Lysande kinderägg á la Oksanen

Sofi Oksanens nya bok Hundparken kom ut på svenska för en dryg vecka sedan och det är den bästa text som jag läst på ett bra tag. Vi får många saker samtidigt: en thriller om vidrig människohandel, en familjekrönika som rör sig mellan Ukraina och Finland (med en del Estland, Ryssland och Sovjetunionen), och fortsättningen på författarskapets större historia om det europeiska sönderfallet med växlande maktstrukturer och hur dess konsekvenser drabbar enskilda människor. Sofi Oksanen är ju den nordiska skönlitteraturens rockstjärna, ojämförlig med samtida författare i sin generation, och kanske glansen kan få en del att underskatta henne vilket skulle vara ett stort misstag. Den nya boken fick mig att fundera en del över hennes samlade författarskap (så här långt, hon är fortfarande ung) för att komma till slutsatsen att hon är en av mycket få som kan ha förutsättningar för att bli en klassiker. Den fick mig också att fundera en del på översättningar och särskilt översättningar från finska.

Jag börjar med att dra ythandlingen vilket kan se ut som en spoiler, men det är det inte. Boken startar i sin nutid, 2016, och de grova dragen i vad som hänt får vi reda på direkt. Den första och viktigaste huvudpersonen är Olenka (ibland Aljonka på ryska) som föds i Tallinn 1982.

Hennes pappa är från Snizjne, en del av Donetskbäckenet, ett koldistrikt i östra Ukraina som långt senare, i april 2014, skulle utropa sig till Folkrepubliken Donetsk efter den ryska interventionen. Men när pappan växer upp är Snizjne en del av Sovjetunionen. Han är en kreativ ung man, en fixare, och när det är dags för militärtjänstgöring lyckas han få placering i Tallinn, ”Sovjetunionens lilla Paris”, en stad med en hel del västinfluenser som kan erbjuda ett drägligare liv än många andra platser. Efter militärtjänstgöringen håller han sig kvar, registrerar sig i Tallinn och har viss framgång med affärer på skalan mellan grått och svart. En dag träffar han en vacker maskinskriverska, hon som ska bli Olenkas mamma.

Mamman är född i Irkutsk dit hennes pappa, Olenkas morfar, under en period är förvisad. Morfar är född i Estland under den första estniska republiken och därmed sedd med misstänksamhet av sovjetmakten. I Irkutsk träffar han Olenkas mormor Vilina, född i Vinnytsia i Ukraina, också hon förvisad till Irkutsk där de får en dotter. Så småningom tillåts de flytta tillbaka till Tallinn där Vilina av mannens familj betraktas som ryska och inte släpps in i familjen.

Olenka har en ganska bra uppväxt i Tallinn, pappans fixartalanger ser till att de har det hyggligt ställt, men när hon är i nioårsåldern faller Sovjetunionen, och familjens situation förändras. I den nu självständiga republiken Estland är de inte särskilt populära och samtidigt har hennes pappa börjat återuppta kontakterna med sin bäste vän från ungdomen, Maksim Solkolov, som bor kvar i Snizjne, som pratar om nya möjligheter till affärer. ”Privatisering betyder möjligheter, sa mamma försiktigt.”

Pappan stjäl en lastbil som de fyller med allt de kan komma över och nära sig vid förarsätet har han en portfölj med hårdvaluta, dollar, startkapitalet för ”affärerna”. 1992 anländer de till Snizjne där de till en början bosätter sig hos farmor Galina. Snizjne är en smutsig plats, i ordets alla bemärkelser, och Olenka hatar flyttningen, längtar tillbaka till Tallinn. Hon har både ärvt sin mammas skönhet och sin pappas ”kreativitet”, hon bestämmer sig för att ta sig därifrån så fort hon kan, hon behöver pengar och sparar allt hon kan komma över (och det finns inga hederliga sätt att få tag på pengar).

Det går rätt länge bra för pappan, men hans kriminella värld är också farlig. Efter hans död 1996 flyttar Olenka och hennes mamma till en faster i Mykolajiv Oblast. Där är de välkomna, hon behöver hjälp med de vallmoodlingar som göms bakom annat på åkrarna, enda sättet att överleva är att dryga ut inkomsterna med narkotikaproduktion.

Äntligen lyckas Olenka; som 15-åring vinner hon en modelltävling, kommer så småningom till Paris, gör ingen stormande succé, men försörjer sig ändå där ett antal år. Om inte annat lär hon sig språk och får viktig livserfarenhet.

Men den karriären tar slut och tillbaka i Ukraina 2006 måste hon hitta nya sätt att försörja sig. Hon söker allt som finns och får så småningom kontakt med en snabbt växande industri i Ukraina, att hjälpa barnlösa familjer med deras problem. Det handlar inte om adoptioner eller spermadonationer utan framför allt äggcellsdonationer och surrogatmödraskap. Men i stället för att bli donator upptäcks hon till något annat, tack vare språkkunskaper och smartness blir hon en ledande koordinator för företaget som växer till allt fler platser både inom Ukraina och i andra länder. Universitetsstaden Harkov var en av de första platserna för lyckade försök med provrörsbarn och är en viktig enhet, liksom kliniken på Cypern, den lyxiga resorten i Odessa för rika västerlänningar, den egna fertilitetskliniken med mera.

I och med att vissa andra länder som Thailand och Indien skärper sina regelverk växer industrin i Ukraina med hjälp av ”liberal” lagstiftning, obegränsad korruption och god tillgång på vita, vackra barn. Industrin drar in väldigt mycket pengar och en del hamnar hos Olenka som nu har en bättre ekonomi och bor bättre än någonsin.

Hennes uppgifter är dels att rekrytera unga kvinnor med rätt utseende och rätt bakgrund, dels att sälja in dessa till kräsna och rika kunder. Det är en brutal värld med obefintligt människovärde; om någon av de unga kvinnorna försöker motsätta sig tuffa krav får det konsekvenser: ”Antingen skulle hon fortsätta som donator hos oss utan ersättning tills den ekonomiska förlusten hon förorsakat oss plus räntorna var betalda, eller så skulle hon själv få en papperslapp kring tån.”

De vänder sig främst till kunder i väst men har en del inhemska kunder, rika ukrainare, och är de rika är de också farliga.

Liksom Olenkas pappa startade Vitalij ”Veles” Kravets med sina ”affärer” när Sovjetunionen föll men har varit mycket mer framgångsrik och Veles är nu ett stort och fruktat kriminellt nätverk med nära relationer till ”Private Group” en egen stat i staten. Veles är stormrik och lever ett lyxliv med sin hustru Maria Kirillovna. En sorg i livet är att deras son, Viktor Vitaljevitj Kravets, och hans hustru Lada Kravets inte kan få barn. De blir Olenkas kunder och så småningom allt mer hennes vänner, farliga vänner.

Lada Karvets är extremt kräsen och hennes krav på en donator är näst intill orimliga. Här dyker bokens andra huvudperson upp, Darja, som Olenka faktiskt träffat redan i barndomen, dotter till pappans gode vän Maksim, som Olenka nu rekryterar och som visar sig bli en donatorsstjärna.

Efter en katastrof flyr Olenka till Helsingfors 2010 där vi möter henne i bokens inledning 2016. Hon gömmer sig i anonymitet och tar sig fram som städerska. Sedan sex år sörjer hon sonen Oleh som aldrig fick börja leva på riktigt. Hon saknar sin stora kärlek Romka, Japanen kallad på grund av sitt asiatiska utseende, han har sitt ursprung i Burjatien i sydöstligaste Ryssland, han som efter mordet på pappan fick ärva rollen som Veles högra hand, han som aldrig fick veta att han skulle bli pappa.

Men anonymiteten tar slut när Darja hittar henne. Darja har många barn, hennes äggceller har sålts till många och hon kan inte släppa det. Hon har lyckats ta reda på namnen till de kunder som köpt hennes ägg och ett av paren finns i Helsingfors. Hon vill få tillbaka sina barn.

Denna ythandling är bara ett ramverk för det som är väsentligt i denna text, att få lära känna alla dessa människor och att få insikter om hur olika typer av maktstrukturer formar och omformar människor, ibland till situationer där total omänsklighet blir något fullständigt självklart, en normalisering av ondska. Berättartekniken är suverän; vi rör oss hela tiden mellan olika platser och tider och det vimlar av starka scener som garanterat berör alla läsare djupt. Det här är en roman, det är fiktion, men den är baserad på en mycket väl studerad verklighet som sträcker sig långt utanför den speciella barnlöshetsindustri som finns i handlingens centrum. Det här är stor skönlitteratur som ger oss läsare insikter om en verklighet och en förståelse för historisk logik som ingen facklitteratur någonsin kan ge.

Författarskapet

Sofie Oksanen är på många sätt den nordiska skönlitteraturens rockstjärna, hon syns i medierna som få andra, hon är framgångsrik, finns på 40 språk, har en lång lista på priser av allehanda slag och utöver de hittills sex utgivna böckerna finns hon på film, teater och till och med opera. Hon är fortfarande rätt ung, drygt 40, och jag kan inte hitta någon som kan matcha henne i Norden bland alla nu verksamma författare i hennes ålder. Det kan vara lätt att avfärda henne som ett mediefenomen, men det tror jag skulle vara ett stort misstag.

Det ges ut enorma mängder böcker och många av dem är faktiskt riktigt bra. Men även bland de bästa är det extremt få texter som kommer att överleva över tid, som har förutsättningar för att bli klassiker. Men jag kan faktiskt tänka mig en samlingsbox med Oksanen-böcker som kommer ut om många år, kanske med samlingstiteln The destruction of Europe.

Jag har läst de flesta av hennes böcker (bara skrivet om en av dem tidigare), alltid tyckt om henne, men den här gången har jag försökt förstå mer av det sammanhängande i hennes författarskap, vad hennes drivkrafter är. Som det är för de flesta av oss finns förklaringarna av våra grundläggande drivkrafter normalt i vår uppväxt. Hon är född och uppväxt i Finland med en finsk pappa och en estnisk mamma, men hennes barndoms somrar tillbringade hon hos morföräldrarna i Estland som då fortfarande var en del av Sovjetunionen. Framför allt blev det många år med mormor, hennes morfar dog när hon var tre år.

Det finns en del likheter mellan Estland och Finland; de tillhör samma språkfamilj, de finsk-ugriska språken, det finns sociokulturella och historiska samband, men skillnaderna under hennes uppväxt var också dramatiska. Under merparten av sin historia har Estland varit ockuperat. Efter första världskriget utropade republiken Estland sin självständighet 1918 vilken var officiellt erkänd från 1920. I början av andra världskriget ockuperades Estland igen av Sovjetunionen, sedan av Nazi-Tyskland och från 1944 av Sovjetunionen igen ända fram till 1991 då Estland åter blir självständigt.

Sofi Oksanen är 14 år 1991, hon har upplevt skillnaderna mellan ett totalitärt samhälle med hög militär närvaro under somrarna och ett annat sorts samhälle under resten av året. I de tidiga tonåren är hon med när man med glädje förvandlar sovjetiska flaggor till dammtrasor och med stolthet i hemmen syr de sedan lång tid förbjudna estniska flaggorna. Här finns många delar som vi som svenskar har väldigt svårt att förstå, vi har, till skillnad från våra grannländer, i princip aldrig varit ockuperade. Men det här är erfarenheter som finns hos den här författaren och som är grunden för ett passionerat intresse för maktstrukturer och hur dessa strukturer drabbar människor.

Om just den estniska erfarenheten skriver hon en kvartett romaner, där tre redan har kommit ut, men även i hennes övriga böcker, till exempel den nya Hundparken, finns maktstrukturer i centrum.

I hennes böcker finns kontemporära teman som HBQT-rättigheter, ätstörningar, människohandel och annat men i grunden finns alltid maktstrukturerna. Det kan vara i det lilla, som maktrelationer mellan män och kvinnor, men i bakgrunden mullrar alltid det stora, särskilt söndertrasandet av Europa under 1900-talet, uppdelningen i öst och väst, olika sorters maktstrukturer som avlöser varandra genom åren och konsekvenserna av detta för människor. Om detta kan man skriva vetenskapligt inom historia och olika samhällsvetenskaper, man kan skriva annan facklitteratur, men Oksanen använder skönlitteraturens magiska kraft för att inte bara ytligt förklara någonting utan för att ge oss insikter, ger oss möjligheterna att känna genom de enskilda människor som bär på konsekvenserna i hennes texter, och hela tiden utan platta svartvita förenklingar, inte ett Rätt och ett Fel, inte ett Gott och ett Ont, utan hela tiden människor som klämda mellan sköldar, söker sina sätt att överleva.

I det djupt mänskliga, det enskilda människovärdets utsatthet, det tillfälliga, finns också den stora berättelsen om vår tid; det är just därför som jag faktiskt tror att Sofi Oksanens texter inte bara är lysande just nu, utan även kommer att leva för lång tid framåt. Och som sagt, hon är fortfarande ung, hon kommer att ge oss mycket mer än de sex böcker hon hittills kommit ut med.

Översättningen

Max Seeck Foto Marek Sabogal

Senast jag skrev om en bok med originalspråk finska handlade det om Max Seecks Den trogne läsaren. Jag var då mycket kritisk mot den svenska översättningen vilket ledde till många kommentarer. Har funderat vidare kring om det finns speciella utmaningar med att översätta från just finska?

Jag har erfarenheter från att arbeta med översättare (inte skönlitteratur) från svenska till olika språk (Europa och USA). Det var trycksaker där man gärna vill ha layout och bilder oförändrade och bara byta ut texten i de olika språkversionerna. Det innebär att själva textvolymen är viktig. Jag fick då lära mig att i princip alla översättningar växer i volym. Om man tänker efter så känns det rätt logiskt, för att förmedla en originaltext till ett annat språk verkar det rimligt att man kanske måste använda fler ord för att få fram det ursprungsförfattaren vill säga.

Det jag fick lära mig som tumregler vara att räkna med tio procents volymökning till alla språk, men 15 procent till tyska och 25 procent till finska. Det är inte intuitivt lika rimligt, men det stämde faktiskt ganska bra i den praktiska erfarenheten. Jag frågade olika personer om varför, och den förklaring jag fick var att det inte handlade om språket i sig, i snäv mening, utan om kulturer där man har ett mer omständligt sätt att uttrycka sig. Bra skriven tyska och finska skulle alltså vara mer omständlig än bra texter på andra språk. Om just den förklaringen skulle vara sann vet jag inte, tacksam för kommentarer från de som har mer kunskaper i de två språken än jag har.

Av de två språken har läst mycket mer med originalspråk tyska än finska. Visst är min erfarenhet att det hos tyska författare finns en tung omständlighet, även när den svenska översättningen är bra, men det kan bero på att majoriteten av dessa böcker handlar om filosofi, från Immanuel Kant och framåt, som naturligt kan vara rätt tunga texter. Men jag har också läst en hel del bra skönlitteratur, översatt från tyska, och nog kan man också där känna en tyngd i språket.

När det gäller mina erfarenheter av finska texter i översättning handlar det nästan bara om skönlitteratur och jag har inte samma intryck av tyngd, men däremot ofta av omständlighet i sättet att berätta.

För att komma vidare måste man fundera vidare över översättandets olika delar. En del handlar om att vara trogen originalet, en översättare ska ju inte skriva en annan text än ursprungsförfattaren, det ska vara en ”sann” översättning. Men går man för långt i denna ”sanningsiver” blir det dåliga översättningar. Typexemplet är idiomatiska uttryck som existerar på originalspråket, men inte på det nya språket, och där en ”sann” direktöversättning ger ett helt obegripligt resultat (något man faktiskt ser överraskande ofta). Bra översättningar måste alltså också innehålla element av tolkning som innebär både anpassningar till det nya språket och anpassningar till kontexten i det land där den översatta texten ska läsas. Här finns alltså en balansgång mellan två olika delar; troheten till originalet och tolkningen som gör den översatta texten läsbar i det nya landet, en svår balansgång som man måste ha stor respekt för.

När det gäller översättningen av Max Seecks text tycker jag att det är dålig svenska (bortsett från en hel del konkreta fel) vilket möjligen skulle kunna förklaras av att översättaren i denna balansgång varit alltför trogen originalet och anpassat alltför litet? Alltså att en trogen översättning av bra finska per automatik ger dålig svenska?

Detta finns inte alls i Janina Orlovs översättningar av Sofi Oksanens böcker. Här finns tvärtom en mycket vacker svenska; det finns en del omständlighet men det handlar om en sorts sirlig skönhet i språket som fungerar mycket bra som en kontrast till den svärta som finns i berättelsen, kontraster som förstärker svärtan på ett sätt som svarta adjektiv aldrig skulle klara av att förmedla. Jag gissar att denna berättarteknik är trogen författarens intentioner (kan inte veta, kan inte läsa finska) men anpassat så att det blir en riktigt bra svenska.

Det finns en annan problematik i översättningen, som jag gissar också finns i originalet, och det handlar om en del, främst ukrainska, uttryck som lämnas oöversatta. På den positiva sidan ger detta en sorts närvaro i den miljö där berättelsen utspelar sig, vilket jag antar är avsikten, men på den negativa sidan finns att det inte alltid är så enkelt att förstå vad det betyder. Låt mig ta ett exempel: ”hittat på en egen Putin-huilo-sång” gissar jag ungefär betyder ”hittat på en egen fuck-Putin-sång” men det är inte lätt att veta. Det finns en hel del liknande.

Men Hundparken är fantastisk läsning på en underbar svenska och Janina Orlov ska ha stor heder av sin översättning (hon är också en flerfaldigt prisbelönad översättare).

Jag måste också passa på att hylla Lotta Kühlhorn för ett berömvärt jobb med omslaget till den svenska utgåvan.

Utgivna böcker

  • 2019 Koirapuisto / 2021 Hundparken
  • 2015 Norma / 2015 Norma
  • 2012 Kun kyyhkyset katosivat / 2013 När duvorna försvann (Estland 3)
  • 2008 Puhdistus / 2010 Utrensning (Estland 2)
  • 2005 Baby Jane / 2007 Baby Jane
  • 2003 Stalinin lehmät / 2007 Stalins kossor (Estland 1)

Anders Kapp, 2021-01-26

Bokfakta

  • Titel: Hundparken (Koirapuisto, 2019, översättning Janina Orlov).
  • Författare: Sofi Oksanen.
  • Utgivningsdag: 2021-01-15.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 426.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *