Översättningskatastrof

Det första som slår läsaren av Unni Lindells nya bok, som släpps idag i svensk översättning med titeln Kvinnogården, har ingenting med vare sig författaren eller originaltexten att göra; det handlar bara om översättningen som sannolikt slår rekord i uselhet. Kanske har man testat någon digitalt automatiserad funktion, en maskinell översättning, jag vet inte, men det förefaller helt otänkbart att någon människa läst den svenska texten innan den gick till tryckeriet. Om vi börjar med titeln så finns det i berättelsen en gård där kvinnor bor, ett skyddat boende för våldsutsatta kvinnor, i vissa fall med barn, så Kvinnogården kan fungera. Men den norska titeln Fremmedlegeme är mycket starkare; en direktöversättning skulle kunna landa i Främmande kropp men den överförda betydelsen handlar om att någon eller något finns i ett sammanhang där den eller det inte alls hör hemma, något skadligt, är en Alien för att använda en skräckfilmsreferens. Mäns våld mot kvinnor är ett vanligt tema i samtidslitteraturen och det av goda skäl, det är ett gigantiskt samhällsproblem; det finns också exempel på kvinnor som slår tillbaka, hämnas på olika sätt. Ett av de mest kända exemplen är kanske Fay Weldons En hondjävuls liv och lustar som bok, film och teveserie på åttiotalet. Unni Lindells version är väldigt mycket mer brutal än så.

För att börja med översättningen tänkte jag ta några exempel från den korta prologen där jag jämför originaltexten med den svenska översättningen och ger förslag på tänkbart alternativ.

Originalet: ”da snek uhyggen seg som elektrisk kulde langs ryggraden”

Översättningen: ”strök obehaget längs ryggraden på henne som en kylig elektrisk ström”

Vad skulle en ”kylig elektrisk ström” kunna vara, det är obegripligt. Både på svenska och norska kan ”elektrisk” också stå för något intensivt som t ex ”stämningen i lokalen var elektrisk”. Ordet ”kulde” kan handla om temperatur men också handla om något obehagligt eller ovänligt.

Alternativ: ”då smög skräcken som ett intensivt obehag längs ryggraden”

Om en skog:

Originalet: ”Den var chiffongrønn”

Översättningen: ”Den var grön som chiffong”

Originalet är intuitivt begripligt även om ordet kanske skapats av författaren, en genomskinlig grönska, men inte översättningen, tyget kan ha vilken färg som helst.

Alternativ: ”Den var chiffonggrön”

Originalet: ”nettinggjerdet”

Översättningen: ”det stålnätsförsedda staketet”

Ordet ”stålnät” finns inte på svenska och med ”staket” avses normalt ett lägre stängsel, t ex mellan villatomter. Det handlar det inte om i det här sammanhanget.

Alternativ: ”nätstängslet”

(Med att ett ord inte finns på svenska menar jag att det varken finns i SAOL, SO eller SAOB.)

Det är höst, trädens blad börjar gulna.

Originalet: ”For alt levende ble resirkulert.”

Översättningen: ”För allt som var levande skulle återkomma.”

Än en gång obegripligt, på vilket sätt kan det som redan lever återkomma? Direktöversättningen av ”resirkulert” är nog ”återvunnet” som inte riktigt lika starkt har norskans konnotationer till cirkulation eller kretslopp.

Alternativ: ”Naturens kretslopp, allt levande ska dö för att på något sätt återfödas.”

Någon kör in på en torr gårdsplan och dammet yr från bilen.

Originalet: ”Halen av støv drev sidelengs mot låveveggen.”

Översättningen: ”Grus och stendamm hade lagt sig i en driva utmed väggen till ladan.”

Skratta eller gråta?

Alternativ: ”Dammsvansen yrde mot ladväggen.”

Det var alltså bara från den korta prologen på en och en halv sida. Normalt finns endast ett alternativ i det läget: lägga boken direkt till återvinningen och börja på någon annan, mer läsbar text. Men samtidigt finns det något som fascinerar, på ett liknande sätt som när grovt övervåld går så långt att det övergår till splatter. Nog för att man ofta kan stöta på mindre lyckade översättningar men det här är inte bara dåligt, det är en fullständig katastrof, det är helt otänkbart att någon person kan ha läst denna text på vägen mellan översättning och tryckeri och så får det faktiskt inte gå till. Så jag tog mig faktiskt igenom hela boken, hittade massor av vansinnigheter som jag inte ska belasta den här texten med, men tar ytterligare några exempel innan jag övergår till själva berättelsen.

