Våldsam spänning, Joona Linna är tillbaka

I dag är det en högtidsdag för många älskare av spänningslitteratur: Lars Kepler kommer ut med nya Spegelmannen, för åttonde gången får vi möta Joona Linna i hans kamp mot världens ondska. Serien är ett fenomen som under det senaste decenniet som sålts i 15 miljoner exemplar i 60-talet länder, gränslöst populär. Det här är drygt 500 sidor våldsam spänning i ett hissnande tempo som inleds när några tonårsflickor försvinner. Bland mycket annat dyker hypnotisören från den första boken i serien upp i handlingen. Trots väldigt mycket bra finns det en anledning till att jag inte är så förtjust som jag skulle vilja vara.

Jenny Lind har just fyllt 16 år och är på väg hem från skolan. Hon är vacker och populär. Eleonor går i samma klass, rätt blyg och försagd, skulle gärna vilja vara Jennys vän, men vågar inte riktigt försöka. Den här dagen följer hon efter Jenny på avstånd när hon ser en långtradare komma i alldeles för hög fart, den bromsar in våldsamt och när den startar igen är Jenny borta.

Jennys försvinnande toppar nyheterna i media. En som följer det är jämnåriga Alice som är i fjällen med föräldrarna Pamela och Martin. Den här dagen ska hon och Martin ut och fiska på isen samtidigt som Pamela ska njuta av egentid i hotellets spa. Martin och Alice går genom isen, Martin skadas allvarligt och Alices kropp återfinns inte.

Det är upptakten för denna berättelse. Fem år senare hittas Jenny död, spektakulärt mördad mitt i natten på en lekplats mitt i Stockholm. Vad har egentligen hänt under de år som gått? Och hur har någon kunnat mörda henne mitt i Stockholm utan vittnen? Det är nu Joona Linna kommer in i handlingen. Via övervakningskameror lyckas han spåra ett ögonvittne, men det visar sig att vittnet är en psykiskt sjuk man som inte har några som helst minnen av det han såg.

Joona Linna är tillbaka som kommissarie på Sveriges nationella operativa avdelning. En del av karaktärerna runt honom har vi träffat tidigare. Men hans tidigare chef Carlos Eliasson har tvingats i tidig pension sedan han fått ta ansvaret för Linnas operation i Nederländerna. Nya chefen heter Margot Silverman som bestämt sig för en sak: Joona Linna ska hållas i korta, strama tyglar, han ska inte tillåtas ställa till elände igen (hon misslyckas naturligtvis).

Det finns gott om intressanta bikaraktärer. En som jag fastnar för är sjuttonåriga Mia Andersson som efter en usel uppväxt, omgiven av missbruk och hela tiden flyttad mellan misslyckade placeringar äntligen ser ett hopp när hon kanske ska få ett hem hos Pamela och Martin. Men är det en frälsning eller en förbannelse?

Naturligtvis är detta högoktanig spänning, ingen blir så här populär utan att vara skicklig. De har en fantastisk förmåga att bygga en dramatisk berättelse som fångar läsaren. En av många delar av skickligheten är ett stort flöde av detaljer som kan kännas ovidkommande men som skapar en riktigt stark närvaro i texten. I den här boken finns också en mängd intressanta interiörer från psykiatrin. Rörelsen mellan berättelsens olika perspektiv är magnifikt genomförd, drygt 500 sidor bara flyger förbi.

Här finns ibland en ovanlig kapitelindelning. Normalt används kapitel som en sorts uppdelning mellan olika scener i en längre berättelse. Något element avslutas och något nytt påbörjas. Vanligt är också att indelningen används för att dela upp mellan olika berättarperspektiv; olika berättarröster och/eller olika tidsperspektiv. Men här är det ofta mitt i ett pågående skeende; en mening som avslutas, en plötslig kapitelrubrik och så fortsätter skeendet med nästa mening. Det känns mer som att någon ordräknare i Word sagt till att nu är det dags för ett nytt kapitel än att det skulle vara en meningsfull uppdelning av innehållskomponenter. Inte direkt störande, men jag förstår det inte.

Överdrivet våld?

Återkommande är diskussionen om våld i spänningslitteraturen. Jag brukar sällan delta i det samtalet men Spegelmannen fick mig ändå att fundera. Genren innehåller i princip alltid någon nivå av våld, nästan alltid är det minst en person som dör i berättelserna, ofta många och ibland på mycket brutala sätt. Jag har varken några moraliska eller principiella invändningar mot detta. Då och då dyker det upp rapporter som hävdar att fiktivt våld i filmer, böcker, dataspel etcetera skulle trubba av mottagarnas gränser mot verklig användning av våld, att de skulle bidra till mer verkligt våld i samhället. Ibland dyker det upp rapporter som hävdar motsatsen; vi har en stark förmåga att skilja på fiktion och verklighet. Jag vet inte vad som är sant, men lutar mer åt den senare slutsatsen.

Keplers serie har alltid varit våldsam; många har dött och misshandlats på hemska sätt, jag vet inte hur många gånger Joona Linna skadats svårt och varit nära att dö, men jag tror att den nya boken är den mest våldsamma hittills.

Ibland går extremt våld över i det vi kallar för splatter, en beteckning mest använd för film men ibland också för böcker; från det engelska ordets betydelse att stänka ner, ett kraftigt stänkande av blod. En del av scenerna i Spegelmannen skulle mycket väl kunna kallas för splatter, men det saknas ett element. Överdrifterna i ren splatter är så groteska att de faller över kanten mot humor, det blir komik, och i de mest groteska scenerna i denna text finns ingen humor alls.

Den fråga jag landar i är: Har våldet något värde, är det betydelsefullt för berättelsen? Det kan vara olika typer av värden. Det kan finnas ett konstnärligt värde, det finns det massor av exempel på; för att ta ett litterärt exempel kan man använda Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis som kretsar kring ett brutalt styckmord. Det kan finnas ett värde för att bygga den spänning som är det gemensamma elementet i all spänningslitteratur. Men det är sällan våldet i sig som är spännande, det spännande är det möjliga eller hotande våldet, hos karaktärerna eller i läsarens huvud. Våldet kan också ha ett värde för att förstärka budskap om krigets fasor, människoföraktet i trafficking eller något liknande. Det argumentet kan möjligen användas för Spegelmannen; att förstärka budskap om det högst reella och storskaliga samhällsproblem som handlar om sexuellt våld mot kvinnor, men jag tycker nog att den argumentationen är rätt tunn när det gäller denna text. Här finns en hel del scener som jag har svårt att se att de tillför något värde alls. Det innebär att jag trots alla kvalitéer avslutar boken med viss olust.

Författarna

Lars Kepler är en pseudonym för författarna och äkta paret Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril. Bägge var etablerade författare var för sig innan de började skriva tillsammans under namnet Lars Kepler. Vid det senaste årsskiftet utnämndes de till decenniets största deckarförfattare i Sverige, har sålt över 15 miljoner exemplar i fler än sextio länder och de har oräkneliga topplisteplaceringar.

Utgivna böcker

  • 2020 Spegelmannen, Linna 8
  • 2018 Lazarus, Linna 7
  • 2016 Kaninjägaren, Linna 6
  • 2015 Playground
  • 2014 Stalker, Linna 5
  • 2012 Sandmannen, Linna 4
  • 2011 Eldvittnet, Linna 3
  • 2010 Paganinikontraktet, Linna 2
  • 2009 Hypnotisören, Linna 1

Anders Kapp, 2020-10-21

Bokfakta

  • Titel: Spegelmannen.
  • Författare: Lars Kepler.
  • Utgivningsdag: 2020-10-21.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 523.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *