Lysande hycklerithriller

Norska Helene Flood gjorde dundersuccé med sin debutroman Terapeuten 2019 som direkt såldes till tjugosex länder. Jag var själv mycket förtjust över den, men eftersom det var en ny författare hade jag då inga förväntningar. Det hade jag däremot nu när uppföljaren Betraktaren kommit ut på svenska. Hon skriver helt fristående böcker, vilket är trevligt som omväxling i den seriedominerade genren, och konstruktionen i den nya boken skiljer sig helt från den förra vilket i sig är imponerande; det är så lätt att bara försöka kopiera ett vinnande recept. Det vi däremot känner igen är den mycket imponerande nivån när det gäller komplex och psykologiskt trovärdig karaktärsutveckling. Det här är ett kammarspel som handlar mycket om hyckleri, om konflikten mellan de moraliska principer som människor kan hylla för att sedan helt gå emot dessa i sina handlingar, ett område som författaren själv forskat om, och riktigt förtjust blir jag när hon bland annat använder Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan för att behandla denna tematik. Uppfyller uppföljaren högt ställda förväntningar? Ja, med råge!

Från den insnöade Orientexpressen hos Agatha Christie och framåt har en vanlig och effektiv teknik inom spänningsgenren varit att skapa en avgränsad miljö och därmed relativt få inblandade i ett sorts kammarspel inom vilket berättelsen utspelar sig. I det här fallet är det ett hus med fyra lägenheter i Tåsen, ett av Oslos mest efterfrågade områden med skyhöga bostadspriser. Alla fyra är etagevåningar; de två nere har också rum i källarplanet och de två en trappa upp har också vindsrum. Det en gång i tiden ganska alldagliga huset är numera exklusivt inrett men det är också mycket lyhört vilket har sin betydelse för berättelsen.

I en av lägenheter på övre våningen bor Merete och Jørgen Tangen med tonårsdottern Filippa. Osannolikt vackra Merete kommer från en familj där kraven på de tre döttrarna var skyhöga och själv var hon på väg mot en karriär som internationell konsertpianist, men så blev det inte. Nu är hon mest fru och mamma; lägenhetens exklusiva Steinwayflygel används mest för de fåtaliga pianolektioner hon ger. Jørgen är en mycket charmig man, prisbelönt journalist som rapporterat från många oroshärdar runt om i världen men även gjort stora avslöjande scoop på hemmaplan i Norge.

I den andra lägenheten på samma plan bor Jamila och Saman Karimi. Jamila är en skicklig och erkänd modefotograf, med en dragning åt det bipolära hållet; en liten, vacker kvinna som alltid är mycket intensiv. Saman är en högt specialiserad läkare som också verkar som forskare på universitetet. Han är född i Norge men familjen har rötter i Iran, flydde i samband med den islamistiska revolutionen. Paret är än så länge barnlösa, vilket är en sorg; de har gått igenom ett smärtsamt missfall men vill försöka igen.

I en av lägenheterna på entrévåningen bor Nina och Svein Sparre med tonårssonen Simen. Nina är biträdande rektor på den lokala skola där husets barn går och en person som vet allt, lägger sig i allt och har den självpåtagna rollen som den huschef som ständigt kommer med listor på vad alla borde göra. Svein driver ett bemanningsföretag, har ofta starka åsikter på högerkanten och en del rasistiska tendenser.

I den andra lägenheten på detta plan bor Rikke och Åsmund Prytz med tonårsdottern Emma och fyraårige sonen Lukas. Rikkes lillasyster blev redan som barn superkänd artist (är det fortfarande) och i skuggan av henne blev Rikke en riktigt duktig flicka som utan att synas så mycket alltid hade toppbetyg, doktorerade relativt ung och forskar nu om varför människor så ofta handlar i strid mot sina egna övertygelser, om drivkrafter som skam och skuld (ett område som författaren sysslat mycket med i sin profession som psykolog, vilket framgår). Åsmund är IT-chef för en statlig förvaltning men jobbet betyder inte lika mycket för honom som det gör för Rikke; däremot är han en mycket engagerad man, son och pappa. De två har alltid varit tillsammans, blev ihop redan som tonåringar.

Vi befinner oss alltså i en övre medelklass och det är relationerna mellan människorna i huset som är berättelsens kärna med alla de spänningar och hemligheter som successivt avslöjas. En av dessa människor hittas mördad och mycket talar för att någon av de som bor i huset är skyldig. Det annars mycket trygga området har nyligen drabbats makabra ”kattmord” där utfläkta kattkroppar hittats som en sorts hemska installationer. Det skapar oro i området; Nina Sparre har nyligen drivit igenom investeringen i en ny modern säkerhetsdörr för fastigheten och alla passager loggas i systemet.

Författaren har därmed byggt en på många sätt klassisk och mycket snygg scen för en spänningsberättelse, en konstruktion som ändå är rätt överraskande; den har i stort sett inga likheter alls med konstruktionen i hennes förra bok, debutromanen Terapeuten. Däremot återkommer berättartekniken som är ganska ovanlig för genren där man idag oftast rör sig mellan olika berättarperspektiv; här är det en enda röst som berättar och den tillhör Rikke Prytz. Men det finns ändå en del variation. Huvudberättelsen är kronologiskt rak och merparten utspelar sig under några få dagar; nödvändig historik flätas in som återblickar och i dialoger. Denna huvudberättelse bryts då och då av med delar ur ett mycket långt brev som Rikke skriver till en av de utredande poliserna som hon har förtroende för och där hon (kanske) avslöjar alla sina egna hemligheter. Liksom i debuten är berättarrösten inte alltid helt pålitlig vilket i sig alltid är ett intressant litterärt grepp.

På denna scen kan författaren ägna sig åt sin paradgren: psykologiskt trovärdig och komplex karaktärsutveckling som hon hanterar grymt imponerande. Det gäller inte bara för de vuxna utan minst lika skickligt när det gäller barnen. Hon är också mästerlig när det gäller att hela tiden antyda lagom mycket för läsarna; det är myllrande pussel med väldigt många bitar, men hon har järnkoll på dem alla. Vi anar än det ena, än det andra och bläddrar hela tiden ivrigt vidare för att få veta mer.

Liksom i debuten finns multipla upplösningar och liksom då är den sista delen helt lysande; något som garanterat kommer att leva kvar i läsarens tankar ett bra tag efter avslutad läsning.

Förtjusningen förstärks ytterligare av det återkommande huvudtemat kring konflikterna mellan hyllandet av moraliska principer och handlingar som inte alls följer dessa principer, ett tema som återkommer på så många olika sätt: bland annat i Rikkes forskning, i en av tonåringarnas videoblogg om det förunderliga i att vi faktiskt vet vad vi borde göra för att undvika klimatkrisen men inte alls gör det, och galet snyggt genom bråken kring Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan, som ju handlar om just detta hyckleri, och som tonåringarna repeterar för att kunna sätta upp på skolan.

Dessutom får vi en riktig bra svenska genom översättaren Lotta Eklund. Är kanske inte överförtjust när det gäller omslaget, jag förstår inte idén med kapitelrubrikerna och en mer originalnära titel som Älskaren hade kanske varit bättre men det är petitesser i sammanhanget. Helen Flood är inte längre en debutant, hon är nu redan en etablerad stjärna.

Författaren

Helene Flood, född 1982, är psykolog och har forskat om våld och traumarelaterad skam och skuld. Hon är bosatt i Oslo med man och två barn och har tidigare gett ut en ungdomsroman och sakprosa. Hennes första roman för vuxna, Terapeuten, gjorde succé när den kom ut 2019, hyllad av recensenter, nominerad till priser och såldes direkt till 26 länder.

Anders Kapp, 2021-12-14

Bokfakta

  • Titel: Betraktaren (Elskeren, översättning Lotta Eklund).
  • Författare: Helene Flood.
  • Utgivningsdag: 2021-11-22.
  • Förlag: Polaris.
  • Antal sidor: 432.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *