Isola är en riktigt stark avslutning

Isola är den femte och vad jag förstår avslutande delen i Katrine Engbergs Köpenhamnsserie med polisinspektörerna Anette Werner och Jeppe Kørner som huvudpersoner och med pensionerade Esther de Laurenti som viktig återkommande karaktär (fyra av delarna finns översatta till svenska, av någon anledning hoppade det svenska förlaget över del två, Blodmåne). Serien har blivit framgångsrik, även internationellt, och det är lätt att förstå; det är svårt att sticka ut i den stora floden av spänningslitteratur men det har Engberg ändå lyckats med genom en djärv, intelligent och lekfull inställning som ibland tangerar litterär absurditet i sitt sätt att arbeta med texterna, ofta med väldigt långsökta referenser och helt oväntade inslag som håller leende läsare på väldigt gott humör. Hon har en alldeles speciell förmåga att utveckla helt aparta pusselbitar som omöjligt kan hänga samman men som slutligen ändå gör det. Underbar läsning och det enda sorgliga är att nu är denna serie slut.

Vad står då titelns Isola för? De omedelbara konnotationerna rör sig åt två håll: mot öar och mot isolering. Bägge stämmer. Texter är skriven under pandemins isolering och i centrum av berättelsen finns ön Bornholm: ”Bornholm är kanske garderoben som leder till Narnia där barnen kan försvinna in i äventyret och gömma sig för verkligheten?” ”Isola” dyker också upp ingraverat på en silverkedja, som namnet på en ung kvinna men det är också beteckningen för ön Manhattan i Ed MacBains välkända deckarserie. Här finns också referenser till skotten Alexander Selkirk, 1676- 1721, förebild till Daniel Defoes Robinson Crusoe. Selkirk levde över fyra år (1704–1709) isolerad på en mycket liten ö i Stilla havet, fyrahundra sjömil utanför Chile, en ö som numera heter Isla Robinson Crusoe.

I berättelsens upptakt hittas ett lik i en koffert i en park i Köpenhamn, eller snarare ett halvt lik som dessutom har legat där ett bra tag, svårt att identifiera. Obduktionen visar att det är en man, sannolikt mellan trettio och femtio, och att han varit levande när han sågats itu på längden, det var så han dödades. En grotesk metod som genom historien bland annat använts av den romerske kejsaren Caligula. En av Jesu tolv apostlar, kallad Simon ivraren eller Simon seloten, sägs hade lidit martyrdöden just genom att bli itusågad på längden. Det finns också en del medeltida referenser. Anette Werner blir ensam ansvarig för utredningen som går trögt; de hittar inga spår, inga vittnen, ingenting.

Hon saknar samarbetet med mångåriga kollegan Jeppe Kørner som är tjänstledig. Jeppe var verkligen kär i sin kollega Sara Saidani. Han har alltid velat ha barn, det misslyckades i hans förra äktenskap, men han hade svårt att hitta en fungerande relation till Saras döttrar, elvaåriga Amina och hennes lillasyster Meriem. Till slut gick det inte längre så han flydde både från jobbet och från Sara, arbetar nu tillfälligt som skogshuggare på Bornholm där han tillbringade alla uppväxtens somrar. I bokens inledning är han på tillfälligt besök i Köpenhamn för att vara med på en begravning.

Ett återkommande nav i berättelserna är åldrande akademikern Esther de Laurenti som tänker mycket på sitt liv. Hon känner sig ensam, den utdragna processen med allt mer dementa sambon Gregers Hermansen är över, han är död, och hans begravning var så sorglig, ingen från hans familj kom och hon är tacksam över att Jeppe ändå kom dit.

Gregers död var på sätt och vis en befrielse men ändå saknar hon alla deras samtal. Hon har passerat sjuttio, har få vänner kvar och hennes enda sällskap i lägenheten är mopsen Doxa, även han åldrande och trött. Det finns en del hon ångrar, en del smärtsamma minnen och ett av dem bär hon ständigt i en medaljong runt halsen: 18 mars 1966 är ingraverat; då var hon sjutton år, hade just fött ett barn som hon adopterat bort direkt efter födseln, hade fallit för föräldrarnas tvång och några fler barn blev det aldrig.

Det enda hon har kvar som kan hålla henne igång är arbetet; i förra boken började hon projektet med att skriva en biografi över den internationellt välkända danska antropologen Margrethe Dybris som forskat kring dödsritualer runt om i världen; Esther har samlat mängder av material från hennes fältstudier i Indonesien och Centralafrika men allt blev liggande under Gregers sista tid i livet. Nu försöker hon ta tag i projektet igen. Esther hade en del kontakt med Margrethe innan hon dog och nu har hon kommit överens med Margretes vuxna dotter Ida om att hon ska få komma till huset i Bølshamn på Bornholm för att kunna gå igenom alla kvarlämnade dokument. Hon och Jeppe tar färjan dit tillsammans.

I utredningen om ”koffertliket” i Köpenhamn hittar Anette Werner så småningom kopplingar till Bornholm. Vi rör oss mellan olika personers berättarperspektiv, främst Anette, Jesper och Esther, men bland annat också citat från olika brev som Esther hittar i Margrethe Dybris hus. De olika delarna växer samman på oväntade och mycket underhållande sätt i en fantastisk berättelse med starka upplösningar. Intressanta karaktärer att följa, levande miljöer, intelligent intrigkonstruktion och mycket välskrivet (beundransvärd översättning av Mia Ruthman). Nyfiken är jag naturligtvis över vad Katrine Engberg nu ska hitta på. Kanske skriver hon något helt annat eller också väljer hon helt andra vägar i livet; hon har sedan länge visat sin förmåga att skapa avtryck i vilka riktningar hon än väljer att gå.

Anders Kapp, 2022-06-20

Bokfakta

  • Titel: Isola (Isola, översättning Mia Ruthman).
  • Författare: Katrine Engberg.
  • Utgivningsdag: 2022-06-14.
  • Förlag: Forum.
  • Antal sidor: 345.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Please reload

Vänta ...