Kajsa Leo debuterade med Snöflickan i augusti 2022 och nyligen har uppföljaren Allt kött är hö kommit ut där vi får återse hennes antihjälte, kriminalkommissarie Dylan Svensson, som hellre håller sig vid bardisken än sköter sitt jobb, som hellre drar hem andra kvinnor för tillfälligt sex än engagerar sig i något egentligt förhållande. Just nu ligger hon riktigt risigt till; efter att hon misshandlat en manlig kollega, filmen har spritt sig viralt på sociala medier, har chefen Stefansson förvisat henne från lilla Glimsjö till ännu mindre Slånbäck för att hjälpa till i sökandet efter en försvunnen polis och nu måste hon sköta sig, annars … Hon är egentligen döpt till Dahlia, ett namn som hon alltid hatade, så hon bytte till Dylan som en hommage till Bob vars låttexter emellanåt citeras i texten. Men här skulle det kanske passa bättre med en annan låtreferens? Inom svensk spänning förlägger man ofta och gärna hemska saker till idylliska platser på landsbygden men Slånbäck är extremt; allt är så perfekt, här finns bara goda och fina människor som troget går i kyrkan, älskar varandra och som alla bor i ”little boxes made of ticky tacky”. Kontrasten mellan råa Dylan och detta gulliga lilla samhälle fungerar effektivt och blir emellanåt riktigt roligt. Och naturligtvis finns det mycket som döljer sig under den polerade ytan. ”Det luktar unket” tänker Dylan redan när hon kliver av bussen …
Det första Dylan gör när hon kommit fram till Slånbäck är att leta sig fram till en adress där hon bokat någonstans att bo. Det visar sig vara en lillstuga hemma hos Maja, diakon i den aktiva lokala kyrkan. De två kvinnorna är nog ganska jämnåriga men också varandras motsatser; Maja ser ut som en perfekt tant och det gör definitivt aldrig Dylan, nu värre än vanligt med de tydliga spåren av slagsmålet kvar i ansiktet. (Maja visar sig så småningom också vara lesbisk, men kvar i den garderob som Dylan aldrig besökt.)
Därefter är det dags för polisstationen där hon först träffar chefen Larsen, en gigantisk man med stor mustasch och danska rötter. Han visar sig vara en riktig mjukis som gör allt för att pyssla om sin personal; fixa blommor, fina gardiner, gott fika och mycket annat. Att det skulle finnas en bemannad polisstation på en så liten plats är kanske inte riktigt trovärdigt, men skit samma, hon träffar också kollegerna Simon och Susanne. Utöver Dylan inväntar de också ytterligare någon förstärkning som ska hjälpa till i fallet med den försvunne kollegan.
Han heter Mikael Nylén, en mycket attraktiv fyrtiofemåring som är älskad av alla; engagerad i kyrkan och olika hjälpverksamheter, driver grupper för killar i högstadiet och mycket annat. Tillsammans med sin hustru Melissa driver han också nätsidan MysmedMissanochMikael (underbart namn!) som har många tusen följare och där de är helt öppna med allt i deras fantastiska liv.
Två dagar tidigare hade han lämnat stationen vid halv tolv på väg till lunch, han hade innan dess ringt pizzerians ägare Nils Olsson (det är bara i kritvita Slånbäck det kan finnas en pizzabagare med ett sådant namn) och beställt en fetaostsallad; på vägen dit småpratade han med några bekanta men han kom aldrig fram till sin lunch. Inga tecken på något ovanligt och inga som helst spår efter honom sedan dess.
Som jag tror redan framgått är det här en författare som tycker om att arbeta med kontraster, inte sällan på ett rätt brutalt sätt, inte rädd för att ta i, och hon gör det bra. Som alla läsare redan tidigt gissar finns det en hel del skit under den gulliga ytan och det är bra läsning när vi får följa Dylans arbete med att gräva fram sådant som alla vill dölja. En hel del udda karaktärer dyker upp på vägen, inte minst Mikaels föräldrar blir minnesvärda. Delar av upplösningen blir riktigt brutal.
I en bihistoria får vi följa en del av Dylans bakgrund; hon har faktiskt haft ett riktigt förhållande med Elnaz, sonen Benjamin fick länge växa upp med två mammor men så blev det bara en och det var inte Dylan. Hon har det så svårt med relationerna, får verkligen ta i för att ringa sin snart fjortonårige son då och då och får aldrig till någon nära kontakt. Dessutom har hennes mamma, som hon inte haft någon kontakt med alls på länge, börjat ringa rätt ofta. Dylan svarar inte på samtalen men undrar vad det kan vara frågan om. Starkt berättat.
I en annan del besöker Dylan det lokala grisslakteriet och efter det får hon allt svårare att äta kött. När hon inser att hennes basföda, frysta Gorbypiroger, innehåller kött klarar hon inte av att äta dem längre. Hon har aldrig tidigare tänkt tanken på att bli vegetarian men nu går hon ändå i den riktningen, också det riktigt välskrivet.
Mest beundransvärt är ändå framskrivningen av ett antal tonåringar där författaren skickligt fångar den ofta brutala hierarki som den perioden av livet kan innehålla; hela skalan från de kungar och drottningar som alla beundrar, som kan komma undan med vad som helst, till de mest utstötta som alla föraktar, som lever i ett helvete. Starkt och skickligt hanterar författaren något som är notoriskt svårskrivet. Läste någonstans att författaren, som också är lärare, tagit hjälp av sina elever med delar av berättelsen. Kanske är det förklaringen det styrkan och trovärdigheten? Starkt jobbat i vilket fall som helst.
Som en liten bonus fick jag lära mig vad sifferföljden 1312 står för, det hade jag faktiskt ingen koll på tidigare. Det finns en del småfel men inte så att det stör nämnvärt. Det finns ett sorts punkigt draåthelvetetonfall som känns friskt, rätt eget och som gläder mig som läsare.
Snöflickan
Blir du sugen och inte läst henne tidigare så börja gärna med debuten Snöflickan, seriens första del som kom ut hösten 2022. Jag läste den men det blev inte någon text om den, antar att skrivkön var för lång just då.
Där introduceras den speciella huvudpersonen Dylan och platsen Glimsjö i nordöstligaste Skåne. Den fiktiva ortens namn är sammansatt av Nässjö, där författaren bodde när hon började skriva på debuten, och Glimåkra, dit hon flyttat när hon satte punkt för den berättelsen fem år senare.
När Snöflickan börjar är det begynnande vinter, första december, och femåriga Märta har rymt från förskolan Nyckelpigan. Det är inte första gången. Hon hittar något i en skogsdunge och säger: ”Gubben är trasig, vi måste laga honom.” Den döde mannen har dagen innan fått lämna fängelset, han har suttit inne för ett barnpornografibrott. Så hittas ytterligare en person död, är det en seriemördare de jagar?
Utöver själva fallet finns här mängder av riktigt underhållande scener. Genom livet har jag lärt mig att det kan vara klokt att undvika personalfester, de spårar lätt ur fullständigt när undertryckta saker från arbetets vardag släpps loss med hjälp av sprit, och här finns en rätt vidrig / rolig scen när polisen i Glimsjö samlas till fest.
Författaren
Kajsa Leo är född 1982 och heter egentligen Kajsa Leo Rådström men hennes andra efternamn försvann när hon började arbeta som krönikör. De senaste tio åren har hon skrivit krönikor och kåserier för tidningen City, Sydsvenskan och Arbetet. Hon är utbildad lärare i språk och konst- och kulturvetenskap och arbetar som lärare på en skola i Kristianstad. Hon bor i Glimåkra i nordöstra Skåne. Hon debuterade 2022 med Snöflickan och nya Allt kött är hö är andra delen av en planerad trilogi.
Anders Kapp, 2024-02-08
Bokfakta
- Titel: Allt kött är hö.
- Författare: Kajsa Leo.
- Utgivningsdag: 2024-01-31.
- Förlag: Bokfabriken.
- Antal sidor: 484.