Min största favorit bland senare års Nobelpristagare är nog Olga Tokarczuk men årets pristagare Annie Ernaux kommer inte långt efter. Hennes senast översatta bok, Omständigheter, kom ut på svenska tidigare i höst men på originalspråk redan år 2000. Filmatiseringen av boken vann Guldlejonet i Venedig 2021. Det här är en liten roman, drygt 120 sidor, men samtidigt en stor bok. Den är självbiografisk, skildrar några svåra månader vintern 1963-64, när hon var tjugotre år och oönskat gravid på en tid när aborter var förbjudna i lag i Frankrike. Så långt knappast originellt, andra har berättat om svåra illegala aborter, men det finns två saker som gör boken till stor litteratur. Hon berättar om skeendet helt osentimentalt på en kristallklar prosa (all heder åt översättaren Maria Björkman) och parallellt med det kommer hela tiden avsnitt där hon kritiskt betraktar sin egen berättelse. Det nästan kliniska sättet att skriva blir urstarkt. Hon lyckas också med den riktigt svåra konsten att generalisera en starkt personlig erfarenhet till något generellt, abortfrågan i allmänhet naturligtvis men också mycket större än så; mig fick den att fundera på vilka rimliga gränser det finns för lagstiftarens makt, när passeras den gränsen så flagrant att det blir kriminellt? Och hur kan det appliceras på dagens utveckling i Sverige?
Hösten 1963 inser Annie Ernaux att hon att hon är gravid och att situationen är omöjlig, hon måste genomföra en abort trots att det då är olagligt i Frankrike. Hon prövar alla tänkbara vägar hittar en illegal abortutförare och hamnar till slut på akuten där hon är nära att dö. Närmare fyrtio år senare utforskar hon detta personliga trauma. Med hjälp av dagböcker, minnen och annat material beskriver hon detaljerat vad som händer under denna tid. Det i sig är en mycket stark berättelse. Parallellt med detta kommer hela tiden långa parenteser där hon kritiskt granska sin egen text, prövar olika vägar och beslut i sin skrivprocess men också generaliserar utifrån sina personliga erfarenheter. Ett exempel:
Hösten 1963 blev låten Dominique en superhit, inte bara i Frankrike utan i de flesta länder. Den skrevs och framfördes av den belgiska sångerskan Jeannine Deckers, mer känd som Sœur Sourire, eller den sjungande nunnan. Berättarjaget har refrängen i huvudet när hon promenerar en novemberdag och förundras över texten ”Dominique nique nique” där Sœur Sourire uppenbarligen inte visste att verbet nique står för knulla / lura / förstöra / slå. Efter det kommer en längre parentes där författaren reflekterar över sångerskans liv som blev rätt sorgligt, som ur det generaliserar bilden av ”kvinnan som satte sig upp mot samhällets normer”, en roll som många kvinnor bär och som hon känner igen sig i: ”Jag känner det som om min historia finns i dem.” Den ständiga rörelsen mellan det personliga, det mer eller mindre privata, och det mer generella är så skickligt genomförd.
Och hon generaliserar mycket vidare än så. Hon jämför den tvingande situationen för en kvinna i en omöjlig graviditet med den tvingande situationen för en flykting som måste anlita smugglare för att kunna ta sig i säkerhet. Smugglare jagas på samma sätt som de som utför aborter även när lagen förbjuder det, de jagas som brottslingar. ”Man ifrågasätter inte lagarna och världsordningen som får till konsekvens att de människorna finns.” Annie Ernaux tvingar mig som läsare att göra just det, att ifrågasätta lagarna.
Jag tycker ofta det är klokt att göra det enkelt för sig. I stället för att använda en massa svåra ord och lagtexter tycker att man från en moralisk position kan slå fast att de som uppsåtligen och aktivt gör oskyldiga människor illa är brottslingar, de begår kriminella handlingar. Att sätta en person i fängelse är att göra den personen illa, det är ett stort ingrepp i den personens liv. Det kan ändå vara moraliskt rätt om den personen i sin tur är skyldig till att ha ”gjort oskyldiga människor illa”. Den enkla principen fungerar för de flesta brott; även kostymnissar som ägnar sig åt skattebrottslighet sysslar egentligen med stöld, de stjäl från alla skattebetalare, de gör oskyldiga människor illa. Det är ofta svåra frågor och för att hantera dem är en central demokratisk princip att det finns ett fristående rättsväsende, att det finns en dömande makt som är åtskild från lagstiftande och verkställande makt. I takt med att demokratin nu försvagas runt om i världen försvagas också dessa principer.
Men hur fungerar det om lagstiftaren själv gör oskyldiga människor illa, själv är kriminell? Det Annie Ernaux gör i sin bok är bland annat att visa att de som stiftar lagar som förbjuder abort gör oskyldiga människor illa. I vilket fall som helst är abort en svår och smärtsam process för de som är direkt inblandade. Det är också de som måste fatta besluten, i sista hand den gravida kvinnan, den makten har inte lagstiftaren rätt att ta över.
Den bok jag skrev om igår, Val McDermids 1979, handlar bland annat om homosexualitet, på en tid när det var brottsligt enligt lag (vilket det fortfarande är i en del länder). Vi har en mänsklig rättighet att få älska vem vi vill (så länge vi inte gör någon illa). Denna rättighet får inte lagstiftaren inskränka, då gör man oskyldiga människor illa, då utför man en kriminell handling.
I Sverige har vi just nu varken lagar som förbjuder abort eller homosexualitet, men däremot rör vi oss i snabb takt mot andra lagar som gör oskyldiga människor illa.
Upprepade gånger har moderatledaren och numera statsministern Ulf Kristersson argumenterat för det han kallar visitationszoner. Det innebär ett formellt undanröjande av principen om likhet inför lagen, att människor som bor på eller finns i vissa geografiska områden ska ha sämre rättssäkerhet än andra. De platser han avser är definitivt inte sådana som Östermalm i Stockholm. Utöver att knäsätta en viktig demokratisk princip är det att uppsåtligen göra oskyldiga människor illa och bör vara kriminellt.
Migrationsminister Maria Malmer Stenergard argumenterar just nu för något som hon kallar ”transitcenter” för att ”hålla koll” på asylsökande. Riktigt vad det konkret innebär är oklart. Interneringsläger med taggtråd? Fängelser? Muromgärdade ghetton som när nazisterna ville ”hålla koll” på judar? Enligt henne ska de förvaras där under ”asylprocessen” vilket är fullkomligt befängt. Asylprocessen i singular existerar inte längre. I och med att permanenta uppehållstillstånd raderas ut tvingas dessa människor in i en ständig ”asylprocess” i åratal som på många olika sätt är mycket plågsam, något som definitivt gör oskyldiga människor illa, något som borde vara kriminellt. Efter att ha varit utsatta för en helt bisarr myndighetsmisshandel under ett antal år är det många som flyr härifrån. Alla med de mest elementära samhällsvetenskapliga kunskaper vet att varje sådan ung ambitiös människa som lämnar är en förlust för Sverige och en vinst för det land dit de flyttar. Tidigare har de flesta flytt till Frankrike men just nu är Tyskland ett vanligt mål, inte minst eftersom man där genomfört förändringar för att förkorta och förenkla vägen mot målet: fullständigt medborgarskap. Bra för Tyskland, sorgligt för Sverige.
Energi- och näringsminister Ebba Busch kämpar just nu på alla sätt hon kan för att öka användningen av fossila bränslen i Sverige. Vägarna dit är att sänka priset på bensin och diesel samt ta bort inblandningen av biodrivmedel så mycket det går. Det gör uppenbart oskyldiga människor illa, till och med mänskligheten illa, klimatkrisen är ett odiskutabelt faktum, och därmed borde det vara en kriminell handling.
Exemplen går enkelt att mångfaldiga. Vad ska man göra åt det? Vi ser hur vuxna människor som dessutom hamnat i maktpositioner dels fullständigt saknar en moralisk kompass, drivs av inhumant människoförakt, dels saknar de mest elementära kunskaper om hur människor och samhällen fungerar, och det är naturligtvis ett stort underbetyg åt det svenska skolsystemet. Det är en långsiktig fråga. En något snabbare väg kanske kan vara att stärka konstitutionen, grundlagarna, och tydligare begränsa lagstiftarens, riksdagens, makt? Lagstiftaren ska inte ha rätt att göra oskyldiga människor illa. Tack Annie Ernaux för att du ger mig en fantastisk text att läsa, som berör mig och som tvingar mig att reflektera.
Författaren
Annie Ernaux, född 1940 i Normandie, är en av de stora samtida franska författarna. 2017 mottog hon Marguerite Yourcenar-priset för hela sitt författarskap och 2022 Nobelpriset i litteratur. Med utgivningen av Åren och Min far & Kvinnan, 2020, återintroducerades hon för svenska läsare. Senast utkom den självbiografiska romanen En flickas memoarer, 2021, och Omständigheter, 2022.
Anders Kapp, 2022-12-18
Bokfakta
- Titel: Omständigheter (L’événement, 2000, översättning Maria Björkman, 2022).
- Författare: Annie Ernaux.
- Utgivningsdag: 2022-09-02.
- Förlag: Norstedts.
- Antal sidor: 128.