Även vackra saker kan växa i skuggan

Johanna Mos nya serie Ölandsbrotten har slagit igenom stort, den första delen är redan såld till sjutton länder, och nu finns den andra delen, Skuggliljan, ute i handeln. Det är en dramatisk berättelse, liksom den första delen koncentrerad till några få dagar, och att upplösningen kommer dagen innan min födelsedag ger en extra bonus till min läsning. I centrum av berättelsen finns ett försvinnande; pappa Thomas är borta likasom sonen Hugo, 14 månader. Pådraget är enormt, massor av människor letar, Thomas hittas död men Hugo är fortfarande borta. Vi får återse den udda och intressanta duon Hanna Duncker och Erik Lindgren vid Kalmarpolisen som arbetar under hårt tryck från media och allmänhet för att lösa fallet. Det är både välskrivet och spännande, men det finns också ett potentiellt problem med den nya serien.

Hanna Duncker är uppväxt på Öland och har en bakgrund med många problem. När hon var tolv dog mamma och pappa gick sönder, söp hela tiden och dömdes till slut för rånmordet på Ester Jensen. Hanna flydde till Stockholm, blev en skicklig kriminalpolis. Kontakten med pappan var nästan obefintlig och det fortsatte så även när han kom ut från fängelset. Först när han supit ihjäl sig återvänder hon till Öland, hittar ett renoveringsobjekt att bo i, inte i det samhälle där hon växte upp utan på andra sidan ön. Hon har en storebror, Kristoffer, som bara är ett drygt år äldre och när de var små stod de varandra mycket nära. Men efter katastrofen flydde han ännu längre, till London, och nu har syskonen nästan ingen kontakt alls. Gåtorna kring pappans brott är seriens långa berättelse som växer ut i den nya delen, Hanna försöker återupprätta kontakten med Kristoffer och möts av hot från någon okänd när hon börjar undersöka det gamla fallet. Samtidigt är hon kanske på väg att hitta en ny kärlek …

Hanna är en smart och stark kvinna som ändå plågas av sina trauman, hennes sociala förmågor är nästan obefintliga, hon är kantig, lite ensamvarg, ofta tystlåten. Den andra återkommande huvudpersonen är hennes motsats, Erik Lindgren är ett socialt geni, pratsam, nyfiken, vänlig; motions- och miljöfantast samt en mycket engagerad familjefar. Han är inflyttad och kan inget om Hannas bakgrund (vilket många andra gör; det är många som hatar att någon från den hemska familjen Duncker vågar sig på att flytta tillbaka till ön). Just nu känner sig Erik ensam, han längtar efter älskade hustrun Supriya som under sex veckor hälsat på sin familj i Indien tillsammans med deras dotter Nila.

Vi får också återse deras kolleger vid Kalmarpolisen, en skickligt byggd grupp av kontrasterande och kompletterande karaktärer. Måndag 19 augusti samlas de till morgonmöte och chefen, Ove Hultmark, informerar om att de under söndagskvällen fått in en anmälan om ett försvinnande. Jenny Ahlström hade hälsat på en väninna i Göteborg över helgen, hennes man Thomas skulle möta henne på stationen, de har pratat med varandra om det tidigare på dagen, men han dök aldrig upp. När hon själv tagit sig till deras hem i Hulterstad fanns varken Thomas eller deras fjorton månader gamla son Hugo där.

Det blir ett stort pådrag, enorm uppmärksamhet i media, massor av folk som letar. Thomas hittas död (ingen spoiler, framgår redan av baksidestexten), men Hugo är fortfarande borta.

Utredningen visar snart en hel del hemligheter i familjen. Thomas har en problemhistoria och ett annat barn sedan tidigare som han aldrig berättat om för Jenny. Lycke Henriksen är nu en 24-årig biolog som rest från Uppsala till Öland för att för första gången söka upp sin pappa. Det går inte så bra. Lycke får en egen berättarröst i sina egna kapitel. Hon odlar titelns skuggliljor; ”även vackra saker kan växa i skuggan”, minns hon att hennes mamma sagt. Även en del andra personer ur Thomas historia växer in i handlingen.

Thomas har också haft problem på jobbet som Jenny inte kände till. Han har jobbat hos en mäklare, Fribergs fastigheter, ett familjeföretag med en hel del familjeproblem som bland annat resulterat att Thomas fått sparken, något som han hoppas ändra på innan Jenny får reda på det. Mäklarfamiljen växer också in i handlingen.

Under de få dagar som berättelsen omfattar kommer det hela tiden in ny information, nya misstankar och det blir en spännande resa fram till lördagens upplösning.

Strukturellt är Skuggliljan identisk med den första delen, händelserna äger till och med rum samma år, 2019. Det är i all huvudsak kronologiska berättelser som omfattar några få dagar: då 15-20 maj och nu 18-24 augusti. Varje dag är en egen del och inom delarna finns kapitel där olika berättarröster för handlingen framåt. Historik hanteras som minnen och i dialoger. Kronologin avbryts då och då av kapitel där offret själv berättar om ”den sista dagen”. Det är en effektiv och väl fungerande berättarteknik.

Hos serieskrivare finns olika strategier, olika mängder komponenter som håller seriedelarna samman för att ge läsarna igenkänning, olika nivåer av hur fristående delarna är från varandra och en hel del annat. Nästan alltid finns återkommande huvudkaraktärer och deras utveckling över tid blir intressant att följa för återkommande läsare. Inte sällan finns också en lång historia över flera delar som kompletterar det speciella fall som avslutas i varje enskild del.

Det finns goda argument för att skriva serier i stället för helt fristående böcker. Några handlar om ekonomi, till exempel om ROI, return on investment. Det är en stor investering att bygga en värld med karaktärer, miljöer, historik, relationer, språk, berättarteknik och allt annat. Det finns naturligtvis fördelar med att kunna använda den grundinvesteringen i flera böcker. Det finns också fördelar på den internationella rättighetsmarknaden där både säljare och köpare gillar avtal om seriepaket. Det finns också fördelar i marknadsföringen; har man väl vunnit läsarnas gillande av en del är sannolikheten stor att de återvänder till nästa del, men baksidan av samma mynt är det kan vara svårt att vinna nya läsare som inte läst tidigare delar.

Det senare problemet försöker de flesta serieskrivare hantera genom att på olika sätt stoppa in bakgrunder där nya läsare får en del information om vad som hänt i tidigare delar. Det fungerar sällan bra, det blir för litet för nya läsare och det blir trist repetition för de redan inlästa. Det har alltid förvånat mig att nästan ingen använder den klassiska resumén, utom radioföljetongerna i P1, som är en utmärkt form för att ge nya läsare nödvändig bakgrund och som inlästa kan hoppa över.

Läsare tycker om igenkänning, det finns något enormt hemtrevligt när Mari Jungstedt nu låter oss träffa Anders Knutas på Gotland för sextonde gången. Men läsare tycker också om överraskningar; jag blev riktigt lycklig när jag öppnade tredje delen av Camilla Grebes pågående serie, som knappt är en serie alls, för att mötas av något som nästan fullständigt och på de flesta plan bröt mot de två tidigare delarna.

Ölandsbrotten är hittills ett skolboksexempel på ett sätt att bygga serier, det är en imponerande konstruktion, men samtidigt finns det en potentiell fara i detta. Skolböcker riskerar ibland att bli tråkiga. Jag kommer säkert att läsa även den tredje delen av Johanna Mos serie, hon är riktigt bra, men jag skulle bli verkligt glad om jag då blir mer överraskad än jag blev av den andra delen.

Författaren

Johanna Mo är född 1976 och är uppvuxen i Kalmar. Hon var ett bokslukande barn och ville bli författare redan i tioårsåldern. När det blev dags för universitetet flyttade hon till Stockholm och där bor hon fortfarande i dag med sin familj. Fram till Ölandsbrotten utspelar sig alla hennes böcker i Stockholmsmiljö. Hela hennes yrkesliv är fyllt av text och böcker. Utöver författarrollen har hon arbetat som redaktör, lektör, kritiker, översättare och korrekturläsare. Hon har varit redaktör på bokförlaget Modernista, arbetat med tidskrifter som Känguru, 00TAL, Ponton och Gaudeamus, skrivit kritik för Svenska Dagbladet och Norrköpings Tidningar och suttit i manusgruppen på Wahlström & Widstrand. Hon har utfört frilansuppdrag för många förlag och i flera år hade hon ett stående inslag i tidningen Skriva under vinjetten Lektören läser. Från och med 2020 är hon författare på heltid.

Hon debuterade 2007 med romanen Får i mig mer liv än jag är van vid och den följdes upp av Precis så illa är det 2010. Därefter gick hon över till spänningslitteraturen med en serie om Helena Mobacke:

  • Döden tänkte jag mig så, 2013
  • Vänd om och var stilla, 2014
  • Allting trasigt ska bli helt, 2015
  • Jag var tvungen att gå, 2019

Efter det kom Svarta änkan 2019 som är en fristående, mörk, psykologisk deckare. Efter det har hon återvänt till uppväxtens miljöer och startat den nya serien Ölandsbrotten som redan är såld till sjutton länder. Nu finns två böcker ute i denna serie:

  • Nattsångaren, 2020
  • Skuggliljan, 2021

2022 kommer Mittlandet, tredje delen i hennes Ölandsserie.

Anders Kapp, 2021-06-14

Bokfakta

  • Titel: Skuggliljan.
  • Författare: Johanna Mo.
  • Utgivningsdag: 2021-06-02.
  • Förlag: Romanus & Selling.
  • Antal sidor: 422.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *