Nordisk stjärna briljerar – men översättningen …

Finske Max Seeck har snabbt gjort succé på den internationella spänningshimlen, är inne på sin andra trilogi men först i dag kommer han för första gången ut på svenska. Den trognes läsaren är första delen i den andra trilogin, den har sålts till fler än 40 länder och har bland annat tagit sig in på New York Times bästsäljarlista när den kom ut i USA. Det är lätt att förstå varför. Det här är en hårt skruvad, galet underhållande och samtidigt ovanligt intelligent berättelse av en riktigt skicklig författare. Imponerande research och smarta kopplingar till aktuella dagsfrågor finns också med. Det är bara så sorgligt att den svenska version som ges ut idag i stort sett är oläsbar.

Kriminalpolisen Jessica Niemi kallas till en lyxvilla vid havsstranden utanför Helsingfors där polisen efter ett larm har funnit en kvinna död. Kvinnan, Maria Koponen, sitter på en stol vid matsalsbordet iklädd en vacker svart klänning, både finger- och tånaglar har glänsande svart nagellack och bredvid stolen står högklackade mattsvarta Jimmy Choo-skor. Det syns inga skador alls, men hon är uppenbarligen död. Hennes frusna groteska leende är skrämmande.

Det finns flera märkliga detaljer och hon måste blivit mördad. Först på listan över misstänkta är naturligtvis hennes man, men det visar sig att han, Roger Koponen, befinner sig i Nyslott, 40 mil bort på ett bokevent för att prata om tredje delen i hans enormt framgångsrika Häxjakttrilogi som har sålt stort i 30 länder och dragit in massor av pengar.

Roger är skakad över nyheten, polisen vill att han så snart som möjligt ska komma tillbaka till Helsingfors, men samtidigt är det knappast en bra idé att han i sitt tillstånd ska köra själv, det är 40 mil i mörker och snöstorm. Sanna Porkka, polis i Nyslott, ska köra honom, men de kommer aldrig fram. Senare hittas två svårt brända lik och det står tydligt klart att detta är ingen olycka.

I centrum av utredningen finns Jessica Niemi. Hon är både respekterad och fruktad av sina kolleger. Hon är en skicklig polis men också tuff och drar sig inte för att säga ifrån på allvar med ord som inte alltid är så vänliga. Utredningen leds av kriminalöverkommissarie Erne Mikson. De känner varandra sedan länge, Erne är både Jessicas chef och vän och de har ett eget sätt att prata med varandra med referenser till Game of Thrones. Den gamle mannen, ursprungligen från Estland, har en vacklande hälsa med usel prognos, men är samtidigt en intelligent och snabbtänkt polis, en chef som Jessica litar på, och den ende som känner till en del av hennes hemligheter. Utöver dessa två finns ett gäng udda och intressanta karaktärer bland poliskollegerna.

Morden blir fler och de visar sig ha likheter med de mord som finns i Koponens böcker. Till allas överraskning dyker också den förmodat döda författaren upp på bilder från en övervakningskamera.

Parallellt med rörelsen i nutid, som skiftar snyggt mellan olika perspektiv, finns kapitel från en dåtid. Femton år tidigare var unga Jessica på en rundtur i Europa då hon fastnade några månader hos en man i Venedig, månader som skulle förändra hennes liv.

Det här en hårt skruvad berättelse av en typ som innehåller många risker. Det är så lätt att tappa kontrollen över alla fantastiska och fantasirika komponenter, jag har läst en del sorgliga exempel. Men på denna underhållande, orealistiska och rätt absurda scen har den här regissören total kontroll och bygger fullständig trovärdighet inom det lika fullständigt orealistiska ramverket. Det är riktigt skickligt.

Det finns mycket som är fantastiskt intelligent i konstruktionen.

Koponens fiktiva succétrilogi heter Häxjägaren vilket också är den titel som de flesta länder använder i sina översättningar av Seecks bok (t ex The Witch Hunter på engelska). Den svenska titeln är närmare det finska originalet (också den har en intelligent skruvad humor) vilket nog är det enda positiva som kan sägas om den översättningen (se längre ner).

De mord som Jessica Niemi utreder i Seecks verkliga fiktion är inte bara metodmässiga kopior av de mord som finns i Koponens trilogi, de kvinnliga mordoffren i Seecks text är också identiskt utstyrda på ett sätt som för tankarna till moderna häxor. Dessutom finns här återkommande referenser till Malleus Maleficarum, en högst verklig skrift som skrevs av den katolske prästen Heinrich Kramer och gavs ut 1486 (finns i en rätt aktuell engelsk översättning, The Hammer of Witches). Det är en bok om häxkonst vars syfte var att utrota alla häxor och som innehåller detaljerade beskrivningar av vad häxkonst är, hur man ska hitta dem, hur de (mycket brutalt) ska förhöras och mycket annat. Den anges ofta som grunden för att uppskattningsvis 50 000 människor, de allra flesta kvinnor, dödades under de två århundraden som kom efter bokens utgivning, i många fall genom häxbränningar.

Häxorna framträder alltså i olika skikt i texten, en berättarteknik som är galet imponerande. De är inte heller de enda skikten som finns med. ”Respice in speculo resplendent” är en återkommande latinsk fras (ungefär ”Se in i spegelns glans”), och här finns just detta på många olika sätt; reflektioner i olika ytor som inte alltid visar det förväntade, som också kopplar till spegelbilders roll i häxkonst som sätt att se in i andra tider, portaler till andra världar. Häxorna blir också bilden av hostis, främlingen, den/det andra, den/det främmande och skrämmande, något som måste bekämpas. Alltså dagens främlingsrädsla. Riktigt snyggt!

Det kopplar också till den mångbottnade karaktären Jessica och hennes mörka hemligheter; hon som är någon som inte finns och som uppträder som den falska spegelbilden av sig själv, hon vars hemliga historia så småningom blir en del av berättelsen.

Seeck väver också in sin alldeles egen skruvande version av dagens samhällsfarliga opinionsbildning; hur man kan påverka väldigt många i riktning mot udda föreställningar om tillvaron. Dagsaktuellt, smart och snyggt.

En annan mycket intelligent del kopplar till en stor fråga som jag ofta mycket förenklat beskriver i form av två påståenden.

  • En grupp är en summa individer.
  • En människa är en del av grupp.

På något plan är bägge påståendena uppenbart sanna, men på något plan är de samtidigt oförenliga. De är ett sätt att illustrera en stor, viktig och intressant fråga som engagerat mängder av filosofer och samhällsvetare i hundratals böcker och år. Det blir alldeles för långt att utveckla det här (har gjort det på annat håll tidigare) men författaren väver in denna både klassiska och dagsaktuella konflikt på ett mycket skickligt sätt som är riktigt imponerande!

Stora språkproblem!

När jag började läsa den här texten reagerade jag genast på språket som kändes otympligt och styltigt vilket både förvånade och irriterade. Eftersom jag inte kan finska var det omöjligt för mig att jämföra med originaltexten, men däremot kunde jag jämföra med den engelskspråkiga versionen (översatt av Kristian London) som har en mycket bättre språkkänsla. Här finns två tänkbara slutsatser:

  1. Författaren saknar språkkänsla, den svenska översättningen är korrekt och den engelska översättaren har förbättrat originalet radikalt.
  2. Den engelska översättningen är korrekt, författaren skriver bra och den svenska översättningen håller inte.

Med tanke på författarens stora framgångar i många länder lutar jag starkt åt att slutsats 2 måste vara den rätta. Men det här handlar om en allmän känsla i läsningen, en känsla som bör stödjas av några exempel. Så här kommer några citat:

”Hon skulle aldrig kunna bli vanlig, inte om hon så jobbade åt staten och lekte att hon bor på den plats där polismyndigheten varje månad avlönar henne.”

En helt obegriplig mening som aldrig borde ha kunnat ta sig förbi korrekturläsningen. Nyfiken på vad som avses läser jag den engelska versionen: ”She will never be normal, even if she has a government job and pretends to live on the salary the police department deposits in her bank account every month.” Plötsligt begripligt (hon är i hemlighet mycket rik).

”Ni har alltså en känsla av att vi är baggar och att de har en lina som är bunden runt halsen på oss.”

”Baggar”? Av sammanhanget framgår att det borde uttrycka något om ointelligens. Det är möjligt att man på finska kallar dem baggar men det uttrycket finns inte på svenska. Däremot har vi ”fårskallar” som väl borde passa bra om man nu ska använda något närliggande. På engelska blev det “dumbasses” vilket också fungerar bra: ”You guys feel like we’re dumbasses and they’re leading us along by a leash wrapped around our necks.”

”Jessica sätter sig på en plats vid ena kanten, i mitten av salen, och lyfter upp handväskan i knät.” Låter konstigt. Det verkar mer sannolikt att Jessica väljer en plats vid mittgången, halvvägs mot scen, och sätter sig med handväskan i knät. Och det stämmer också väl med engelskan: ”Jessica takes an aisle seat midway back and sets her purse on her lap”.

”Innan hon kom till konsertlokalen beställde hon in en flaska mousserande på ett kafé, drack två glas och lämnade kvar nästan en hel flaska i den mörknande kvällen.”

Låter konstigt igen. Om man dricker två glas är det knappast ”nästan en hel flaska” kvar och dessutom är det väl inte riktigt kväll än på vägen till en konsert (den äger inte rum särskilt sent). Betydligt rimligare (och mycket snyggare) är ”Before coming, she ordered a bottle of prosecco at a café, sipped two glasses, and then abandoned the rest of the bottle in the falling Venetian dusk.

Det är en billig konsert, enligt den svenska översättningen ”kostar en biljett till konserten bara några tior”. Här finns flera problem. Uttrycket ”några tior” var vanligt så länge det fanns tiokronorssedlar i Sverige men de blev ogiltiga 31 december 1998 så det var ett bra tag sedan (då ordet ”tjugor” däremot blev vanligare). Myntet som då ifördes kallas normalt ”tiokronor” och inte ”tior”. Den andra orimligheten är prisnivån. ”Några” är plural, mer än en, är det två säger man oftast det, så låt oss säga att det här står för tre. Det skulle innebära att en klassisk kammarkonsert i turiststaden Venedig (där allt är dyrt) skulle kosta 30 kronor vilket är fullständigt orimligt (även om detta hände för några år sedan).

I den engelska versionen sägs “tickets cost no more than a few dozen euros” vilket genast blir mer rimligt. Valutan euro infördes i Italien 1999 och det var alltså den som gällde när händelserna i boken inträffade. Om vi återigen antar att ”a few” står för tre skulle biljetterna kosta 36 euro, alltså ca 360 kronor, vilket är en billig konsertbiljett men ändå rimligt. Om den svenska översättaren avsett euro så måste detta skrivas ut. Om man pratar om pengar på svenska handlar det alltid om svenska kronor, vår officiella valuta. (Till skillnad mot exempelvis finska, originalspråket för denna bok, där outtalad valuta betyder euro.)

En terapeut säger att vi har ”koncentrerat oss på en behandlingsmodell med öppen dialog som grundar sig på att man för en kontinuerlig dialog med patienten”. Suck! På engelska ”we focus on a model of open dialogue based on constant interaction with the patient”.

”Han har bara sett Jessica i det här skicket en gång tidigare och det är nästan femton år sedan. Ingen av dem har varit riktigt som de var innan de händelserna.” Dubbelsuck! Engelska: ”He has seen Jessica in this state only once before, almost fifteen years ago, and neither of them has been the same since.” “Ingen av dem har varit sig lika sedan dess” går alldeles utmärkt att säga även på svenska.

Det skulle gå att fortsätta länge med många fler exempel men jag sätter stopp här. För mig är det helt obegripligt hur ett stort förlag kunnat släppa igenom denna text ända till tryckning. Jag tycker synd om de svenska läsarna men jag tycker mest synd om Max Seeck, en uppenbarligen mycket skicklig författare som med denna språkversion i princip utestängts från den svenska marknaden.

Så läs mycket gärna denna nya nordiska stjärna, men gör det inte på svenska!

Författaren

Max Seeck, född 1985 och bosatt i Helsingfors, har en bakgrund inom marknadsföring innan han debuterade 2016 med Hemmurabin enkelit / Angels of Hammurabi, första delen i en trilogi med Daniel Kuisma som huvudperson. Trilogin avslutades 2018 och 2019 kom första delen av en ny trilogi med Jessica Niemi som huvudperson: Uskollinen lukija / The Witch Hunter som idag kommer ut på svenska med titeln Den trogne läsaren. Den andra delen av denna trilogi, Pahan verkko / Evil´s Net kom ut våren 2020. Han finns utgiven på fler än 40 språk, har funnits på många bästsäljarlistor och en Hollywood-producerad TV-serie är på väg.

Anders Kapp, 2021-01-12

Bokfakta

  • Titel: Den trogne läsaren (Uskollinen lukija, 2019, översättning Bo Samuelsson).
  • Författare: Max Seeck.
  • Utgivningsdag: 2021-01-12.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 425.

Länkar till mer information

One thought on “Nordisk stjärna briljerar – men översättningen …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *