Bibliskt triangeldrama

Jag läser gärna skönlitterära debuter och i år har jag hittills hittat två riktiga fynd, David Ärlemalms Lite död runt ögonen i januari och Hanna Johanssons Antiken i september. Mycket olika. Mycket bra. Hoppades ett bra tag i läsningen att Ulrika Mossbergs debutroman Domslut, som kommer ut i dag, skulle bli en tredje, men trots att det finns mycket att glädjas åt kommer den inte riktigt upp i den nivån. Det här är en kärleksroman, ett triangeldrama med Jakob, Lea och Rakel, en namntrio som nog alla känner igen och ja, den är inspirerad av berättelsen om dessa tre i Bibeln. Det tycks vara en populär inspirationskälla just nu, häromdagen kom Jo Nesbø med sin Kungariket som är en sorts remake på historien om Kain och Abel, också den från Bibelns skapelseberättelse. Och det var inte den enda likheten som Domslut har med andra nyutkomna böcker.

Kort referat från den bibliska berättelsen för den som inte kommer ihåg: Jakob (kallas ibland också Israel och är stamfader till landet med samma namn) är son till Isak och Rebecka. Efter en konflikt med brodern Esau flyr han till morbror Laban och blir kär i hans dotter Rakel. För att gå med på ett bröllop tvingar Laban Jakob att arbeta för honom i sju år men när det äntligen blir dags för bröllop går det inte riktigt som han tänkt sig, han får Rakels storasyster Lea i stället. Nåväl, efter ytterligare sju års arbete blir han också gift med Rakel. (Sedan fortsätter berättelsen om Jakobs tolv söner, som han har med Lea, Rakel och flera tjänstekvinnor, men den kan vi släppa här.)

I Ulrika Mossbergs variant är det inte Lea och Rakel som är syskon utan Jakob och Rakel. Inte biologiska syskon, Rakel är adopterad, men på alla andra sätt mycket nära och jämnåriga syskon med en lycklig barndom i ett litet småländskt samhälle. Alltid tillsammans, ett starkt motsatspar; Jakob är inbunden och tystlåten, Rakel utåtriktad och pratsam. Lea är sju år äldre. De tre hinner gå ett tag i samma grundskola så de känner till varandra, men inte mer än så. Lea är ett musikaliskt underbarn, virtuos på piano, och det är alltid hon som står för solofinalen på musikskolans avslutningar. Men inte sista året, när hon går ut nian, då är det åttaåriga Rakel som avslutar, ett ännu större musikaliskt underbarn, men på cello.

Femton år senare finns alla tre i Lund. Lea har släppt musiken, hon har i stället gjort kometkarrär som jurist och har blivit en av de yngsta domarna någonsin i Sverige. Hon är skicklig, otroligt strukturerad, men lever ensam, har få vänner, är rätt asocial.

Jakob och Rakel är studenter och delar lägenhet. Rakel har fortsatt med musiken och lever studentlivet för fullt; det är fester hela tiden och hon har massor av vänner. Utan större intresse läser Jakob en del humaniorakurser på universitetet; han har svårt att ta sig för något, har få vänner, är oftast hemma i lägenheten. De har ingen aning om att Lea finns i samma stad, känner henne inte och skulle knappast känna igen henne från skolan i Småland.

Så ser scenen ut när triangeldramat tar fart. Det är Lea och Jakob som delar på berättarperspektivet i växlande kapitel. Ett snyggt drag i berättartekniken är att de två perspektiven existerar i olika tidsplan. Jakobs berättelse pågår i huvudsak under sommaren och det Lea berättar sker ungefär sex månader senare, men det finns naturligtvis ett starkt samband mellan dessa två parallella historier.

Det är en kärlekshistoria, eller mer än kärlek handlar det om våldsamma förälskelser. Många har skrivit om den stora förälskelsen med dess pastellglittrande bollhav, kolsvarta tortyrkammare, euforiska flaxande och skamstinkande idiothandlingar. Ett återkommande tema under århundraden och det med all rätt; det här är stora händelser i livet och därför naturligtvis också i litteraturen.

Men det är ett svårt tema att skriva om, just eftersom så många redan gjort det. Ord som ”patetisk”, ”klyscha” och ”kliché” finns återkommande i texten, oftast i ögonblick av självinsikt då den förälskade inser idiotin i tankar, ord och eller handlingar. Och det är naturligtvis bra. Det finns också ett annat starkt argument för klichéer: det är väl enbart under förälskelsens drogberoende som banala schlagertexter och liknande plötsligt ses i ett alldeles nytt ljus, som bärare av visdomsord. Men även om det finns starka partier där bokstäverna genljuder av det desperat andlösa, finns det också här och var delar som känns klichéartade på ett tråkigt sätt, som blir sänken i läsningen.

Det som däremot är genomgående starkt är författarens förmåga att skriva fram karaktärerna i alla sina olika komplexiteter och göra det i en levande rörelse mellan då och nu.

Tyvärr finns en del redigeringsmissar som tagit sig igenom förlagets läsningar. Lea tänker under ett pågående mål: ”De har redan åtalat varandra för misshandel på grund av tidigare bråk. Åklagaren har lagt ner förundersökningarna.” Jag är ingen jurist men tror inte att vi vanliga människor utanför rättsväsendet ”åtalar” varandra, det gör åklagarna. Vi kan ”anklaga” varandra och vi kan stämma varandra inför domstol om vi anser att vi blivit utsatta för ärekränkande förtal, men det här måste vara fel.

Jakob tänker på de starka kvinnor som omger honom. ”Mamma, Rakel, Lea. De tog över honom och rummen, han försvann när de var i närheten.” Men när han tänker det har han inte träffat Lea än. Det är sensommar och när han träffar Lea har det hunnit bli vinter, det snöar ute. Det är de olika tidsperspektiven i berättelsen som ställer till det.

Sambanden med andra nya böcker slutar inte med att både Domslut och Nesbøs nya Kungariket baseras på Bibelns skapelseberättelse. En av huvudkaraktärerna i Majgull Axelssons nya Inställd resa till Sabarmati är ett underbarn på piano som lämnar musiken för att bli en rätt asocialt tråkig och inbunden domare i stället. Precis som Lea. Men karaktären Martin hos Axelsson har sina rötter i det lilla småländska samhället Grälebo och Lea i det lilla småländska samhället Gärås. Just när jag tänker på det läser jag i Mossbergs text: ”Det var såklart inte heller någon slump. Ingenting i mitt liv sker av en slump” och skrattar högt. För det är just vad dessa oväntade samband måste vara, märklig slump.

Boken har ett av de snyggaste omslag jag sett på länge, fantastiskt jobb av Elina Grandin!

Ville gärna älska denna text, det finns så mycket i idé och genomförande som är beundransvärt, men för mig håller den inte hela vägen. Det hindrar inte att det kan bli spännande att se vad som kan komma efter denna debut.

Författaren

Ulrika Mossberg, född 1986, bor i Malmö och arbetar som jurist. Hon är även utbildad vid Lunds universitets författarskola. Domslut är hennes debutroman.

Anders Kapp, 2020-10-02

Bokfakta

  • Titel: Domslut.
  • Författare: Ulrika Mossberg.
  • Utgivningsdag: 2020-10-02.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 324.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *