För många ingredienser

Jag har följt Pascal Engmans författarskap från debuten med Patrioterna 2017, de fem delar som hittills kommit ut i serien med Vanessa Frank och Nicolas Paredes som huvudpersoner och fjolårets Till minne av en mördare, starten på serien Skymningsland som han skriver tillsammans tidigare journalistkollegan och vännen Johannes Selåker. Ständigt imponerad av en flyhänt penna i kombination med starkt socialt patos och djup förankring i olika välresearchade samhällsproblem. En kurva som bara pekat åt ett håll, en författare som bara blir bättre för varje ny bok. Så självklart såg jag fram emot Skammens väg, andra delen i serien Skymningsland som kom ut igår, men för första gången blev jag djupt besviken. Visst finns hantverket där men texten bottnar inte i någon stark idé, ett viktigt tema, något som alltid varit ett kännetecken tidigare. Här blandas några olika saker; delvis är det en roman om människohandel och prostitution, delvis en spionroman och delvis en roman om vad kärleken till barnen kan få någon att göra. Allt gångbara och välanvända teman som dock i de flesta fall behandlas bättre än de gör här. Det här känns mest som ett hastverk för att klara en deadline, kanske är det också därför som omfånget bara är drygt hälften av seriens första del? Nåja, en svacka kan drabba alla, hoppas bara den blir kortvarig.

Serien är förlagd till dåtid, den första delen utspelade sig under sommaren 1994 och i den här berättelsens prolog har vi hunnit fram till 28 september samma år, det är strax efter midnatt och två män sitter och pratar vid ett bord på Pub Admiral. De känner inte varandra sedan tidigare och egentligen är det väl mest en av dem som pratar. Det är fyrtiotreårige bilmekanikern Dan Blomander från Öland som skryter över allt han gjort med de billiga hororna i Tallinn. Just att de är så billiga är viktigt för honom, motivet till resan, han har ont om pengar, hans verkstad är nog snart på väg mot konkurs. Den andre mannen är något äldre, säger inte mycket, pratar korrekt svenska men med en lätt östeuropeisk brytning. Han kedjeröker till Dans irritation, trots att han är relativt ung har han redan drabbats av KOL och tål inte riktigt cigarettröken, men samtidigt är det den äldre mannen som betalar för vodkan och gratis sprit förlåter det mesta. Strax innan ett hörs en hård metallisk smäll. De befinner sig på Estonia.

Vi hoppar fram till lördag 31 december, nyårsafton, och återser kriminalpolisen Tomas Wolf, en av seriens återkommande huvudpersoner. Han gick sönder under tjänstgöring på Balkan under kriget och fungerar fortfarande inte alls bra. Han och Klara är numera skilda, tanken var att de skulle ha barnen varannan vecka men det gick inte alls, Tomas glömmer de mest basala saker som är nödvändiga att komma ihåg för att fungera som förälder. Men nu skulle han i alla fall fira nyårsafton tillsammans med barnen, sjuårige Alexander och hans lillasyster Ebba, och han har verkligen ansträngt sig för att göra fint i den spartanska trerummaren på Hornsgatan, för att göra en riktigt fin nyårsmiddag till barnen. Nu sitter han ensam, just när de skulle äta började Ebba gråta efter mamma och de fick åka till henne i radhuset i Enskede så festmaten har bara stått och kallnat i flera timmar, det är nu bara minuter kvar till 1995. Samtidigt som Stockholm nyårsfestar runt omkring sitter han ensam och deprimerad, tar fram sin tjänstepistol, placerar pipan i munnen och ska just ta livet av sig när han avbryts av ett larm, ett mord på Malmskillnadsgatan. (Hur han i sitt tillstånd kan tjänstgöra som polis är svårförståeligt men det gör han.)

Vi får också återse den andra återkommande huvudpersonen Vera Berg, journalist med rymligt samvete, som i förra boken flyttade från Malmö till Stockholm och Kvällspostens redaktion i huvudstaden. Efter flera uppmärksammade scoop har hon värvats över till Aftonbladet med hög lön men har inte levt upp till de höga förväntningarna och möts av många gliringar på redaktionen. Hon behöver något stort och sent på nyårsafton cirkulerar hon i centrala Stockholm tillsammans med fotografen Carina Hult för att se om det dyker upp något intressant att skriva om. Det sprakar till i deras polisradio: ”Skottlossning på Malmskillnadsgatan 46. Inringaren säger att en person är död.” De vet vilket hus det är, det ligger en svartklubb där och de är snabbt på plats. Vera får fram tillräckligt för att få sitt efterlängtade löp.

Vi får också träffa den unga kvinnan Ellen Alm, för kunderna bara känd som Lucy, som har en stor roll i den här berättelsen. Sedan hennes mamman kastade ut henne för ett år sedan har hon gått ner sig snabbt i missbruk som hon finansierar med prostitution. Senare dog mamman på ett hospice och deras sista möte har lämnat efter sig många frågetecken; hon fick reda på några hemligheter men inte svar på frågan om vem hennes pappa egentligen var. Sent på nyårsafton tar hon emot stamkunden Bertil Runström i en lägenhetsbordell på Malmskillnadsgatan, en drygt sjuttioårig man som kunde vara rätt våldsam men pålitlig med betalningen. När det väl gått för honom går hon in i badrummet för att tvätta av sig inför nästa kund samtidigt som Bertil pustar ut. Hon hör att någon kommer in i lägenheten, hör ett skott, blir livrädd men lyckas fly ut genom ett fönster. Flera vittnen berättar senare att de sett en helt naken kvinna springa i snön på innergården. Bakom ryggen hör hon att någon ropar efter henne från lägenhetsfönstret, han ropar hennes verkliga namn som ingen i den världen borde känna till.

Tillsammans med närmaste kollegan och vännen Lars ”Zingo” Johansson kommer Tomas till brottsplatsen där de finner Bertil Runström död. Men de hinner knappt börja innan det kommer två långa män, bägge klädda i svarta trenchcoatar, med legitimationer som visar att de kommer från Säpo. ”Ni kan packa ihop och åka hem, vi tar över.” På måndagens morgonmöte accepterar deras chef, Ylva Zethraeus, inte riktigt Säpos övertagande, hon tror att de som vanligt bara kommer att leta efter kurder. ”Förr eller senare kommer de att gräva fram en kurd, som de sedan får släppa eftersom han är oskyldig. Och sedan skjuter de över utredningen på oss, för att frigöra tid att lagföra andra kurder i något annat ärende av vikt för rikets säkerhet.” (Exempel på delar av texten som faktiskt är rätt kul.) Så Tomas och Zingo börjar med att försöka ta reda på mer om Runström som visar sig ha en bakgrund inom säkerhetspolisen.

Även Vera gräver vidare på sitt håll. I Malmö var hon tillsammans med MC-kriminella Jonny och blev bonusmamma till hans son Sigge. När det var dags för flytten var Jonny försvunnen och Vera tog med sig Sigge som hon allt mer börjar betrakta som sin egen son. Men i september dök Jonny upp igen, hämtade Sigge i Stockholm och sedan dess har Vera på alla sätt försökt få vårdnaden men misslyckats. När Vera slutade på Kvällsposten förlorade hon också sin lägenhet som ägdes av tidningen och nu är hon inneboende hos Birgitta, en äldre änka med rätt stor lägenhet på Pilgatan på Kungsholmen. När de två äter middag på tisdagskvällen ringer det på dörren, utanför står en mager och frysande sexåring, Sigge har själv tagit sig till Vera i Stockholm. Utöver sin bonusmamma får han i Birgitta nu på köpet en mycket engagerad bonusmormor.

Föräldraskap är ett av berättelsens teman med Veras relation till Sigge, Tomas relationer till sina barn och inte minst Ellens relation till sin hemlighetsfulla, numera döda, mamma och hennes tankar på sin okända pappa.

Men det är massor av annat som dyker upp på vägen mot en våldsam och rörig upplösning i en rasande snöstorm på Öland. Det är alldeles för många komponenter som kastas in i berättelsen, delar som knappast går att hålla reda på och som inte heller håller särskilt hög kvalitet. Inte ens författarna själva klarar av att hålla ordning på alla dessa bitar. För att bara ta ett exempel: På sidan 12 har Ellen slutat med drogerna ”i höstas, efter att Pål lämnade henne och mamma dog”. På sidan 79 har ”Pål dumpat henne på våren” och efter ”moderns död i maj” hade hon ”börjat missbruka på riktigt” och börjat ”sälja sin kropp”. Det finns så mycket annat som också mest bara blir förvirrande utan att ge någon läsglädje. Jag blir bara förvånad och besviken. Hoppas intensivt att detta bara är en tillfällig svacka.

Författarna

Johannes Selåker är författare och journalist med bakgrund på Aftonbladet, Expressen och Aller Media, där han varit såväl nyhetschef som redaktionschef. Han var också ansvarig för några av de stora me too-granskningarna 2017. Han debuterade 2020 med spänningsromanen Förstfödd som han skrev tillsammans med Joni Nykänen och skriver tillsammans med Pascal Engman serien Skymningsland om polisen Tomas Wolf och kvällstidningsreportern Vera Berg. I augusti i år debuterar han också som ensamförfattare med spänningsromanen Fräls oss ifrån ondo. (Länk till presentation av Pascal Engman längre ner.)

Anders Kapp, 2023-03-28

Bokfakta

  • Titel: Skammens väg.
  • Författare: Pascal Engman och Johannes Selåker.
  • Utgivningsdag: 2023-03-27.
  • Förlag: Forum.
  • Antal sidor: 359.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Please reload

Vänta ...