Oväntad Rotvälta med lysande Ådalsspänning

Det är en solig dag i mitten av maj. 20-åriga Eira Söderberg står på gården och tittar på demonstrationståget, på fanorna som fladdrar i vinden, på flera tusen demonstranter. Det är hennes sista dag i livet, hon dödas av en rikoschett, ett skott avlossat av inkallad militär. Det är i Lunde i Ådalen, 14 maj 1931, då militären dödar henne och fyra demonstranter. Det är (än så länge) sista gången som militärmakt sätts in mot demonstrationer i Sverige. Eira blir en känd martyr och det är efter henne som Eira Sjödin, långt senare, får sitt förnamn och blir huvudpersonen i Tove Alsterdals nya bok Rotvälta, den första i en serie förlagd till Ådalen och något helt nytt i hennes författarskap.

När jag först hörde Tove berätta något lite om sitt nya Ådalsprojekt tänkte jag omedelbart att det säkert kommer att handla om händelserna i Ådalen 1931 och dess konsekvenser för några människor i nutid, det är ofta enligt den formen hon bygger upp sina böcker, men jag hade fullständigt fel. Händelserna nämns, liksom en del annan Ådalshistoria, men de har ingen central roll i handlingen; Rotvälta är något helt nytt i hennes författarskap och inledningen på hennes första serie, vi kommer att få träffa Eira Sjödin flera gånger.

Olof Hagström var bara fjorton år när han erkände mordet på en tonårsflicka, Lina Stavred; hennes kropp hade han slängt i Ångermanälven, hon fördes bort av strömmen, hittades aldrig. Olof blir hatad och utstött av familj, vänner, ja av hela den Ådalsbygd kring Bjärtrå där detta utspelar sig.

23 år har gått och Olof har aldrig återvänt till sin barndomsbygd, har inte haft någon kontakt alls med sin familj eller några andra. Det har inte gått så bra för honom i livet. Han bor utanför Stockholm, har aldrig haft något riktigt jobb och just nu försörjer han sig på att hämta och leverera bilar runt om i Sverige åt en ljusskygg bilhandlare. Han är stor som ett resultat av konstanta intag av skräpmat, andfådd och stånkande av konstant rökning och är en ensam, asocial människa som ett resultat av sin historia.

I berättelsens inledning har Olof hämtat en riktigt fin Pontiac i Norrland, det är sent men ändå ljust i juninatten, han räknar med att vara framme i Stockholm för leverans tidigt på morgonen men av någon anledning svänger han av E4:an i närheten av Skuleberget och fortsätter till det barndomshem som han inte sett på så länge. Han hör en hund skälla förtvivlat inne i huset, något är fel, han går motvilligt in, befriar hunden och hittar sin pappa Sven död i duschen, mördad med en jaktkniv.

Eira Sjödin var bara nio år när Olof erkände mordet på Lina, men naturligtvis kan hon historien, den kan alla i bygden. Hon flyttade, utbildade sig till polis, men har nyligen flyttat hem för att hjälpa mamma Kerstin som drabbats av begynnande demens och Eira har fått jobb på Kramforspolisen. Hon blir en del av utredningen av mordet på Sven Hagström, en utredning som också kommer nära hennes eget liv.

Scenen är satt, utgångspunkterna är klara och på detta bygger Tove Alsterdal en berättelse som håller oss läsare i ett stadigt grepp, hon inbjuder oss till en vindlande resa som det är en ynnest att få delta i. Ådalsmiljöerna skildras magnifikt, intrigen rör sig mellan då och nu och överraskar oss ständigt med nya kunskaper hela vägen fram emot oväntade upplösningar i flera steg. Hon skapar ett gäng med riktigt intressanta karaktärer; jag blir särskilt förtjust i hennes mamma Kerstin, en läsande kvinna som nu hela tiden återvänder till en av mina favoritböcker, Älskaren av Marguerite Duras, som för henne hela tiden är ny, demensen har tagit ifrån henne minnet av det hon läste igår.

Berättartekniken är lysande. Det är Eira som äger huvuddelen av berättarperspektivet men hon kompletteras av Olof, av rörelsen mellan dåtid och nutid och av förflyttningarna mellan polisutredningens perspektiv och de berördas syn på skeendena.

Själva grundidén om att något gick illa för många år sedan, någon människa blev utstött, föraktad för de handlingar som hen ansågs ansvarig för, och konsekvenserna för detta i nutid, många år senare när nya uppgifter kanske förändrar synen på historien, är inte ovanlig. Några aktuella exempel på samma koncept som jag direkt kommer att tänka på är Anders de la Mottes aktuella Våroffer, Christoffer Carlssons senaste bok Järtecken och Sharon Boltons Hantverkaren och Giftmördaren i den aktuella serien om Florence Lovelady. Men Tove Alsterdal genomför det på sitt sätt, med sitt språk, i hennes Ådalsmiljö och det är väldigt njutbart att läsa.

Trots allt är jag lite sorgsen, Tove Alsterdal har varit en av få författare inom genren som inte skriver serier. I hennes tidigare böcker har hon ofta utgått från något måttligt välkänt historiskt skeende, till exempel svenska kommunisters emigration till Sovjetunionen på 1930-talet i boken I tystnaden begravd eller den etniska rensningen av miljoner sudettyskar efter andra världskriget i boken Blindtunnel, gjort ett omfattande research och på den plattformen skapat fantastiska berättelser där hon levandegör historieböckernas torra fakta genom att göra berättelserna personliga, ta hjälp av fiktionen för att lyfta fram enskilda människor, och inte minst om de historiska händelsernas konsekvenser för människor i nutid. Jag har verkligen älskat hennes speciella (tänkte skriva unika, som ligger nära till hands, men försöker undvika det ordet) sätt att genomföra dessa projekt. Samtidigt inser jag naturligtvis hur enormt mycket jobb som dessa projekt krävt vilket också inneburit att hon inte kunnat komma ut med en bok om året som många andra gör.

Rotvälta innehåller också en historisk händelse med konsekvenser i nutid, men nu är den i princip bara personlig och har egentligen ingen koppling till händelser av det slag man kan finna i historieböcker. Här finns i stället en del andra kopplingar till viktiga samhällsfrågor som hanteringen av barn (och andra) i rättsprocesser, olika syn över tid på mäns våld mot kvinnor, om farorna med flockmentalitet i rädslan för det avvikande, idag inte minst i form av näthat, glesbygdens villkor och en del annat. Här finns också en väl genomförd research om Ådalens historia som utan att vara bärande för handlingen ändå skapar en stark och levande närvarokänsla. Och eftersom det är Tove Alsterdal får vi naturligtvis en fantastiskt välskriven, spännande och fängslande berättelse att njuta av. Jag kommer tveklöst att följa den nya serien om Eira Sjödin och Ådalen, men hoppas också att vi någon gång i framtiden får läsa något med liknande upplägg som hennes tidigare böcker.

Anders Kapp, 2020-10-14

Bokfakta

  • Titel: Rotvälta.
  • Författare: Tove Alsterdal.
  • Utgivningsdag: 2020-10-13.
  • Förlag: Lind & Co.
  • Antal sidor: 399.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *