När det står Andrzej Tichý på omslaget är förväntningarna naturligtvis skyhöga, han är en av de absolut bästa inom svensk skönlitteratur just nu, men efter ett hundratal sidor av Händelseboken är jag fortfarande ambivalent vilket uteslutande handlar om min tröghet. Tack och lov har jag då nästan sexhundra sidor kvar på mig för att inse att detta är något bokstavligen märkvärdigt, värt vilka utmärkelser som helst, sannolikt det bästa jag läst inom ny svensk skönlitteratur på länge. Vad den handlar om? Händelser naturligtvis, det hörs ju på titeln! Bland flodvågen av citat saknar jag Lundellklassikern: ”En inställd spelning är också en spelning” för naturligtvis kan även ohändelser vara händelser. Spridda över närmare tusen år, både historia och dystopisk framtid, med ett fokus på de senaste sjuttio. I högsta grad kosmopolitiskt graviterar ändå geografin ofta till stadsdelen Lindängen i författarens hemstad Malmö. En skönlitterär djupdykning i tillvarons mysterier, intelligent kritik mot alla de som försöker lura oss att tro att den skulle kunna vara något enklare än så, ett filosofiskt renhetsbad, skruvade absurditeter, magisk realism på nydanande sätt, brutalt lustfylld satir blandas med det som är brutalt på riktigt; allt genom ett antal särpräglade karaktärer vilka rör sig i tid, rum och händelser lika oväntat som kulorna i ett multidimensionellt flipperspel. I detta fantastiska maraton snubblar han ett par gånger på upploppet, vilket gjorde mig riktigt irriterad, så infernaliskt onödigt, men detta till trots är det omöjligt att föreställa sig något skönlitterärt verk som skulle kunna konkurrera med detta om positionen som vinnare av Augustpriset 2024.

Det här är en tegelsten på närmare sjuhundra sidor men det är inte riktigt sant; den består av väldigt många händelser som kan vara allt från enstaka rader till ett antal sidor och varje händelse har minst en sida vilket innebär att det blir en hel del luft. ”Det är händelser och inte ting som utgör vår värld.”

I den första händelsen träffar vi Mink i hans lägenhet på Balladgatan i stadsdelen Lindängen i Malmö. Han tänker på ett flöte. ”Han var detta flöte. Hans kropp. En signal, en semafor. Passiv i sig själv, alltid genomborrad av andras hunger, handlingar och konsekvenser.” Ung man, småkriminell, fast i strukturer han inte råder över. Vi träffar honom i många händelser med delvis olika namn. Det finns två Mink, hans pappa hade samma smeknamn, och det är inte alltid självklart vilken vi möter. Den yngre Mink har kasjubiska rötter (folkgrupp i Polen), hans mamma Dita flydde från Gdansk på tidigt åttiotal. Han döptes till Josif Carl Gustaf Folke Hubertus Stenka, blev så småningom registrerad som Josef Hubertus, for illa sedan föräldrarna dött rätt tidigt i hans liv.

Sedan träffar vi Zygmunt ”Zigi” Pereira på en fin restaurang med ett glas mineralvatten. Innan kvällen är slut kommer han att vara så packad att taxiföraren först vägrar att köra honom hem till Lindängen. Men just nu väntar han på sina vänner, paret Antje Schmidt och Göran Sundberg; de ska fira hans födelsedag, om några timmar fyller han sjuttio och han tänker på en artikel som han tidigare på dagen läst i Times Litterary Supplement där en litteraturprofessor, utöver att ha stavat hans namn fel, skrivit om ett av hans verk med orden the sombre threnodies som han inte riktigt förstår. Dystra sorgesånger kommer han fram till att det kan betyda. Den här författaren kommer vi att få träffa många gånger, på olika platser i världen och i olika tider.

Långt tidigare fick Antje en son tillsammans med Mike Smith, svart amerikansk desertör från Chicago, och sonen fick namnet John Hermann Michael Schmidt Smith. När John hunnit bli tjugoåtta arbetar han som fritidsledare och försöker hjälpa en trettonårig bråkstake som uppenbarligen mår dåligt. Det är Josef (Josif / Mink). Så håller det på boken igenom, vi kastas fram och tillbaka i tiden, runt i geografin, möter händelser där människors liv korsar varandras på oväntade sätt.

Vi möter nioåriga Violeta, hennes storebror Igor och deras mamma Lena, eller Fitt-Lena som hon i hemlighet kallar henne för. Violeta har efternamnet Arozarena efter sin pappa Frederico, en flykting från Argentina som stack tidigt i hennes liv. Lena var sexton när hon fick Igor och arton när dottern kom, har aldrig blivit vuxen, festar, åker på charterresor för att parta, ”Jag måste väl få ha kul också”. Att livet inte blivit som det hon tycker sig ha rätt till är alltid andras fel, särskilt ungjävlarnas fel, och Lena tröstar sig med piller och alkohol. Violeta har ”sprickor” genom vilka hon kan förstå språk som hon aldrig lärt sig och mycket annat. Tidigare i boken, långt senare i den historiska tiden, har Violeta tagit sig namnet Egea (toner, ett melodifragment) och sitter vid ett köksbord i Buenos Aires tillsammans med Svatopluk och Beatrice (ängel?), på väg mot världens ände.

Svatopluk hette från början något annat och från fyra års ålder växte han upp i Trmice (västligaste delarna av dåvarande Tjeckoslovakien, nära gränsen till dåvarande DDR). En rätt ensam pojke som levde med sin mamma Andĕla; pappan Vojtĕch, kallad Vojta, var för det mesta frånvarande, i fängelse eller på tillfälliga jobb på andra platser. Pojken är en betraktare, ser mönster, ser ansikten i döda ting, pariedoli. I de tidiga tonåren har han fortfarande inga kompisar, sitter oftast ensam och spelar på sin Game Boy som han fått av pappan och det är vad andra kallar honom: Gejmboj. Länge har han sett ett skimmer ovanför människors ansikten och när han blivit fjorton börjar skimret anta formen av siffror. Gröna siffror är positiva, röda negativa, han kan direkt avläsa hur bra eller dåliga människor i hans omgivning är just då. En dag träffar han en amerikansk man, Jimmy Bomba, som har -118 vilket är det värsta han sett. Det går riktigt illa.

Samuel Haddad har ett något oklart ursprung, Nordafrika eller Mellanöstern, men han har alltid slitit hårt, först med studierna och sedan med karriären, och det har gått bra för honom. Har är ekonom och har ett fint jobb med hög lön på ett framgångsrikt konsultföretag i Malmö. Inte minst som symboler för sina framgångar har han kostat på sig en exklusiv säng för mer än hundratusen och en lyxig bil, en Audi S8: ”Ingenting symboliserade framgång och styrka mer än den fronten, den motorhuven, den bilen.”. Men trots allt detta är han inget annat än en getknullande blatte. För en del. Rätt många.

Adam Kowalski är en kompositör som utforskar fragment i olika former av konst och funderar kring skillnaderna mellan fragmenterad och fragmentarisk. Har det funnits någon sorts helhet ur vilken fragmenten uppstått ”eller fanns det aldrig någon helhet, och vad betyder det då att allting är delar?” Det kan betraktas som ett grundläggande tema i boken; människans ständiga försök skapa någon sorts helheter, ”sanningar”, ur en komplex och fragmenterad tillvaro, samt konsekvenserna av detta, när det är just mångfalden och motstridigheterna som är helheten, sanningen. (Man bör se upp med stavningen av namnet, hans syster Kowalska dyker också upp i några händelser.)

Systrarna Alicja och Vesna med rötter från Polen och Bosnien har fått vackra namn av sina föräldrar: Alicja betyder liv, levande och hon kallas oftast Aiša som står för ädel, ärorik, ljus. Namnet Vesna betyder vår. Däremot har föräldrarna inte givit dem ett ljust och vackert liv, tvärt om. I en av händelserna hittar Mink flickan Aiša i en liten stuga på lekplatsen i området, livlös, i handen har hon en karta tramadol som hon snott från sin pundare till mamma. Mink vågar inte ringa 112, han är hög, nerrökt som vanligt och har en rätt stor haschplatta hemma. Hans feghet och ickehandling plågar honom länge.

Rörelsen i tiden är dramatisk, jag tror den äldsta händelsen utspelar sig i början av 1230-talet i Böhmen när någon upptäcker sig vara drabbad av en könssjukdom. Vi har också händelser i framtiden; 2040-talets framgångsrika tvångsrepatriering som rensade Sverige, den digitala härdsmältan när datorerna försvann och ända fram till den 14 december 2131 när de sista resterna av mänskligt liv utraderas.

Det finns många betraktelser av företeelser i samtiden, inte sällan brutalt satiriska. En drabbar pseudointellektuella kulturmänniskor som beskrivs som ”självsmekare”, inte för att det skulle vara något fel på onani men man kanske inte ska göra det offentligt, ”självsmek, det hör väl hemma bakom lyckta dörrar, gör det inte?” (När jag skrev den här texten i söndags dök det upp en rubrik i en av de ledande kultursidorna: ”Kulturskribenter är inte lika självcentrerade som belackarna påstår”, ett svagt underbyggt påstående som i det här sammanhanget blev riktigt kul.)

Det finns en hel del fullkomligt absurda händelser, vissa fantastiskt roliga, men jag vill inte spoila upptäckarglädjen genom att ge exempel. ”Men ha i åtanke att det orimliga verkar vara rätt vanligt, medan rimligheten är lika sällsynt som vishet och saktmod.”

Det finns en bok i boken, ”Hendelseboken”, som verkar vara skriven av Josif (Mink), först ett barn som har svårt för stavning, så småningom något äldre och med något längre och mer rättstavade texter.

I myllret av karaktärer dyker det så småningom upp en som kallas Greven, en ultrarasist, som blir till en ganska kul / äcklig satir, men ibland blir han platt som ett övertydligt plakat. Texten hade nog mått bättre utan honom. Det finns också en avslutande, rätt lång, litania, som jag kan förstå, jag kan dela författarens vrede, jag kan inse varför han tyckte att den var nödvändig att skriva, välskriven men ändå onödig, allt som sägs där har redan gestaltats i alla dessa händelser.

Andrzej Tichýs bok Eländet var nominerad till Augustpriset 2016 men jag tyckte att hans Renheten 2020 var ännu mycket bättre, jag hade den som trea till priset det året, men den var då inte ens nominerad. Händelseboken är omöjlig för juryn att förbise, det är ett litterärt storverk som jag redan nu ser som en sannolik vinnare mot slutet av året.

Författaren

Andrzej Tichý är författare och skribent. Han föddes i Prag 1978 med en polsk mamma och en tjeckisk pappa. De flyttade till Sverige 1981 och bor i Malmö. Han debuterade med Sex liter luft 2005, för vilken han tilldelades Borås Tidnings debutantpris. Romanerna Fält (2008) och Kairos (2013) var båda nominerade till Nordiska rådets litteraturpris. Tichý fick även Aftonbladets litteraturpris år 2013. Eländet (2016) nominerades till Augustpriset det året och till International Booker Prize 2021. Våren 2020 utkom novellsamlingen Renheten som även den nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. 2020 kom han också ut med romanen Skymningszoner, skriven tillsammans med Aleksander Motturi. 2021 tilldelades Tichý Sydsvenskans kulturpris och 2022 tilldelades han även Ivar Lo-Johanssons personliga pris. Hans böcker har översatts till flera andra språk. Han är nu aktuell med Händelseboken.

Anders Kapp, 2024-02-06

Bokfakta

• Titel: Händelseboken.
• Författare: Andrzej Tichý.
• Utgivningsdag: 2024-02-06.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 683.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Renheten.
• Kapprakt om Eländet.
• Läs vad andra skriver om boken.