I ett kök finns en modern ”stålspis”, ett ord som inte finns på svenska så vi undrar naturligtvis vad det är. Ordet ”stålpeis” finns däremot på norska. Bara ”peis” står för eldstad eller öppen spis och en rimlig översättning av ”stålpeis” till svenska kan vara ”kamin”, det finns moderna och avancerade kaminer som delvis är tillverkade av stål. Jag har så otroligt svårt att föreställa mig att en svensktalande människa plötsligt skulle hitta på ett ord som ”stålspis”, däremot följer det rent tekniskt svenskans konstruktioner av sammansatta ord vilket talar för en maskinell översättning.

Original: ”Betzy kikket på datteren i bakspeilet og kjente en pil gjennom hjertet. Pilen var kjærlighet, og smerten fra den spredte seg i brystet.”

Översättning: ”Betzy kikade på dottern i backspegeln och kände ett stygn i hjärtat. Pilen var kärlek, och smärtan från den spred sig i bröstet.”

Visst är uttrycket ”ett stygn i hjärtat” mycket vanligare men här är det uppenbart för alla att upprepningen av ”pil” är språkligt väsentlig i sammanhanget. Uppenbart för människor men kanske inte för en maskin.

Original: ”Det gikk en flisete brun bjelke høyt der oppe.”

Översättning; ”Det satt en barkad brun bjälke högt uppe i taket.”

Det är bara absurt, inga bjälkar har bark; trädstammar har bark som tas bort innan stammen sågas, till exempel till en bjälke, det vet alla människor. Det norska ordet ”flisete” har heller inget med bark att göra.

Original: ”Treverk, hadde faren sagt. Bambi visste ikke at traer verket.”

Översättning: ”Trävirke hade pappan sagt. Bambi visste inte att träd värkte.”

Ordlekar kan ibland vara omöjliga att översätta, här blir den svenska versionen bara löjlig. Det inser alla människor men kanske inte maskiner? Här hade det klokaste varit att hoppa över meningarna, de är inte nödvändiga i sammanhanget.

Nu går vi över till själva berättelsen. I inledningen får vi träffa Tøger Faye som är på jakt efter sin sambo, Lilja Agapova, papperslös immigrant från Lettland. Hon hade stuckit ifrån honom och det accepterar han inte, hon ska tillbaka till deras hem. Han har fått tips om att hon gömmer sig i den här gården, en timme utanför Oslo, och nu ska han hämta henne. Det är mitt i natten, snart sextonde juni.

På årets ljusaste dag, tjugoförsta juni, får vi återse huvudpersonen, tjugofyraåriga polisassistenten Lydia Winter, kallad Snø, som är på besök hos psykologen Fride Helmer, hon vill bearbeta ett olöst trauma från uppväxten. Nyligen hade hon varit utlånad till våldsroteln i Polishuset, löst ett svårt fall (tidigare bok), och i den dramatiska upplösningen hade detta trauma plötsligt drabbat henne.

Efter en tids sjukskrivning är hon sedan en vecka tillbaka i jobbet, inte på Polishuset längre utan i sin ordinarie tjänst på den lokala polisstationen Sentrum där hon bara får jobba med enklare fall, något som Snø inte alls är glad över. På Sentrum jobbar hon främst med en äldre kollega, kommissarie Marit Nilsen, som den här dagen fått in en anmälan om ett försvinnande, det är en Tøger Faye som saknas, föräldrarna har under fyra dagar försökt få kontakt med sin vuxne son utan att lyckas och det har aldrig hänt förut. Marit och Snø träffar föräldrarna och lyssnar på deras berättelse.

Tjugotreåriga June Tabita Hansen misshandlas återkommande av sin man, har på midsommarafton fått hjälp av ett kriscentrum som stöttar utsatta kvinnor i akuta situationer och via dem fått en plats på ett skyddat boende, kanske kommer hon också att få skyddad identitet. I reglerna ingår att hon inte får ta kontakt med någon alls. Men hon saknar familjen, tar ändå kontakt och lämnar boendet. Hon hittas misshandlad till döds bakom några soptunnor på svägerskans innergård i centrala Oslo.

Snø får ett samtal från Marian Dahle, chef på våldsroteln på Polishuset (och huvudperson i tidigare böcker), någon som Snø både beundrar och tycker om. De var redan tidigare överbelastade och med det nya mordet måste de ta in mer folk. Marian har redan pratat med Snøs chef på Sentrum och vill låna in henne igen, vill att hon ska börja redan nästa dag. Att nästa dag är en lördag spelar ingen roll för Snø, hon blir bara väldigt glad.

Den döda kvinnans man, Adil Hussain, är självklart huvudmisstänkt för mordet, men en del av den tekniska bevisningen pekar åt andra håll och dessutom är Adil försvunnen, får sannolikt hjälp av sin stora familj.

Vi möter även familjen Wessel som har det gott ställt, William är advokat och drar in mycket pengar, de har ett fint hus i stan och ett nästan nytt fritidshus. Men bakom fasaden finns en del våld som drabbar hans fru Betzy. Hon hade tidigare arbetat som modell och i en elegant klädbutik men när barnen kom bestämde William att hon skulle vara hemma. Bambi och Soy är barnens smeknamn, storasyster är nu sex och lillebror knappt tre. Våldet blir bara värre och urartar fullständigt när de är i stugan på semester i slutet av juni. Hon lyckas fly med barnen genom skogen till en större väg där de får lift av en vänlig bilist. Efter en hel del trassel, kriscentrum i Oslo hade helt fullt just då och Snø blev inblandad för att hjälpa till, får de en fristad på en gård med en jordgubbsodling utanför staden.

Det är Dagny Brede Viik som äger och driver gården med jordgubbsodlingen. Hon har bott i det stora huset länge, ärvde det från sin farmor och hon närmar sig nu sextio. Hon tar emot våldsutsatta kvinnor och deras barn som kan bo där under en mellanperiod innan de kan hitta andra lösningar. Hon har inget offentligt stöd eller tar ut några avgifter av kvinnorna, det är ett privat skyddat boende som drivs ideellt, hon brinner verkligen för utsatta kvinnor. Verksamheten finansieras av en del intäkter från odlingen men Dagny har också ett deltidsjobb som drar in en del pengar. Kvinnorna som bor där förväntas jobba på gården under sin vistelse.

Dagny samarbetar en del med ett kriscentrum inne i Oslo och Evelyn Moos som leder den verksamheten. Hon är några år yngre än Dagny men har även hon arbetat med dessa frågor länge, är minst lika engagerad och finns på plats nästan jämt. Kriscentrum hjälper till i akuta situationer men kan inte erbjuda boende under någon längre tid; en del av kvinnorna flyttar över till Dagnys gård för att få skydd innan det går att finna andra, mer permanenta lösningar.

En intressant detalj i texten är det återkommande begreppet synkronicitet som lanserades under nittonhundratjugotalet av den schweiziske psykologen Carl Gustav Jung och som kan definieras som upplevelsen av ”ett iakttagbart meningsfullt sammanträffande utan orsaksmässigt samband”. Det är något som Snø är väldigt bra på; att se samband, se mönster som sammanför många olika och åtskilda delar. Hon anar tidigt ett mycket större mönster i det som händer men hennes kolleger tror inte ett dugg på hennes teorier, som underordnad ska hon bara ägna sig åt de konkreta uppgifter hon får, hon måste släppa allt annat. Det gör hon naturligtvis inte. Hon följer sina slutsatser själv, hela vägen till en dramatisk upplösning.

Berättartekniken är mycket elegant; Snø är huvudperson men hennes perspektiv dominerar inte, vi rör oss hela tiden mellan de flesta av ovan nämnda karaktärer och några till, särskilt berörande blir Bambis syn på det som händer.

Det här är sannolikt en mycket bra berättelse, författaren är ju en stjärna, och den som vill träna på sin norska rekommenderas att läsa originaltexten, det är faktiskt inte så svårt. Men jag avråder bestämt alla från att lägga vare sig tid eller pengar på den svenska version som nu finns ute i handeln. Kanske ska man inte släppa böcker fredag den trettonde?

Författaren

Unni Lindell är född 1957 i Oslo. Efter att ha avlagt en fil kand i franska arbetade hon som journalist i fem år innan hon skrev sin första bok och hon har även arbetat som översättare. Hon debuterade 1986 med ungdomsromanen Den grønne dagen och sedan 1989 har hon varit författare på heltid. Hon är mycket produktiv och närmar sig hundra utgivna böcker inom olika genrer och för olika åldrar. Hon är också mycket framgångsrik: har sålt närmare åtta miljoner böcker på fler än tjugo språk och har tilldelats många priser.

Kriminalbokserien om Cato Isaksen och Marian Dahle inleddes 1996 med Slangebæreren. I de första tio är Cato huvudperson, senare tog Marian över den rollen och nu har Lydia Winther, Snø, trätt in främst på scen. Sex av böckerna har filmatiserats. Både Drömfångaren och Drönaren belönades med Rivertonpriset för bästa norska kriminalroman.

Anders Kapp, 2023-10-13

Bokfakta

  • Titel: Kvinnogården (Fremmedlegeme).
  • Författare: Unni Lindell.
  • Utgivningsdag: 2023-10-13.
  • Förlag: Piratförlaget.
  • Antal sidor: 452.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Please reload

Vänta ...