En krönika över 1900-talet, ett lysande multikonstverk

Är helt utmattad. Och utan ansträngande fysiska aktiviteter. ”Bara” en själslig ansträngning. Jag har nämligen bland annat ägnat helgen åt en omläsning av Kerstin Ekmans trilogi Vargskinnet (tror jag missade sista delen när den kom 2003). De tre delarna består av Guds barmhärtighet, 1999, Sista rompan, 2002, och Skraplotter, 2003.

Tillsammans utgör de en mäktig krönika över 1900-talet med utgångspunkt i en liten by, Svartvattnet i Jämtland, dit barnmorskan Hillevi Klarin flyttar från Uppsala, möter Trond Halvarsson och människorna i krönikan är hennes ättlingar. Från Trond fick Hillevi det gamla vargskinnet som givit serien dess namn.

En av mina favoritfilosofer, Hannah Arent, arbetar bland annat med en bild som hon kallar livets väv. Vi som människor föds in i denna livets väv som en egen tråd som också förändrar och utvecklar väven. Vi är inte autonoma individer, ensamma atomer som helt fritt färdas omkring i kosmos. Men vi är inte heller inlåsta, determinerade, av historia, kultur, etnicitet eller vad det nu kan vara. Vi har vår fria vilja men den existerar i ett sammanhang som både möjliggör och begränsar.

I Vargskinnet är det inte en väv i centrum, det är ett täcke som Hillevis fosterdotter Risten, Kristin Halvarsson, navet för hela berättelsen, noden för släktens krönika, evigt virkar på samtidigt som hon i ett långt liv, mest tigande, bevarar allas hemligheter och samtidigt som livsväven, förlåt täcket, successivt växer fram genom denna historia. Risten finns där i Svartvattnet, ett åldrande jämtländskt orakel, en evig norna spinnandes livets trådar.

Det finns ingen större mening med att referera själva historien mer än så.

Men berättelsen och berättartekniken är ett märkligt konsthantverk som vävs eller virkas i komplexa mönster med många karaktärer och händelser. Första halvan av andra delen är särskilt märklig. Bitvis helt obegripligt som text, som berättelse, som logiskt formerade bokstavskombinationer. Det blir mer som någon sorts musik som man kan känna, som man kan uppslukas av, snarare än förstå. Och på många sätt är det prövande känslor att gå in i.

Jag får bland annat leva med en ny känsla inför glas. Från hyttans flytande massa, till det levande fostret inuti kroppen, till drömmarnas förglasade verklighet, till döden i Hiroshima. Även om det de facto är en text blir det ett multikonstverk där olika uttrycksformer förs samman för att förmedla något som normalt ligger utanför språkets, ordens, textens möjligheter. Det är så märkligt, häpnadsväckande, fascinerande bra.

Som all stor skönlitteratur handlar Vargskinnet om de stora frågorna. Genom alla dessa vardagshändelser under decennier pågår sökandet efter livets mening, genom alla dessa prövningar finna kärlek, försoning, barmhärtighet; skala av alla dessa ytor för att finna den nakna kärnan, hitta vägen till en sanning bara för att finna att den på vägen vandrat iväg någon annanstans. Och så fortsätter vi det eviga, nödvändiga och meningsfulla sökandet.

Jag hörde henne i radio häromdagen. Hon pratade bland annat om relationerna mellan vardagens själv, den yttre bilden av författaren och själva texten. (De två första delarna av relationen behandlade hon i den fantastiska, mer lättillgängliga, Grand final i skojarbranschen från i höstas). Hur kan det egentligen vara möjligt att kunna röra sig mellan skivandet av en text som Vargskinnet och vardagslivets sysslor? Jag begriper det inte. Men är lycklig!

Anders Kapp, 2012-01-08

Bokfakta

  • Titlar: Guds barmhärtighet, Sista rompan, och Skraplotter.
  • Författare: Kerstin Ekman.
  • Utgivningsdag: 1999 / 2002 / 2003.
  • Förlag: Bonnier.
  • Antal sidor: 399 / 411 / 391.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *