Likblommans stjärnskott

Danmark har ett antal väletablerade stjärnor inom spänningslitteraturen, men under de senaste åren har det också kommit fram flera nya stjärnskott. Här finns till exempel Katrine Engberg, tredje delen i hennes Köpenhamnsserie kommer snart på svenska och författarparet Kim Faber och Janni Pedersen som är ute på svenska med Vinterland och del två, Satans sommar, kommer på svenska i maj. Tror ändå att den mest intressanta i den nya danska generationen är Anne Mette Hancock, vars tre böcker fått många priser och sålts till ett dussin länder. Hittills finns bara den första ute på svenska, Likblomman, men den andra kommer i maj och har fått den svenska titeln Äppelmannen. Med journalisten Heloise Kaldan och kriminalpolisen Erik Schäfer har hon skapat en råstark återkommande tätduo, hon är begåvad med en intrigkreativ fantasirikedom som få andra förunnats, hon håller läsaren säkert i handen, trots de mest oväntade kurvor i svindlande hastighet och hon kan verkligen skriva.

Heloise Kaldan är en skicklig grävande journalist på Demokratisk Dagblad som levererat många tunga avslöjanden, men nu har allt gått fel. Baserat på ett omfattande källmaterial har hon skrivit ett avslöjande, en skandal som briserar i den danska politikens toppskikt, men allt är fel. Tidningen tvingas till förödmjukande dementier, hon är under utredning av ”Skallen” och frågan är om hon ska få sparken i dag eller i morgon? Det material hon fått är uppenbart förfalskat, hon har misslyckats i sin källkritik, hon litade verkligen på källan och kanske kan hennes brist på faktakontroll förklaras av att källan också är hennes nya kärlek Martin. Hon vill aldrig prata med honom mer, aldrig träffa honom igen.

2013 ledde polisinspektör Erik Schäfer utredningen av mordet på Christoffer Mossing, en 37 årig välrenommerad och omtyckt advokat, en del av den kända och rika Mossingfamiljen, som brutalt knivdödades i sitt hem en helgnatt. De vet vem som gjorde det; en ung kvinna ställde sig efter dådet, insmord i blod, och tittade lugnt in i övervakningskameran på Mossings garageinfart. Hon identifierades som Anna Kiel men man lyckades aldrig komma fram till något motiv, ingen som helst koppling mellan Mossing och Kiel, det enda man hittade var hennes trassliga bakgrund som innehöll en del kontakter med psykvården. Kanske var det ett slumpmässigt vansinnesdåd? Framför allt har man aldrig hittat Anna Kiel, hon har varit spårlöst försvunnen sedan dess. Fallet är fortfarande öppet, men det var länge sedan det hände något.

Den sällsynta likblomman: Jätteknölkalla, Amorphophallus titanum (det latinska namnet betyder ”formlös jättefallos”). Den blommar mycket sällan, blomställningen kan bli upp till tre meter hög och sprider en stark liklukt som lockar asätande insekter.

Mitt i allt sitt kaos i nutid hittar Heloise ett personligt brev bland all reklam. Det är ett kortfattat brev med en del konstiga formuleringar som antyder någon sorts personlig relation mellan avsändare och mottagare. Brevet är undertecknat Anna Kiel och Heloise har aldrig haft någon som helst kontakt med henne. Det kommer fler brev. Anna vet uppenbarligen en hel del personliga saker om henne, saker som inga utom de allra mest närstående kan känna till. Anna vet att lupiner var Heloises favoritblommor när hon var barn och berättar att hennes egen favorit är likblomman (titeln).

Heloise och Erik får kontakt och utvecklar successivt sitt samarbete samtidigt som de lär känna varandra. De växer ut till en riktigt stark duo under den dramatiska resan där många oväntade händelser för berättelsen i ständigt nya riktningar fram mot en dramatisk upplösning.

Hämnd är ett av de bästa teman som finns; som mottagare älskar vi verkligen den moraliskt rättmätiga revanschen oavsett dess illegala vägar, det finns mängder av exempel genom historien från film, teater och litteratur. Och även om temat är ofta använt, blir det aldrig utslitet. Det kan användas till allt från otrohetskomedier (som Ruth Patchetts underbara hämnd mot sitt otrogna kräk till man i En hondjävuls liv och lustar) till den betydligt allvarligare kontext som vi möter i Likblomman. Det dyker också upp frågor om förlåtelse, vänskap, förutfattade meningar och tillit som skickligt vävs in i berättelsen.

Berättartekniken är professionell på hög nivå; vi rör oss mellan olika perspektiv som främst ägs av Heloise, Erik, Anna och en brottsling vars roll länge förblir mystisk. Språket är fantastiskt och hon använder det främst till en mycket levande karaktärsutveckling (betydligt fler människor än de som nämns här dyker naturligtvis upp i berättelsen), men även starka miljöbeskrivningar. Det är också ett gott betyg till översättaren Helena Stedman som ger oss en läsvänlig svenska (snubblade ibland i läsningen, bland annat på saker som är oväntat dammiga, men gissar att det handlar om det danska ordet ”støvet” som har ett bredare användningsområde än svenska ”dammigt”).

Det är ofta svårt att balansera mellan det personliga hos de inblandade och berättelsens rörelse inom intrigen, och det är en svårighet på två olika plan: dels krävs balans i volym, dels är det en stor bonus om det personliga och intrigen inte är fristående från varandra (inte helt ovanligt) utan interagerar med varandra, driver varandra framåt. Det här är en balans som författaren hanterar med briljans vilket också fungerar läsningsdrivande.

Riktigt bra spänningsläsning från Danmarks nästa internationella storstjärna och jag ser fram emot bok två som kommer på svenska i maj.

Anders Kapp, 2021-04-04

Bokfakta

  • Titel: Likblomman (Ligblomsten 2017, översättning Helena Stedman 2020)
  • Författare: Anne Mette Hancock.
  • Utgivningsdag: 2020-08-28.
  • Förlag: Louise Bäckelin Förlag.
  • Antal sidor: 300.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Please reload

Vänta ...