I söndags var himlen grå, det var kallt i luften, regnskurarna kom och gick; kort sagt, en urtrist pandemidag. Jag fick den att gå med hjälp av Kolmannens nästan 600 sidor. Ursprungligen utgiven på danska 2007 men först nu har denna bok av Jens Henrik Jensen översatts till svenska. Jag var skeptisk efter att i fjol ha läst Yxskeppet, första delen i Jensens gamla serie om Nina Portland, men det var vad jag hade närmast till hands för att få en trist dag att gå. Det finns en hel del positivt, han var redan då bra på att bygga en komplex och spännande internationell intrig med bra karaktärer och miljöer, men det finns många problem. Den kärna som handlingen bygger på var het 2007 men är stendöd idag. Men värre är att en bra berättelse solkas av ett allt annat än bra berättande, inte minst språkligt.
Först av allt: jag gillade verkligen Jenssens senaste kvartett med krigsveteranen Niels Oxen som huvudperson. Den gavs ut 2014-2018, var mycket framgångsrik internationellt och jag antar att det är framgångarna för Oxen-serien som motiverat förlaget att nu också översätta den äldre serien om Nina Portland till svenska. Men jag undrar om det verkligen var ett klokt beslut.
Nåväl, vad handlar då Kolmannen om? En blixt slår ner i kolhögarna vid kraftverket i Esbjerg en ovädersnatt. Liket av knivmördad man kommer i dagen. Det blir början av ett nytt dramatiskt fall för kriminalassistent Nina Portland. Mannen kan inte identifieras, men man tror att han härstammar från Mellanöstern någonstans.
Senare hittas ytterligare en oidentifierad man med samma ursprung, mördad på liknande sätt. Han har legat död ett tag utan att liket upptäckts, möjligen har de mördats ungefär samtidigt och bägge visar tecken på att ha torterats innan de mördades.
Gamla Ellinor Munk dör framför TVn i sin lägenhet och upptäcks nästa morgon. Allt talar för en naturlig död, men Nina hittar en del spår som inte verkar stämma. Ellinors vuxne son Ib, en aspbergare, har försvunnit. Hans sociala kontakter är få, nu är modern död och nyligen dog också hans bästa vän, den kände danske filmaren Morten Busk i en trafikolycka i Turkiet där han höll på med ett filmprojekt om kurdernas situation. Tillsammans blir det för mycket för Ib.
Nina anar något samband mellan dessa händelser och sökandet på svar för henne från Esbjerg ut i världen; till Berlin och andra platser men framför allt till Istanbul. Hela tiden finns det en mystisk skugga som övervakar henne.
Det hela utvecklar sig till en spännande och komplex internationell thriller med kopplingar till underrättelsetjänst och politik på högsta nivå. Intriger är Jensen väldigt bra på. Karaktärerna skrivs fram till levande intressant människor. Miljöerna är också mycket väl beskrivna även om delar av skildringarna av Istanbul blir väl långrandigt ältande. Det finns alltså bra delar, men låt oss gå över till problemen.
Kärnan för hela historien är Turkiets eventuella medlemskap i EU. Det var en het fråga 2007 med starka argument på bägge sidor, det var ett bra val av Jensen då. Idag är den frågan stendöd, vilket tar bort mycket av energin i läsningen.
Jag har inget problem med böcker på 600 sidor, men då ska det vara motiverat. Det är det inte här, det finns mycket av tröttsam utfyllnad, en tredjedel skulle utan vidare kunnat kapas bort.
Sedan 2007 har Jensens berättarteknik utvecklats, vilket märks i Oxenserien, och den är inte alls lika bra här. I texten om den första delen, Yxskeppet, skrev jag bland annat ”Det dröjer ända till sidan 220 innan Nina kompletteras med en annan berättarröst och boken blir mer levande”. I Kolmannen dröjer det ända till sidan 307 …
Men det värsta är ändå språket som är under all kritik och det kan inte bara vara Jensens ansvar. Delar av det ansvaret måste finnas i översättningen och i förlagets granskningsarbete.
Bara några exempel: ”tyckte faktiskt att jag skaffat mig tillräckligt med erfarenhet för att hon själv bara behöver infinna sig vid obduktionen senare”, ”alla kastanjerna krafsats ur elden”, ”de långt flesta samtalen”, ”och ölet billigare”, ”de gav henne betänketid, och stimulation”, ”gaspådraget ökade markant, och det kändes som om planet svävade ljudlöst i sin gir”, ”väntar de på att få gå in i hamn för att lossa av eller på”, ”så stora framgångar på så kort tid att kritikerna däremot inte kan vara nöjda”. Det finns mer, mycket mer, väldigt mycket mer; språkfel, klumpiga formuleringar, en återkommande användning av dubbla negationer med oklar syftning och styltig meningsbyggnad. Jag är förbryllad över att en förlagsutgiven text med så många problem tagit sig hela vägen till tryckning och utgivning. Det var länge sedan jag upplevde något liknande.
Så även om jag är tacksam över att Kolmannen tog mig igenom en annars urtrist söndag så blev läsningen en mycket hackig resa. Jag antar att det svenska förlaget också kommer att ge ut den tredje och sista delen om Nina Portland, Spøgelsesfangen från 2010, men snälla, satsa då litet mer tid på korrekturläsning!
Författaren
Jens Henrik Jensen är född 1963 och arbetade som journalist när han debuterade med Wienerringen 1997. Han har kommit ut med en trilogi med CIA-agenten Jan Jordi Kazanski som huvudperson och därefter kom trilogin med kriminalassistent Nina Portland i centrum, 2004-2010. 2012 kom De hängda hundarna, den första delen i serien om krigsveteranen Niels Oxen. Den serien gav honom ett stort internationellt genombrott. Från början var den tänkt som en trilogi även den, men fjärde delen, Lupus, kom ut 2018.
Anders Kapp, 2020-05-19
Bokfakta
- Titel: Kolmannen (Kulmanden, 2007, översättning Leif Jacobsen, 2020).
- Författare: Jens Henrik Jensen.
- Utgivningsdag: 2020-04-29.
- Förlag: Polaris.
- Antal sidor: 581.