Sverige: VM-guld i fotskjutning

I Paris finns föreningen Les amis des migrants suédophones en France vars syfte är att hjälpa flyktingar från Sverige. Läs gärna den meningen en gång till, den är alldeles sann, och fundera över hur du känner. För egen del ger det mig en blandning av skam över att vara svensk medborgare och våldsam vrede. Om denna förening och en hel del annat kan man lära sig av Annette Rosengrens bok Jag bodde i Sverige som kom ut i april. Den handlar om afghanska flyktingar som efter ett antal år i Sverige flytt vidare till Frankrike. Det handlar nu om ungefär 3 000 människor, de allra flesta var ensamkommande tonåringar när de anlände till Sverige, nu unga män i Frankrike. Några få av dem känner jag personligen. De flyr av goda skäl, den svenska hanteringen av dem är skamlig och dessutom någon sorts världsrekord i ren dumhet; det handlar om unga människor som vi behöver i Sverige, att tvinga dem på flykt är att skjuta oss själva i foten.

Det område som i dag är Afghanistan har en lång och rik kulturhistoria, betydligt längre än Sveriges, men under flera decennier nu har landet befunnit sig i olika krig, både externt och internt, det är idag en av världens farligaste platser. De tonåringar som kom till Sverige, främst under 2015, är i stor utsträckning hazarer, en förföljd folkgrupp i Afghanistan. I många fall har de aldrig varit i landet, deras familjer flydde innan de föddes, de flesta till Iran och en hel del till Pakistan.

En förutsättning för att överleva i Afghanistan är starka familjenätverk, samhället är genomkorrumperat, något som den här gruppen inte har. Ändå väljer Sverige att skicka många av dessa flyktingar till Kabul. En alldeles ny undersökning (DN 14/6) visar att de deporterade lever i misär och söker nya möjligheter att fly. Det är alltså naturligt att många som hotas av att deporteras efter ett antal år i Sverige i stället väljer att fly vidare, och många av dem hamnar i Frankrike som inte utvisar dem till Afghanistan. Frankrike anser att det strider mot asylrätten, det är alltför farligt att skicka flyktingar dit.

En hel del av Anette Rosengrens bok kretsar kring Dublinförordningen, ursprungligen från 1990 som i sin senaste version antogs av Europaparlamentet 2013. En av grunderna är att flyktingar enbart ska kunna söka asyl i en av medlemsstaterna. Om någon upptäcks med att söka asyl i ett andra land ska hen skickas tillbaka till det första. Som stöd för att upptäcka detta har EU bland annat ett stort fingeravtrycksregister. Enligt förordningen ska alltså de svenskafghaner som söker asyl i Frankrike skickas tillbaka till Sverige. Men det gör man inte, det är mycket få som deporteras till Sverige. Många ”Dublinflaggas” inte alls och för de som ändå gör det innebär det normalt ”bara” en längre väntetid innan de kan gå in i den normala asylprocessen som normalt ger uppehållstillstånd så småningom.

Varför gör Frankrike så? Någon riktig förklaring ges inte i boken, men det växer ändå fram en förklarande bild. Jag har svårt för generaliserande nationalkaraktärer, men har ändå en känsla av en stark kultur av civil olydnad i Frankrike. Om man nu har den kloka insikten att det strider mot asylrätten att deportera afghanska flyktingar till Afghanistan blir det också fel att deportera dessa flyktingar till Sverige eftersom Sverige med stor sannolikhet kommer att skicka dem vidare till Kabul. Alltså låter man dem vara kvar i Frankrike i stället för att skicka dem till ett farligt land som bryter mot asylrätten.

Utöver den grundläggande frågan ger boken en hel del intressanta jämförelser mellan Sverige och Frankrike när det gäller migrationsfrågorna. I bägge länderna möter dessa flyktingar rasism, mer i Sverige än i Frankrike vilket inte är så konstigt, Frankrike har en mycket längre tradition som mångkulturellt samhälle. I bägge länderna möter flyktingarna också många goda människor, både individer och organisationer som gör stora insatser för att hjälpa till. Materiellt sett är Sverige mycket bättre, här finns en stark offentlig apparat som ser till att alla har mat och tak över huvudet, i Frankrike är de mer beroende av civilsamhällets organisationer. I Sverige är det först efter ett slutgiltigt utvisningsbeslut som de som ändå väljer att stanna kvar, går under jorden, blir helt beroende av civilsamhället.

En stor skillnad som kommer fram i alla berättelser är relationerna till ländernas olika migrationsmyndigheter. Deras erfarenheter av Sverige är de blir bemötta med förakt, handläggare som hela tiden påstår att de ljuger, handläggare som bara hittar på olika saker, till exempel deras ålder, som sedan blir till ”sanningar” i den fortsatta processen. De pratar också om en svag rättssäkerhet, domstolarna följer nästan alltid blint handläggarnas påståenden.

I Frankrike kan motsvarande myndigheter uppfattas som hårda men ändå respektfulla. Flyktingarna uppfattar det som att de verkligen lyssnar på deras berättelser. Rättssäkerheten uppfattas också som starkare med domstolar som gör självständiga prövningar och ofta ändrar på myndighetsbeslut.

En intressant detalj som jag lärde mig av boken handlar om bankkonton och bankkort. I Sverige har detta varit ett stort problem, det är väldigt svårt för flyktingar att öppna ett bankkonto. Eftersom inga seriösa arbetsgivare betalar ut kontantlön innebär det att flyktingarna tvingas till illegalt svartarbete och att de även på andra sätt får problem i ett allt mer kontantlöst samhälle. Min personliga erfarenhet är att de snabbt förstår det svenska skattesystemet och gillar det; om man kommer från korrumperade samhällen uppfattas motsatsen som fantastisk, att man med skatter hjälps åt med gemensamma nyttor på ett hederligt sätt är något riktigt fint, något man vill vara delaktig i, och att då tvingas till svartjobb är negativt på många olika sätt, inte minst för individen. I Frankrike ingår ett bankkort i det första kit som flyktingen får vid registrering.

Många är naturligtvis upprörda över Sveriges hantering av dem. De flesta är satsat tre till fem år av sina liv för att lära sig svenska, det svenska samhället, bygga personliga nätverk och mycket annat för att nu tvingas börja om med den processen i Frankrike.

Utöver grundläggande frågor om asylrätt och humanitet finns en helt annan fråga. Vi pratar ibland om befolkningspyramider och här intill finns en bild av Sveriges aktuella situation som inte alls ser ut som en pyramid (liksom i många andra rika länder); vi behöver fler unga människor! Säg att genomsnittsåldern på de ensamkommande afghaner som kom 2015 var 16 år så innebär de ett fantastiskt tillskott för att hjälpa till med vår pyramid. Många säger att vi inte har råd med flyktingar, men här får vi en 16-åring som inte kostat oss en enda krona i mödravård, barnavård, barnbidrag, förskola, grundskola och allt annat. Då har vi utan tvekan råd med det stöd som behövs på vägen innan de kommer ut i arbetslivet och själva kan bidra till det gemensamma.

Men dessa afghanska killar är ju farliga brottslingar som måste kastas ut ur landet, säger en del. De har naturligtvis fel. Jag har haft turen att lära känna en hel del av dem. Ursprunget var ett gäng killar som spontant förenats för att spela futsal. För att det ska fungera i Sverige behövs en förening med anslutning till RF och en hel del annat. Att bilda en förening innehåller massor med byråkrati som det är svårt för killarna att hantera så vi är två som hjälpt till, hon har dragit det tyngsta lasset men jag har bidragit med det jag kan. Jag kan väldigt litet om futsal, fotboll eller annan idrott men en hel del om föreningar, ekonomi och byråkrati. Det blev populärt, allt fler kom till träningarna, en del har försvunnit av olika skäl, men andra har kommit till. Vet inte riktigt hur många det är som jag lärt känna en del under de senaste åren, men de är fler än femtio och färre än hundra.

Är det något annat jag kan som mångårig företagare är det att bedöma människor för eventuell anställning. Här finns två delar: personliga egenskaper och förutsättningar för den speciella arbetsuppgiften. När det gäller personliga egenskaper vill man gärna ha människor som är ambitiösa, engagerade, pålitliga, kreativa, hederliga, vänliga, sociala, empatiska och liknande. Av alla afghankillar jag träffat finns det bara en som skulle falla igenom på de personliga egenskaperna, vilket är märkligt med tanke på de svårigheter som alla har i sin historik. Jag kan garantera att betydlig fler skulle falla igenom i ett slumpvis urval av ”svenska” killar i samma ålder. Skulle alltså afghaner vara bättre än svenskar? Nej, den typen av generaliseringar skulle jag aldrig kunna göra.

Nyckeln är i stället orden ”slumpmässigt urval”, de som kommit hit är inte ett slumpmässigt urval. Exakt detsamma gällde under den stora svenska flyktingkatastrofen när en fjärdedel av befolkningen flydde landet under andra halvan av 1800-talet. De var inte ett slumpmässigt urval, det är de bästa som har modet och styrkan att fly, att gå igenom alla de svårigheter som en emigration innehåller. Det har totalt sett gått väldigt bra för dessa svenskar, de blev en stor tillgång, främst för USA, och detsamma gäller för dagens afghankillar i Sverige under förutsättning att vi inte kastar ut dem. (Många gånger förundras jag av hur dåligt minne vi verkar ha när det gäller vår egen historia.)

Är Jag bodde i Sverige en bra bok? Ja och nej. Det är ingen särskilt välskriven text, strukturen är rörig, upprepningarna många och några avsnitt, till exempel försöket att förklara skillnaderna mellan shia- och sunnimuslimer, är svaga. Men samtidigt finns en enorm styrka i författarens arbete med att följa många människor, flyktingar och andra, över lång tid och att ge alla dessa människor utrymme är värdefullt på flera olika sätt; det är också dessa delar som gör det till en bra bok, en intressant och värdefull läsning.

Författaren

Annette Rosengren är född 1946, filosofie doktor i etnologi och bosatt i Stockholm. Hon har skrivit flera böcker om flyktingar i Sverige, Grekland, övriga Europa och nu i Frankrike. I andra böcker har hon skildrat hur människor i Sverige lever sina liv socialt marginaliserade såväl som i välfärdssamhällets trygghet. Hon har varit på plats i många utsatta miljöer och följer gärna samma människor under lång tid.

Anders Kapp, 2021-06-16

Bokfakta

  • Titel: Jag bodde i Sverige: om unga svenskafghaners flykt till Frankrike.
  • Författare: Annette Rosengren.
  • Utgivningsdag: 2021-04-22.
  • Förlag: Carlsson.
  • Antal sidor: 254.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *