcker ändå för ett bröllop. Enligt en läkare skulle hon inte kunna bli gravid, men det blir hon ändå. Mirkos mamma har hjälpt till med många förlossningar, men något liknande det som händer när det är dags för Danica har hon aldrig varit med om; hon föder en jättelik pojke, det är svårt att tro att mamman ska överleva förlossningen, men det gör hon trots allt.

Pojken döps till Leon, lejonet, men senare kommer han att kallas för Dodo, ett smeknamn för den utdöda dronten, en stor och snäll fågel som saknade den för fåglar karakteristiska förmågan att flyga. När han förstår det funderar han på om han inte i stället kunde kallas Humla efter ett djur som inte borde kunna flyga men som gör det ändå. Han älskar djur, särskilt djur med en mjuk päls som han kan smeka, särskilt möss, men han har så svårt att kontrollera sina krafter att djuren ofta dör. Han bär hjärtat utanpå, ibland bokstavligt, och ibland slår det honom så hårt att det gör ont.

Redan när han är fyra år är han alldeles för stark för att Danica ska kunna klara av sin son. Karl kanske kan rent fysiskt men vill allt mindre. Den enda som fungerar är Mirko, det uppstår ett band mellan honom och den märkliga pojken, men nu upptäcker hans religiösa föräldrar detta ”begär till din nästas hustru”, ett brott mot det tionde budordet, och de skickar i väg honom till USA för att arbeta där och glömma Danica. Arbetar gör han men glömmer gör han inte.

När han återvänder som ung man tre år senare står det illa till på många olika fronter. Mamman är svårt sjuk och pappan skröplig. Äktenskapet mellan Danica och Karl är i kris med mycket hat och sprit. Leon lever numera sitt liv inspärrad i en kätte på gården. Det är hett, det är torka. Riel lägger till en stor, grym bulgar med en farlig björn inspärrad i en cirkusvagn bland alla de komponenter som tydligt rör sig mot någon stor katastrof, partiklar på väg att mötas i en detonation.

Natten när Leon fyller sju kommer äntligen regnet, men det kommer med ett våldsamt åskväder. Leon kommer ut ur sin kätte, björnen kommer ut ur sin bur, det totala mörkret lyses bara upp av återkommande blixtar; fyra människor kommer att dö den natten, Mirko och Leon ger sig i väg för att leva sina liv på ständig vandring mellan tillfälliga jobb på olika gårdar, för evigt bundna till varandra, på väg mot inledningens slutscen.

Åter till rubriken, Beauty and the Beast, som inte syftar på Disneyfilmen, inte heller på vackra Danica och monstret Leon, utan på något helt annat som den här boken har gemensamt med föregångaren Kåda. Det handlar om skönheten i det riktigt hemska och det på olika sätt. Dels handlar det om kontrasten mellan språket och det språket används för att berätta om, en språklig skönhet som ibland skildrar riktigt hemska saker. Dels handlar det också om att finna skönhetens glimtar som lyser upp mitt i hemska scenarier, kärlek och vänskap mitt i eländet, den svarta humorn, underbara små betraktelser om livet från Leons mycket speciella tankevärld, men också i samtalen mellan Mirko och Leon. Här finns viktiga frågor och andra; hur kommer det sig egentligen att kvinnor aldrig har buskiga ögonbryn när de kan vara så buskiga på ett annat ställe?

Jag får också en del vibbar av samband med John Irving; dels i modet att ständigt transcendera realismens gränser, dels i förmågan att använda absurditetens narrspegel för att belysa det verkligt mänskliga med nya perspektiv. På något konstigt sätt känner jag också någon sorts släktskap mellan Leon och Owen Meany. När Riel dessutom kastar in Irvings favoritdjur, den fängslade björnen, blir vibbarna ännu starkare.

Steinbeck hittade titeln Möss och människor i en dikt av Robert Burns: ”The best laid schemes o’ mice an’ men / Gang aft agley”, ungefär ”De bästa planer, skapade av möss eller människor, går ofta om intet”. Så ställer livet ständigt till det för oss, det är oundvikligt, men den intressanta frågan handlar om hur vi som människor förmår hantera det oväntade. Även om mycket var oväntat i Ane Riels nya bok uppfylls definitivt förväntningarna om en underbar läsning. Till min förtjusning bidrar naturligtvis att jag tycker väldigt mycket om Möss och människor och att Ane Riel hedrar Steinbeck genom att skapa en alldeles egen version.

Det finns ett avslutande och förklarande efterord som känns onödigt, texten behöver inga förklaringar.

Jag begriper mig inte riktigt på det svenska förlaget. Den här boken kom ut på originalspråket i oktober 2019, fanns på topplistorna i flera länder 2020, men kommer först nu på svenska? Hennes fjärde vuxenroman, Urværk, kom ut för någon vecka sedan på danska och jag hoppas verkligen att det inte tar lika lång tid innan den kommer i svensk översättning. Och varför byta översättare? Helena Ridelberg gjorde ett fantastiskt jobb med Kåda. Helena Hansson gör absolut inte någon dålig översättning av Monstret men Riel/Ridelberg kändes som en alldeles ovanligt lyckad språkmatchning.

Anders Kapp, 2021-06-12

Bokfakta

  • Titel: Monstret (Bæst 2019, översättning Helena Hansson).
  • Författare: Ane Riel.
  • Utgivningsdag: 2021-05-24.
  • Förlag: Modernista.
  • Antal sidor: 414.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *