Sirenens förrädiska locktoner

Under den grekiska antiken möter både Jasons Argonauter och Odysseus på sina långa färder till havs sirenerna, väsen som lockar sjöfarare med vackra sånger för att sedan döda dem, en bild av det förrädiska havet men också, mer generellt, en bild av förrädiska lockelser som droger, lögner eller andra falska och förödande genvägar för att försöka hantera livet. Nu återvänder dessa sirener i John Ajvide Lindqvists nya allegori Sommaren 1985, en tid som han också behandlat tidigare, en brytningstid på flera olika sätt, och här mycket specifikt en brytningstid för sju unga människor i tidiga tonår, i pubertet, i barndomens sista tid, i de första prövande stegen för att försöka hitta en fungerande väg mot att bli en självständig vuxen människa, just då när det är så lätt att trampa fel. Det här är en ny fängslande pusselbit i ett egensinnigt författarskap vars långa berättelse säger mycket om vår tid, en djupt imponerande välgärning för oss läsare. Han placeras ofta i genren skräck, men just det förstår jag faktiskt inte.

Den här historien utspelar sig på Särsö i yttre delarna av Stockholms skärgård med mycket få helårsboende. På somrarna ökar det till runt hundrafemtio människor som återkommer till sina fritidshus varje år. Berättarjaget Johannes har varit på ön varje sommar i hela sitt liv, hans föräldrar började hyra huset innan han föddes, han har nu hunnit fylla fjorton och på ön har han sex jämnåriga kompisar som känner varandra sedan länge. Deras närmaste grannar, familjen Bradbury, har dottern Felicia som är nästan exakt jämngammal med Johannes, de två har lekt tillsammans ända sedan de kunde krypa.

Mattias är den enda som har blodsband till ön; hans pappa är född på Särsö men familjen bor numera på Östermalm, är bara på ön under somrarna. Mattias farfar är legendarisk på ön och fruktad av många; Janne Krut eller Krutgubben kallad. Mattias är gängets boss, eller försöker i alla fall var det. Helena och Maria är liksom Johannes och Felicia nära vänner ända sedan de var mycket små, deras mammor känner varandra väl. Hasses föräldrar hyr sitt hus av ”Krutgubben”. Mattias och Hasse utgör en grabbig duo som ibland kallasför Matte och Hatte, vilket de inte gillar. Wille är ett år yngre än de andra, har inte hunnit fylla fjorton än. De sju är ett gäng som lekt tillsammans varje dag under många somrar, en sammansvetsad grupp med en egen jargong.

Det här är en tid i livet när mycket förändras, förändringar som går i olika takt och åt olika håll för olika individer. Det märks också när gänget träffas den här sommaren 1985, mycket har hänt sedan de träffades förra året, relationerna är inte alls lika naturliga som vanligt. Bilden av dessa sju huvudpersoner fördjupas successivt genom texten, under den sommaridylliska ytan finns problem av många olika slag. En hel del handlar om pubertal sexualitet som förändrar relationerna mellan gängets killar och tjejer. Förutom att det kan vara en rätt svår tid i livet är det här skedet också notoriskt svårskrivet; ungdomarna kan vara svårbegripliga för sin omgivning, även för sig själva, och därmed också svåra att hantera för en författare.

John Ajvide Lindqvist gör därför en imponerande insats när han skickligt levandegör dessa olika unga människors komplexitet och de förändringar de går igenom. Ibland kan jag tycka att de använder en del ord som verkar osannolika för en fjortonåring men det är nog realistiskt, även om de kanske inte är så många så finns det en del i den åldern som läser rätt avancerade texter. Det här skulle egentligen räcka för en bra läsning, nästan en ungdomsbok, men naturligtvis får vi mer än så.

Utanför Särsö finns mytomspunna skäret Svärtan med vassa klippväggar som gör det omöjligt att lägga till och helt utan växtlighet. Killarna i gänget bestämmer sig ändå för att försöka utforska den lilla ön, tjejerna får inte följa med, det här är ett farligt äventyr, en killgrej. Det blir också ett utmanande äventyr som killarna möter på olika sätt. Överraskande visar det sig att det på utsidan finns en mycket liten strand, knappt synlig från havet, och därnere ser de något eller någon. Det är en svår klättring ner men Johannes lyckas och finner en sorts sjöjungfru, fastbunden och nära döden. Hon är inte söt som i en Disneyfilm, ganska skrämmande, men ändå en levande varelse som håller på att dö.

Killarna har olika idéer om vad de ska göra men Johannes lyckas driva igenom att de måste försöka rädda henne. De lyckas efter en hel del vedermödor transportera henne till Styrsö där de skapar en tillfällig boplats i en övergiven jacuzzi i en gammal sjöbod. Med hjälp av färskt havsvatten och mat i form av infångad levande fisk vaknar hon till liv. Bland annat visar hon kunna uttrycka sig med en mycket speciell sång som har märkliga effekter. ”Det taggiga, kletiga och hemska i mitt bröst löstes upp som svart målarfärg i lacknafta. Allt lättade och mitt huvud fylldes av bilder av en solglittrande havsyta.”

Det är väldigt mycket som händer i denna fängslande berättelse, alla överlever inte. Utöver de sju huvudpersonerna möter vi en hel del andra; särskilt gläds jag åt mötet med Willes betydligt yngre syster Lovisa och hennes jämnåriga nära kompis Melinda; tuffa, smarta, medkännande och handlingskraftiga tjejer.

Odysseus och sirenerna, målning av John William Waterhouse från 1891.

Som vanligt använder sig författaren av den verfremdungseffekt som vi ofta förknippar med Bertolt Brecht, en distanseringsteknik för att hålla mottagaren vaken, att inte bara försjunka in i berättelsen utan också samtidigt kunna reflektera över det som berättas. Redan på första sidan kommer det i form av författarens direkta tilltal, en kommentar riktad till läsaren, och tekniken återkommer då och då genom hela texten. Det är skickligt och fungerar perfekt på det sätt det är avsett att göra. Berättarrösten Johannes lånar också många drag av författaren själv: ”Det kan ha varit sommaren 1985 som jag på allvar började överväga att försöka göra berättandet till mitt yrke.”

Den här boken finns kanske inte riktigt på samma nivå som Vänligheten från 2021, det bästa han skrivit som hade varit väl värd ett Augustpris det året, men begreppet vänlighet som motkraft till falska sånger återkommer på flera olika sätt i den här berättelsen.

Han kallas ofta för skräckförfattare, ”Nordens ledande skräckförfattare” skriver han själv på sin hemsida, och jag har aldrig riktigt förstått varför. Vad jag vet har aldrig någon kallat Gabriel García Márquez för en skräckförfattare och ändå är både metoder och syften ganska likartade. I deras fiktion används overkliga element som i en allegorisk teknik skapar utrymme för fler perspektiv än det strikt reella. I Márquez fall kallar vi det normalt för magisk realism vilket jag tycker är en bra beteckning; här finns magiska element i en i övrigt realistisk värld som i Hundra år av ensamhet växer ut till en av de mest fantastiska släktkrönikor som någonsin skrivits och som i nästa skikt är en fantastiskt insiktsfull skildring av ett sekels latinamerikansk historia.

Det är i princip samma sak som Ajvide gör även om detta författarskaps långa berättelse handlar om ungefär femtio år av Sveriges moderna historia ur en mängd olika perspektiv med en skönlitteratur fylld av magiska element. Det är en analys som är mer insiktsfull och berörande än vad någon facklitteratur kan erbjuda. Visst är den samhällsutveckling som han behandlar förskräckande, men skräck?

Sirenerna sjunger fortfarande förrädiska lögner för oss varje dag genom alla tänkbara kanaler och det Sommaren 1985 säger till oss, på den här författarens alldeles speciella sätt, är: lyssna inte på dem! Läs John Ajvide Lindqvist i stället!

Författaren

John Ajvide Lindqvist är född 1968 och uppväxt i Blackeberg, där också hans debutroman från 2004, Låt den rätte komma in, utspelar sig. Innan han blev författare på heltid har han haft en karriär som trollkarl och ståuppkomiker,

Hans andra roman, Hanteringen av odöda, utkom i juni 2005 och i novellsamlingen som följde, Pappersväggar från 2006, får man bland annat veta vad som hände med de odöda. 2008 utkom romanen Människohamn, som utspelar sig i skärgården med havet som det stora skräckinjagande hotet och i maj 2010 utkom Lilla stjärna, en historia om kärlek och besatthet, om en röst ifrån en annan värld och idoldyrkan driven till sin spets. Därefter kom Låt de gamla drömmarna dö 2011, en samling noveller, kåserier och andra texter.

Hösten 2017 utkom X – den sista platsen, den avslutande delen i trilogin Platserna. Här väver han samman alla trådar från de två tidigare böckerna, Himmelstrand – den första platsen och Rörelsen – den andra platsen. Den senare blev nominerad till Augustpriset 2015. Böckerna i Platserna kan även läsas fristående som egna berättelser.

I januari 2021 utkom han med sin längsta roman hittills, Vänligheten, och i november 2021 med boken Alternativa fakta om fåglar, som är illustrerad av hans hustru Mia Ajvide. Sommaren 2022 släpptes romanen Verkligheten och inte långt därefter, i oktober, Skriften i vattnet, en actionspäckad internationell thriller med storpolitiska konsekvenser och del ett i serien Blodstormen. Strax efter släppet nominerades den till Bästa kriminalroman 2022 av Svenska Deckarakademin. Nu är han alltså aktuell med Sommaren 1985.

Han har också skrivit filmmanus, teaterpjäser och mottagit en rad priser, bland andra Selma Lagerlöf-priset och GP:s litteraturpris. Hans böcker finns utgivna i över trettio länder, bland andra Australien, Kina, Brasilien, Danmark, Tyskland, Ryssland, Storbritannien och USA.

Anders Kapp, 2023-06-03

Bokfakta

  • Titel: Sommaren 1985.
  • Författare: John Ajvide Lindqvist.
  • Utgivningsdag: 2023-05-30.
  • Förlag: Ordfront.
  • Antal sidor: 326.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Please reload

Vänta ...