Starkt och brutalt om sexuellt utnyttjande av barn

Dockliv av Erik Axl Sund är kanske det starkaste jag någonsin läst om sexuellt utnyttjande av barn. Det är brutalt och vidrigt, bitvis osannolikt välskrivet med ett imponerande research och riktigt spännande. Jag har en del invändningar mot boken, men förstår mycket väl varför Svenska Deckarakademin nominerat den till priset för årets bästa svenska kriminalroman. Nu har jag läst alla fem nominerade och det återstår bara att ta fram en ranking innan Deckarakademins jury presenterar sitt val om en vecka, söndag 24 november.

Dockliv domineras av tre riktigt starka huvudkaraktärer:

Mercy Abiona har en bra start i livet med pappan, universitetsläraren John, mamma och två småbröder i Nigeria innan islamistiska Boko Haram tvingar dem på flykt. Så småningom hamnar hon i Bräcke i Jämtland, ”Alwaysland”. När bussen närmar sig förläggningen ser hon för första gången i sitt liv norrsken, ”Odet är inte bara grönt, det är också gult, blått och violett och det sveper fram över himlen, ändrar form, som en blåsmanet som sluter sig och utvidgas under vattnet, som tunga andetag från en förgiftad gud.” Senare hamnar hon på ett HVB-hem i Skutskär.

Nova Stridsberg växer upp i ett missbrukarhem i Fisksätra med mamma, styvpappan Jussi och storebror Björn som är betydligt äldre, tidigt indragen i grov kriminalitet, men ändå är ”Nalle” Novas enda trygghet i livet, han försvarar alltid sin lillasyster. Redan som elvaåring blir Nova groomad på nätet och så småningom landar hon också på HVB-hemmet i Skutskär.

I bokens nutid, 2013, är flickorna 16 år. När de två träffas på hemmet i Skutskär har de på vägen gått igenom mängder av ofattbart elände, riktigt starkt skildrat av författarna. De finner varandra, blir vänner, skapar en allians, blir en sorts mycket unga Thelma & Louise, som genom prostitution, missbruk och kriminalitet också växer, blir starkare i den vänskap som också innehåller en mycket tydlig framtidstro. ”Vi måste vara svaga för att lida och vi måste lida för att bli starka. Därför måste vi vara svaga för att bli starka.”

Den tredje huvudpersonen, Kevin Jonsson, är en ung kommissarie på Rikskrim som arbetar med barnpornografi. Hans pappa var polischef, men har nyligen dött, han förbereder begravningen. Hans mamma har nyligen tagits in på ett demensboende. Till begravningen kommer hans betydligt äldre bror som emigrerat till USA, en idiot enligt Kevin, rakryggade Vera, en pensionerad polis som är vän till Kevin och i många år varit pappans älskarinna. En ond morbror till Kevin finns med bland begravningsgästerna.

I bakgrunden finns också Dockmästaren, Puppet Master, Master of Puppets, som oftast kallar sig Peter när han groomar mycket unga flickor på nätet och skickligt för dem från oskyldiga chattar till prostitution, missbruk, inspelningar av extrema porrfilmer och omfattande spridning av barnpornografi.

Författarna har en imponerande språklig förmåga. Berättartekniskt är Dockliv traditionellt och effektivt uppdelad i ett antal olika parallellhandlingar med olika berättarjag, olika tidsperspektiv och även riktigt välskrivna drömperspektiv, men kasten mellan de olika berättelserna är snabbare och häftigare än något jag stött på tidigare. Den berättatekniska brutaliteten förstärker också själva berättelsens brutalitet på ett mycket starkt sätt. Som läsare kastas man mellan olika förlopp via korta dramatiska kapitel, väldigt ofta avslutade med olika cliffhangers. Länge tycker jag det är så skickligt, men de går några steg för långt. Det blir för många bihandlingar, som läsare går man då och då vilse och det gör också författarna; här finns massor av trådar och en del blir faktiskt lämnade på vägen.

Det händer att jag tittar på Masterchef och en vanlig domarkommentar är att det finns för mycket på tallriken. Även om alla komponenter är vällagade läckerheter blir fler inte alltid bättre. Och det är exakt det som jag tycker blir problemet med Dockliv.

Berättelserna om balkongflickan Tara, förtryckta Alice, rymlingen Freja och en hel del annat skulle ha kunnat bli egna böcker. De tangerar det växande fenomenet Hikikomori, oftast förstfödda söner i resursstarka medelklassfamiljer med starka band till sina mammor som i tonåren isolerar sig från världen för lång tid framåt. Det började i Japan och Sydkorea, som har en miljon fall, men sprider sig över världen. Det finns även i Sverige. Otroligt intressant tema för en bok, men här blir det bara ytterligare en ingrediens för mycket på tallriken, mest copy-paste från Wikipedia.

Författarna är riktigt skickliga på att skapa tydliga och starka karaktärer, men till slut blir de för många, de går inte längre att hålla reda på. Med ett starkare fokus på de tre huvudpersonerna och en tuktning av onödiga grenar, skulle Dockliv kunnat vara den starkaste bok jag någonsin läst om ett viktigt ämne, sexuellt utnyttjande av barn, men det blir bara för mycket. Som läsare blir jag sorgsen över det.

Filmreferenserna är otaliga ända fram till en vacker avslutning på Brokeback Montain i Tantolunden på Södermalm.

Erik Axl Sund

Erik Axl Sund är ett samlingsnamn för författarna Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist. De debuterade med den kritikerrosade trilogin om Victoria Bergman (Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar) som sålts till över 35 länder. I maj 2014 kom den första boken i en ny trilogi som de kallar Melankoliserien, Glaskroppar, Svart melankoli. Dockliv med undertiteln Grå melankoli, är den andra delen.

Anders Kapp, 2019-11-17

Bokfakta

  • Titel: Dockliv.
  • Författare: Erik Axl Sund.
  • Utgivningsdag: 2019-08-14.
  • Förlag: Ordfront.
  • Antal sidor: 427.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *