Hur mycket får kärleken kosta?

En gråmulen helg som motats i grinden av ett varmt solljus i hjärtat, helt och hållet tack vare Theodor Kallifatides nya mästerverk, Kärlek och främlingskap, en titel som väl beskriver vad denna berättelse handlar om, men här finns också så mycket mer. Existerar egentligen katharsis som frigörelse, rening, frälsning och vad utgörs den i så fall av? Egentligen är det helt obegripligt hur en författare med så många böcker bakom sig under så många år kan skriva om de mest klassiska och stora skönlitterära frågorna på ett sätt som glittrar av fräsch berättarglädje, som förmedlar nya insikter kring eviga frågor med en lätt penna vars bläck består av värme, intelligens, djup mänsklighet och inte minst en stor dos humor. Bland mycket annat är han en mästare på oväntade liknelser och smarta aforismer, Wilde och Rochefoucauld har i Kallifatides en stark modern konkurrent.

Christo kommer till Sverige 1964, han har flytt Grekland av politiska skäl, han finns till vänster i ett land som högerkantrat i krisen, på vägen mot Papadopoulos statskupp 1967 och en fascistoid militärjunta har dörrarna i hemlandet stängts för honom. Den första tiden i Stockholm blir svår; inga pengar, ingen bostad och de få påhugg han lyckas få handlar mest om utnyttjande till slavlön.

Vacker är den lilla biberättelsen om Carolina von H, eller Överstinnan som hon gärna kallar sig, änka efter Översten, en aktiv nazist under kriget, som har en stor våning men inte så mycket pengar så hon hyr ut rum. Det är hos henne som Christo hittar en bostad, han är inackorderad där under ett år, med en värdinna som är hans politiska motsats, men de finner ändå varandra. Överstinnan inkarnerar den klassiska konservatism som fortfarande lever i Sverige på denna tid, där det utöver allt annat också ingår överklassens ansvar för sämre lottade, idén om samhället som organism där olika delar hör oupplösligt samman. Genom henne lär han sig förstå det svenska språkets konstiga valörer och genom henne får han kunskap om att den universitetsutbildning som av politiska skäl var stängd för honom i Grekland är öppen i Sverige, han kan till och med få studielån.

Han börjar studera, flyttar från Överstinnan till ett studentrum. I trappuppgången bor även en annan grek, nära vännen Thanasis som läser ekonomi på Handelshögskolan och vänskapens betydelse blir ett av flera teman i boken. Framför allt bor en ung familj i samma uppgång: Rania med sin man Matias och deras dotter Johanna. Genom fönstret ser han Rania leka med sin dotter, de strålar av glädje, Christo kan inte sluta titta, han vet att hon är gift, att hon har barn, att han inte får, men han blir ändå förälskad, besatt av henne.

Jag läste nyss en annan bok med förälskelsen som kärna i berättelsen, Ulrika Mossbergs debut Domslut, och kontrasterna är intressanta. I Kallifatides text finns mycket mindre på boksidorna, anslaget är lättare, mer sparsmakat, men lever i stället så starkt i läsarens tankar. Här finns alla förälskelsens motsatser, allt från desperationens självmordsbenägna svärta till euforins solstrålande glädje, från förlamande osäker rädsla till ryggradssäkert mod. Till och med det mest sinnliga, älskandet, notoriskt svårskrivet, lever starkt under läsningen. Det här är en författare med stark tillit, han litar på oss läsare, och det är så befriande för oss. Förälskelsens alla turer finns i centrum av denna text, men det finns fler teman.

Det går bra för Christo i hans universitetsstudier och snart är det dags för en C-uppsats i idéhistoria och varför inte om en av den grekiska filosofins fixstjärnor, Aristoteles, kanske om begreppet katharsis? Aristoteles använder det som en beskrivning av hur tragedins klimax renar oss, ett sammanbrott som också bär med sig förnyelse, en sorts frälsning, starka känslomässiga upplevelser som förändrar livet. Det passar så bra; hans Grekland var en tragedi, hans liv var en tragedi, och även om det går trögt för hans uppsatsarbete blir olika uttolkningar av katharsis också ett återkommande tema i Kallifatides text. Kanske det inte är tragedin som bär på frälsningen utan gemenskapen med andra människor? Eller att verkligen minnas, ”att låta livet bli så stort som det är.”? Eller ”att kasta sig med huvet före i okända vatten? Eller är det kärlekens smekningar och kyssar?

Naturligtvis finns här också främlingskapet, ingår redan i bokens titel, på ytan främst i kontrasterna mellan de två kulturerna, den grekiska och den svenska, men mer allmängiltigt än så; vad är egentligen tillhörighet, att ingå i någonting, och vad är dess motsats, att stå utanför, att vara fullkomligt ensam, kanske till och med omgiven av sorlande och dansande människor under en pågående fest? ”Det var som om någon annan levde hans liv. … Han levde i exil också från sig själv.” ”Jag lever på kryckor. Det var fina svenska kryckor, men det var inte hans ben.” Men han finner också tröst ibland: ”Människan är aldrig ensam. Hon är sin kultur.”

Liknelser och aforismer

Vid sidan av studierna arbetar han på en liten fransk bistro, Brasserie La vie s´en va, som drivs av paret Jean Jaques och Emelie. Han tycker mycket om dem, de blir nya vänner. ”Hans och hennes kärlek stod över alla tvivel som Strindbergs hår. De vette mot varandra som öppna fönster i en gränd i Neapel.” Kallifatides är en mästare på oväntade liknelser. ”Ensamheten föll över honom som en sumobrottare.” ”Han fastnade en stund i livet som en fluga i honungen. Han blev de små beslutens Hamlet. Skulle han ta de svarta strumporna eller de grå?”

  • Om nakenhet som något annat än att vara utan kläder: ”Jag står naken inför henne innan jag har tagit av mig skorna.”
  • Om kärlekssorg som drivkraft för mästerverk: ”Jag tror att den som uppfann Gud var olyckligt förälskad.”
  • Om kärlekens omöjlighet: ”Det omöjliga måste också finnas.”

Och en mästare på aforismer:

  • ”Det bästa man kan göra för sitt rykte är att dö.”
  • ”Livet är inte en kypare som tar emot beställningar.”
  • ”Livet går förbi fort. Någon gång måste man kliva ombord.”
  • ”Friheten måste man ta, man får den inte av någon.”
  • ”Om man törstar i öknen, åkallar man inte gudarna utan man gräver en brunn.”

Det finns så mycket mer. Utöver den djupt berörande berättelsen får vi här boksidor överströdda av pärlor.

Sannolikt finns det en hel del biografisk inspiration bakom denna bok, en sorts autofiktion för att använda ett av dagens slitna begrepp, det vet jag inte och inget skulle kunna intressera mig mindre; det här är en underbar skönlitterär text som blommar så vackert alldeles på egna meriter.

Men vi får vara med på hans första steg på vägen mot skrivandet som yrke. Ett samtal med Sara ”Du borde bli författare. Han skruvade på sig. Inte nödvändigtvis. Men en dag måste man möta sin berättelse.” Ett samtal med Maria-Pia som menar att han måste göra som Kirkegaard, avstå från kvinnan han älskar för att i stället använda den kraften till annat. ”Men jag är inte Kirkegaard, protesterade han. Han var det inte heller innan han blev det, svarade hon.”

Favoritförfattare

Theodor Kallifatides är sedan mycket länge en av mina absoluta favoritförfattare och det av många skäl. Trots att svenskan inte är hans modersmål är han en stjärna på detta vårt lilla språk; han har en förmåga att med en lätt penna och ett varmt hjärta skriva fram det djupt mänskliga; kärlekens glädje, vånda och nödvändighet, vilsenheten och främlingskapet i tillvaron på så många olika plan, absolut inte bara invandrarens främlingskap.

Han kom från Grekland till Sverige 1964, 56 år sedan, och har varit en central person i det kulturella Sverige under lång tid; som författare av många böcker i olika genrer, som översättare i bägge riktningarna, som redaktör för BLM och på många andra sätt, men han har också hela tiden vårdat sin grekiska identitet. Kanske är det just denna tillgång att så fullständigt äga två språk, två kulturer, två främlingskap, som gör honom till en så klarögd, känslig och intelligent betraktare av tillvaron och människan. Han skriver omväxlande på de två språken, de senaste böckerna har han först skrivit på grekiska, sedan på svenska, och när det gäller sina egna texter är det inte översättningar mellan de två språken; han kallar det för tolkningar, adaptioner, där det kan bli en hel del skillnader, anpassningar till de olika kulturerna.

Hans förra bok, Illiadencovern Slaget om Troja från 2018, fick fina recensioner men för mig var det den första bok av honom som gjorde mig besviken, förstod inte riktigt vitsen men den men kanske berodde det på att jag var fel målgrupp, har nog ägnat för mycket tid åt Homeros och hans efterföljare. Desto lyckligare blev jag nu över den nya boken; en text att älska, en berättelse som får oss att växa, som ger läsaren insikter, glädje och empati. Läs Kärlek och främlingskap!

Författaren

Theodor Kallifatides föddes i Grekland 1938 och flyttade till Sverige 1964. Efter diverse arbeten blev han lärare i praktisk filosofi vid Stockholms Universitet mellan 1969 och 1972. Därefter var han chefredaktör för Bonniers Litterära Magasin fram till 1976. Sedan dess har han vid sidan av sitt författarskap medarbetat i tidningar och tidskrifter samt översatt författare som August Strindberg, Ingmar Bergman och Lars Norén till grekiska och Giannis Ritsos och Mikis Theodorakis till svenska.

Han har utgivit ett trettiotal skönlitterära verk, finns översatt till ett tjugotal språk och genom åren har han tilldelats ett stort antal priser. Flera avhandlingar har skrivits om hans författarskap, till exempel The Longest Journey of All: Theodor Kallifatides and Second Language Writing av Monika Kallan vid Harvard University.

Anders Kapp, 2020-10-04

Bokfakta

  • Titel: Kärlek och främlingskap.
  • Författare: Theodor Kallifatides.
  • Utgivningsdag: 2020-09-25.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 229.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *