Min absoluta favorit bland kvinnliga filosofer är Hannah Arendt som levde mellan 1906 och 1975. Och när det nu kommit en ny svensk biografi om henne, Arendt: om kärlek och ondska av Ann Heberlein så ville jag naturligtvis läsa den. På vägen fick jag lära mig mycket om hennes dramatiska liv; vägen från uppväxten i Königsberg, studierna, förälskelsen i Heidegger, den stegvisa flykten från nazismen, relationerna, interneringen, strapatserna på vägen mot USA, mödorna för att etablera sig där och mycket mer. Det är väldigt mycket som gladde mig med läsningen, men jag fick ett problem som handlar mer om mig än om författaren.

Heberlein och jag har en sak gemensamt: vi har bägge använt Hannah Arendts tänkande i våra doktorsavhandlingar. Det var en tydlig drivkraft för mig att vilja läsa denna bok, men det visade sig vara ett problem. Heberlein är teologie doktor i etik och jag doktorerade inom politisk teori. Det innebär att vi intresserar oss för olika aspekter av Arendts olika verk och det gör mig till en rätt dålig läsare av denna biografi, i alla fall i de delar som handlar om Arendts tänkande. (Återkommer till en del av det som särskilt intresserar mig hos Arendt, men som inte finns med i Heberleins biografi.)

Det som jag verkligen gillar är de rent biografiska delarna som är välskrivna och som absolut givit mig en bild av Hannah Arendts liv som jag inte hade tidigare.

Hannah Arendt föddes i Hannover i Tyskland 14 oktober 1906. Hennes föräldrar Paul och Martha var bägge födda i Königsberg (nuvarande Kaliningrad). De kom från en välbärgad judisk medelklass med rötter i Ryssland som familjerna lämnat efter pogromer och förföljelse. Paul och Martha var bägge samhällsintresserade, radikala, medlemmar i Socialdemokraterna och ointresserade av religion. Efter studier i olika delar av Europa hade de som nygifta bosatt sig i ett eget hus i stadsdelen Linden i Hannover när deras enda barn, dottern Hannah, föddes. Efter fyra år blev Paul allvarlig sjuk, de flyttade ”hem” till Königsberg och 1913 dog både Paul och Hannahs älskade farfar Max.

Hon växte upp och gick i skola i Königsberg under första världskriget. År 1924, 18 år gammal, började hon vid Marburgs universitet där hon studerade för den välkände filosofen Martin Heidegger. Heideggers filosofi hade stor betydelse för Arendts tänkande och de två inledde också en kärleksrelation som i princip skulle bli livslång även om de var gifta med andra. Det är en aspekt av Arendts liv som Heberlein skildrar mycket levande.

I arbetet med sin doktorsavhandling flyttade hon vidare och i Heidelberg hade hon Karl Jaspers som handledare, han skulle bli en livslång vän. Arendt doktorerade i Heidelberg 1929 med avhandlingen Der Liebesbegriff bei Augustin (Augustinus kärleksbegrepp). Samma år gifter hon sig med Günter Stern, men fortsätter relationen med Heidegger.

När nazisterna kom till makten i Tyskland 1933 flydde Arendt via Prag och Genève till Paris. I Paris arbetade hon under sex år för judiska flyktingorganisationer. Relationen med Günter Stern var död sedan länge när de genomförde skilsmässan 1936 och hon flyttade ihop med autodidakten och radikala filosofen Heinrich Blücher. De gifte sig 1940, samma år som Tyskland invaderar Frankrike. Makarna skils åt, Hannah interneras i lägret Gurs men lyckades fly efter några veckor. Under stora svårigheter lyckas hon ta sig ner till södra Frankrike utan att ha någon aning om hennes älskade make Heinrich lever eller ej. I den lilla staden Montauban återförenas de två mirakulöst.

Efter många prövningar lyckades de få ett amerikanskt visum, tar sig över gränsen till Spanien i början av januari 1941, och vidare till Portugal och Lissabon. Efter en hel del väntan får de 10 maj plats på S/S Guiné och kommer till New York med varsin väska och tjugofem dollar, det är allt de har. Det tog lång tid för dem att etablera sig i USA, först 1951 blir Arendt amerikansk medborgare. Tidigt i USA började hon försörja sig genom att skriva artiklar och efter krigsslutet undervisade hon på flera olika universitet. Som flera gånger tidigare blev hon så småningom en del av en inflytelserik krets av intellektuella, författare och kritiker. Så småningom kunde hon också besöka Europa, inte minst Heidegger, som hon också försökte försvara mot anklagelser för hans nazistkopplingar under kriget. Hennes böcker gjorde henne känd och erkänd. Hon valdes in som medlem av American Academy of Arts and Sciences 1962 och American Academy of Arts and Letters 1964. Fram till sin död 1975 var hon knuten till New School for Social Research.

Hela denna biografiska berättelse skriver Heberlein fram på ett levande och intresseväckande sätt, det är mycket välskrivet. Här finns också hela tiden välbalanserade relationer mellan Arendts liv och de dramatiska världshändelser som präglade hennes tid. Hela tiden finns dessutom återkommande kopplingar mellan Arendts liv och hennes filosofiska tankevärld. Här har jag det inledningsvis nämnda problemet med aspekter på Arendt som inte intresserar mig så mycket. Ett område är vi bägge intresserade av och det är Arendts tänkande kring ondskan. Det handlar väldigt mycket om avhumanisering där vissa människor, till exempel judar, förlorar sitt människovärde, de betraktas inte som riktiga människor av något stort kollektiv. Och det stora problemet handlar inte om ett fåtal som är grymma eller sadistiska utan om de mångas likgiltighet, alla dessa människor som överger sitt individuella ansvar för kollektivets illusion om att vara utan ansvar. Det är också något som skulle leda fram till den mest negativa kritik som Arendt utsattes för.

Arendt följde rättegången mot SS-officeren Adolf Eichmann, en av Förintelsens arkitekter, i Israel 1961 och baserat på det skrev hon Den banala ondskan (Eichmann in Jerusalem). Läsarna förväntade sig en beskrivning av en ond människa, men Arent beskriver i stället en människa som varken var en särskilt övertygad nazist eller en psykiskt sjuk mördare utan snarare en duktig byråkrat, en administratör, en kugge i ett system. Det är det totalitära systemet som bär ondskan, individerna behöver inte vara grymma sadister för att utföra onda handlingar.

Mitt intresse för Arendts tänkande

Det som framför allt intresserar mig med Hannah Arendt är hennes behandling av olika föreställningar om vad människan är för någonting och villkoren för hur vi kan fungera i gemenskaper vilket hon behandlar ingående, intelligent och otroligt intressant. Hon hann inte riktigt bli klar med det som skulle bli hennes största verk innan hon dog. Det skulle bli två verk, Vita activa och Vita contemplativa, alltså det aktiva livet och det kontemplativa livet. Vita activa kom ut första gången 1958 på engelska med titeln The human condition. 1988 kom den i en svensk översättning med titeln Människans villkor som baserades på en av Arendt själv omarbetad version av den tyska upplagan. När det gäller Vita contemplativa hade Arendt precis börjat med den avslutande tredje delen när hon dog 1975. Detta oavslutade verk finns utgivet på engelska med titeln The Life of the Mind: Thinking, men vad jag vet är den aldrig översatt till svenska.

Hos Arendt består det aktiva livet av arbete, verksamhet och handling. Det kontemplativa livet består av tänkande, vilja och omdömesförmåga. Det finns flera delar i hennes tänkande som fascinerat mig sedan länge. Mycket baseras på Aristoteles med hennes analys av hur moderniteten förändrat människans livsvillkor, på gott och ont. Låt mig bara ta några exempel.

Inom området finns många tänkare som diskuterar mänsklig likhet, att vi i grunden är lika, det finns en ”människans natur”. Arendt menar att varje idé om en människans natur, en generalitet eller universalitet, en tanke om ”människan över huvud”, förväxlar mångfald med mångfaldigande, alltså en reproduktion från en grundform. Det ”finns […] inget som berättigar oss att anta att människan äger ett väsen eller en natur”. Hos Arendt förutsätter handling olikhet. Hon beskriver en tillvaro där ”alla visserligen […] är människor, men där ingen är det på samma sätt som någon annan människa som någonsin har levat, lever eller kommer att leva.” Arendt säger också att pluralitet är en nödvändig förutsättning för gemenskap och att likhet är något som påtvingas oss utifrån och något som är tydligt anti-politiskt.

En annan återkommande aspekt handlar om människans handlingsutrymme och här finns hela skalan från de som hävdar att vi kommer till världen som ett helt oskrivet blad, alla möjligheter står öppna, till de som hävdar att nästan allt är predestinerat av strukturella villkor, som kan vara historiska, sociala, genetiska eller något annat. Så här säger Arendt:

”Det område inom vilket de mänskliga angelägenheterna utspelar sig består av ett system av relationer som uppstår överallt där människor lever tillsammans. Då människor inte är inkastade hur som helst i världen utan föds av människor in i en redan existerande människovärld, föregår de mänskliga relationernas väv av relationer allt enskilt handlande och tal. Nykomlingens ådagalägganden av sig själv i ord […] är därför som trådar som träs in i ett redan givet mönster och som förändrar väven, liksom den på ett unikt sätt påverkar alla livstrådar som den kommer i beröring med. När trådarna sedan spunnits till sitt slut, uppstår klart igenkännliga mönster och de kan därmed återberättas som levnadshistorier.” Bilden av livet som en skimrande relationsväv har jag alltid burit med mig sedan jag först läste henne. Jag tycker den är både intelligent och vacker och jag känner mig mycket bekväm med att vara min alldeles egna tråd i denna väv.

En annan aspekt är skillnaden mellan arbete och verksamhet. Hon menar att det finns en tydlig skillnad mellan dessa begrepp som återkommer i alla europeiska språk. Grekiskans ponein och ergazesthai, latinets laborare och facere eller fabricare, franskans travailler och ouvrer, engelskans labour och work och tyskans Arbeiten och Werken. Svenskans arbete och verksamhet passar väl in i hennes lista. I alla exemplen är etymologin tydligt åtskild. Det är bara det första ordet i dessa par som också, i olika grad, förknippas med slit, möda och smärta, samtidigt som det andra ordet i paren ofta substantiverats till ett verk, som betecknar resultatet av verksamhet och dessutom normalt förknippas med något som är viktigt och värdefullt, till exempel i formen konstverk.

Verksamhet, det Homo faber sysslar med, leder till ting som brukas över lång tid, det har ett bruksvärde som kan bestå även efter skaparens död, medan det livsnödvändiga, tvingande, arbetet, som Animal laborans sysslar med, ger ett resultat som förbrukas, konsumeras. Detta stämmer väl med Aristoteles tänkande men Arendt menar att när vi i modern tid industrialiserat mycket av verksamheten har verken degraderats till arbetets förbrukningsvaror eller konsumtionsartiklar. Tingen är inte längre ett resultat av verksamhet utan ett resultat av arbete och därmed trängs Homo faber ut av Animal laborans. Människornas liv kan beskrivas som en allt snabbare cirkulerande konsumtionscykel och de resurser arbetet ger och den fritid det lämnar ägnas åt denna cykel, menar hon. Bruksvärdet förskjuts till ett bytesvärde, verken blir varor på en marknad, vilket också bidrar till ett förslavande. Detta innebär också hot mot den förmåga till handling som är nödvändig för det gemensamma, världen som människorna skapat, det offentliga rummet.

Det finns så mycket mer som jag älskar hos Arendt och saknar hos Heberlein, men det är mitt problem; vi tittar på Arent från olika håll, från olika intresseområden.

Men trots detta gillade jag väldigt mycket i läsningen av Heberleins biografi. Läs henne gärna, men läs gärna också Hannah Arendt själv!

Anders Kapp, 2020-04-29

Bokfakta

• Titel: Arendt: om kärlek och ondska.
• Författare: Ann Heberlein.
• Utgivningsdag: 2020-03-19.
• Förlag: Mondial.
• Antal sidor: 225.

Länkar till mer information

• Du kan läsa mer om boken här.