Tidlös kärleksrysare

Det är väl gulligt av mamma Camilla att ta med sonen Carl-David på omslaget till sin nya bok, det måste vara stort för honom, hon är ju en av landets bästa och mest framgångsrika spänningsförfattare, men det här kommer nog att vara en vanlig Grebe. Så kanske man kan tänka inför läsningen av nya Lånaren, men då tänker man fel. Dels existerar ingen ”vanlig Grebe”, hon är en av mycket få författare som kan skriva fantastiskt bra på väldigt olika sätt. Dels är det här något helt annat än hon kommit ut med tidigare, en thriller med övernaturliga inslag, en rysare med element av skräck; det här är ett reellt parskrivande av Grebe och Pärson liksom Grebe framgångsrikt sysslat med tidigare tillsammans med sin syster Åsa Träff i serien om psykoterapeuten Siri Bergman och i trilogin Moskva Noir tillsammans med Paul Leander-Engström. ”Jag skulle kunna gå in i döden för mina barn, så mycket älskar jag dem”, är ett uttryck som nog de flesta stött på i olika varianter. Är det verkligen sant? Hur långt är vi verkligen beredda att gå för barnens skull, för kärlekens skull? Det är ett av de teman som utforskas i denna text. Ett annat tema handlar om vad tid egentligen är för något. Även om det mesta är nytt är jag säker på att en sak förblir sig lik: det här är en text som kommer att glädja väldigt många läsare i olika länder.

De flesta, i alla fall äldre, läsare associerar nog titeln till Mary Nortons mycket populära barnboksserie Lånarna som kom ut 1952-1982 (filmatiserad i flera omgångar). Men det här är ingen parafras på den serien även om det finns små likheter i form av övernaturlig existens i nära anslutning till mänsklig vardag. Lånaren hos Grebe&Pärson har inte ett uns av det älskansvärda som finns hos Nortons lånare. Då finns det fler likheter med Orfeus och Eurydike från den grekiska antiken som författarna också refererar till, första gången i bokens inledning, eller andra skildringar om vad kärleken kan driva människor till.

Det är två berättarröster som dominerar denna text, Alba och Marika.

Unga polisen Alba Engström är på en AW med några kolleger i Stockholm. När betydligt äldre Lundin maler på med sin riktigt sunkiga kvinnosyn brister det till slut för henne; efter att ha slagit sönder hans näsa späder hon ut hans rinnande blod genom att hälla en sejdel öl över huvudet på honom. Hon är nära att få sparken, det är inte första gången hon inte lyckats kontrollera sin våldsamma ilska, men förvisas i stället till polisstationen i Gnesta, eller snarare till en liten cold case-enhet som finns i Sundby, några mil därifrån.

När hon väl hittar fram till sin nya arbetsplats, en ensligt belägen byggnad, välkomnas hon av Tore Högberg, en man som i Albas ögon förefaller vara uråldrig. Han är den enda som jobbar där just nu men han berättar att det varit helt annorlunda tidigare. På sextiotalet hade det varit ett femtiotal personer som arbetade i byggnaden, en militär forskningsanläggning, O-kontoret som bland annat studerade en del paranormala fenomen, med en hel del amerikanska vetenskapsmän på plats. Så småningom hamnade verksamheten inom polisen och döptes om till AO, avdelningen för olösta fall. Det visar sig så småningom att man främst sysslar med sådant som faller utanför det normala på olika sätt.

Tore tar med Alba in i ett gammalt fall från sjuttiotalet som handlade om familjen Gustafsson på Norrberga gård i närheten. Familjens dotter Sonja försvann och pappan Vilgot åtalades för att ha mördat henne. Men under rättegången dök Sonja upp igen. Tore har länge försökt tar reda på vad som egentligen hände, har regelbundet besökt Vilgot på olika mentalsjukhus, utan att få några svar, och Sonja vägrar att säga någonting. Nu har den gamle mannen blivit svårt sjuk och vill träffa Tore för att prata nästa dag. Men i stället rymmer Vilgot.

Marika och Leo kämpar för att komma över ett trauma. När Leo en kväll körde hem från en skidutflykt med döttrarna Saga och Bisse fick han en sladd, åkte av vägen, kolliderade med en stor sten som fick bilen att volta ner i en fors. Han kämpade för att rädda sina älskade döttrar, lyckade ta sig till stranden med Bisse men Saga dog i det strömmande kalla vattnet, hon blev bara sex år.
För att försöka ta sig ur den förlamande sorgen vill de göra en förändring i livet. De flyttar ut på landet, hyr ett idylliskt hus, Norrberga, en rätt sliten idyll men hyran är låg och det är viktigt för dem, deras ekonomi är ansträngd. Leo skriver på ett filmmanus, har fått en kontakt i USA och kanske, kanske kan han äntligen få en framgång som innebär att också han kan bidra till familjens ekonomi. Men det är mycket som måste skrivas om och inspirationen saknas för det mesta. Marika är en frilansillustratör med ojämna och måttliga inkomster. Visst älskar de varandra men det finns mycket som tär på relationen.

Av naturliga skäl är de rätt överbeskyddande när det gäller fyraåriga Bisse men det är inte så enkelt, hon är helt annorlunda jämfört med hur hennes storasyster Saga var, har massor med energi, en kreativ och rätt busig liten tjej. Det är höst, i slutet på september, men fint väder och vattnet i sjön intill är tillräckligt varmt för att Bisse ska kunna bada.

De hyr huset av Greta och Max som bor i ett annat hus i närheten, ett jämnårigt par, någonstans mellan trettio och fyrtio, utan barn.

Men så händer en del konstiga saker. Ibland känns små skakningar, som om marken vid huset pirrade. ”Jag tror det är lycka” säger Leo men Marika känner mest obehag. Det blir värre med återkommande obehagliga drömmar och saker som försvinner. Och sedan blir det ännu värre …

På vägen växer karaktärerna Alba och Marika ut till komplexa och intressanta människor och det gäller inte bara för dem, vi lär känna rätt många människor med olika livsöden som så småningom skickligt vävs samman.

Det finns gott om kreativa och överraskande kurvor i den intelligenta intrigen; tre stora twister och ett antal mindre. Av de stora gissar jag en tidigt men det är nog mest en sorts ”yrkesskada” orsakad av mycket spänningsläsande; när den uppenbaras med en tiondel av texten kvar, blir det bara en trevlig bekräftelse. De andra ser jag inte alls komma, författarna lurar mig skickligt och jag applåderar.

Välskrivet är bara förnamnet, det här är underhållande och spännande semesterläsning som riskfritt kan rekommenderas till de allra flesta (utom de som är svårt allergiska mot övernaturliga element).

Författarna

Camilla Grebe är född 1968 i Stockholm där hon också bott länge men är sedan en tid nu bosatt i Portugal. Hon är utbildad ekonom vid Handelshögskolan och var bland annat med och startade ljudboksförlaget StorySide samt har arbetat som marknadsdirektör på Lernia och som vd för Vin & Sprits dotterbolag Amfora Vinhus.

Grebe debuterade 2009 tillsammans med sin syster Åsa Träff med Någon sorts frid. Serien om psykoterapeuten Siri Bergman följdes upp med Bittrare än döden 2011, Innan du dog 2012, Mannen utan hjärta 2013 och Eld och djupa vatten 2015. Hon har även skrivit thriller-trilogin Moskva Noir tillsammans med Paul Leander-Engström.

2015 debuterade Camilla Grebe som författare på egen hand med psykologiska thrillern Älskaren från huvudkontoret. 2017 kom uppföljaren Husdjuret, 2018 Dvalan, 2019 Skuggjägaren, 2021 Alla ljuger och Välkommen till Evigheten 2022. Hennes skönlitterära böcker älskas av mängder av läsare i mer än tjugo länder, har toppat bästsäljarlistorna i många av länderna, hon har fått massor av priser, bland annat två gånger bäst i Sverige och bäst i Norden.

Hösten 2020 kom hon också ut med fackboken Marknadskriget: tio verkliga rättsfall som hon skrev tillsammans med Anders Torelm.

Carl-David Pärson, född 1993, har en Master of Fine Arts från Columbia University i New York. Han har tidigare arbetat med film och tv-produktion och är bosatt i USA. Lånaren är hans debut som skönlitterär författare.

Anders Kapp, 2023-06-13

Bokfakta

  • Titel: Lånaren.
  • Författare: Camilla Grebe och Carl-David Pärson.
  • Utgivningsdag: 2023-06-12.
  • Förlag: Wahlström & Widstrand.
  • Antal sidor: 392.

Länkar till mer information

1 Kommentar on “Tidlös kärleksrysare

  1. Jag har löst de flesta av Grebes böcker; alla med Åsa Träff och de som hon skrivit själv.
    Det här var den sämsta.
    Jag har lästa andra deckare med inslag av andevärlden ( alla Kallentofts) men det här var för mycket och för oklart. Gillade inte slutet, för många frågetecken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Please reload

Vänta ...