Glesbygdsthrillerns drottning är tillbaka

Visst är det rätt obegripligt. Där sitter hon i USA, i Colorados huvudstad Denver, vars storstadsområde har närmare 2,5 miljoner innevånare, och skriver så fantastiskt om de glesaste av bygder i norra Sverige. 2018 gjorde hon dundersuccé med Silvervägen, en debut som sopade banan fullständig: bäst i Sverige, bäst i Norden. Och det var definitivt inte något one-time-wonder, frågan är om inte Stina Jacksons nya Ödesmark är ännu vassare än debuten. Ingen uppföljarfrossa i sikte någonstans (vilket inte är sant men hon har dolt den väl). Det är bara att vandra in i skogen, gå över myrarna och njuta av glesbygdsbokstävernas magiska kraft.

Silvervägen och Ödesmark är helt separata romaner, men ändå inte. De har mycket gemensamt, inte minst miljön som är starkt inspirerad av Sina Jacksons farmors lilla by utanför Arvidsjaur. Just idag är tidningarna fyllda av artiklar om P O Enquist. Av naturliga skäl, en av landets största författare har gått bort. För honom var barndomens by Hjoggböle, inte så långt från Jacksons uppväxtort Skellefteå. Pappan dog när han bara var sex månader så där växte han upp med sin mamma och så småningom en fostersyster, mycket isolerat. Så här skriver han själv: ”Är man född djupt inne i en skog är träd och mark trygghet. Jag hade inga lekkamrater, men en stor skog helt för mig själv, det skapade min starka och obrottsliga karaktär. Jag var inte ensam. Jag hade tallarna.” Även om Stina Jackson växte upp i Skellefteå, en storstad jämfört med Hjoggböle och hennes farmors by, tror jag att hon känner igen sig i beskrivningen. Och även om farmors by finns i Norrbotten så finns det något mycket Västerbottniskt i hennes språk som klingar i takt med, inte bara Enquist utan också andra giganter som Sara Lidman och Torgny Lindgren. Här finns ett mörker, en skönhet fylld av vemod, en svindlande uppfinningsrikedom i ordsammansättningar, en kärlek till de udda människorna, enstöringarna, ensamhetens riddare.

Ödesmark är byn som ligger vid vägens ände, fjorton gårdar på betryggande avstånd från varandra, fem bebodda och resten i förfall. Björngården ligger på en höjd och här bor Vidar med sin dotter Liv och hennes snart vuxna son Simon. Livs mamma försvann tidigt och ingen vet vem som är pappa till Simon. Tre generationer under samma tak. Som barn hade Liv svurit på att hon skulle ge sig av så fort som möjligt, men ändå har hon blivit kvar. Ungdomens desperata självskadeflykter avslutades alltid med att hon blev infångad av pappa Vidar. På något sätt fastvuxen i en mycket liten värld, en värld som hon är ett med, hon känner till allt, även människorna även om hon undviker dem, en miljö som ”både kvävde henne och gav henne liv”, oförmögen att bryta sig loss, ”då var det enklare att låta sig slukas tillsammans med resten av byn.”

Vidar är på något sätt glesbygdens svar på storstadens gudfader med en obegriplig förmåga att påtvinga andra sin vilja, att hitta svagheter och hemligheter, att utnyttja andra. Han är rik efter affärer i lagens utmarker som skadat andra, men han lever som en fattiglapp, vägrar att lägga pengar på något alls.

Liv är sliten på många sätt. Ständigt övervakad av pappa Vidar i en symbiotisk relation på gott och väldigt mycket ont har hon ändå lösgjort sig en liten smula genom att skaffa ett jobb på bensinmacken. Där står hon bakom kassan, som på en scen under lysrörens hårda sken. ”Det tunna håret som inte längre orkade sig nerför axlarna och falskleendet som värkte i kinderna.”

När Vidar försvinner startas en händelsekedja som ska förändra mycket i denna bygd.

Här finns så mycket att förälska sig i; språket, miljöerna, intrigen, berättartekniken, den långsamt intensiva spänningen som smyger sig på och fångar läsaren i ett starkt grepp och kanske framför allt människorna, karaktärerna. Utöver Liv, som finns i centrum av berättelsen, är jag särskilt svag för Liam, en ung ensamstående pappa till Vanja. Det känns som han skulle kunna vara släkt med Arto med hans kamp för att skapa ett bra liv tillsammans dottern Bodil i David Ärlemalms lysande debut med Lite död runt ögonen tidigare i år. Pappor som kämpar för att ta sig ur missbruk och kriminalitet, drivna av kärleken till döttrarna, lyckas till en del, men misslyckas mer i hjärtskärande text. I Liams fall försvåras kampen av brodern Gabriel som varje gång raserar det som Liam försöker bygga upp, en bror som blir allt galnare i sitt missbruk.

Kort sagt: Ödesmark är en lysande text! Läs den! Och det finns faktiskt en del ljus i slutet av den långa, vindlande, mörka tunneln …

Författaren

Stina Jackson, född Olofsson 1983 i Skellefteå där hon också växte upp. 2002 gick hon ut gymnasiet på Anderstorpsskolan och flyttade två år senare till Stockholm för vidare studier. 2006 flyttade hon till Denver, Colorado, där hon gifte sig med en amerikan, Robert Jackson. Hon har idag dubbelt medborgarskap och är bosatt med maken i Denver, där hon också studerat juridik. Hon debuterade 2018 med spänningsromanen Silvervägen som tilldelades Svenska deckarakademins pris för årets bästa kriminalroman och priset Glasnyckeln för Årets bästa nordiska kriminalroman. Del såldes till många länder. Ödesmark är hennes andra bok.

Anders Kapp, 2020-04-27

Bokfakta

  • Titel: Ödesmark.
  • Författare: Stina Jackson.
  • Utgivningsdag: 2020-04-09.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 347.

Länkar till mer information

  • Du kan läsa mer om boken här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *