Anna Kuru

Kiruna är en självklar karaktär i Anna Kurus författarskap, denna älskade och hatade plats där hon föddes 1972 och där hon fortfarande bor, eller om man ska vara noga; ett par mil utanför staden, i Holmajärvi, tillsammans med sin man och ett gäng djur. Författardrömmarna fanns där redan från början, tidigt i hennes liv.

– Mina föräldrar har alltid tyckt att det varit viktigt att kunna läsa och skriva, och har uppmuntrat mig till det. Berättelser har varit en naturlig del i vår tornedalska släkt, och speciellt min farfar kunde konsten att berätta en historia som fängslade lyssnarna. I mellanstadiet tror jag att jag läste mer än de andra i samma ålder, kanske mycket beroende på min sju år äldre storasyster som försåg mig med böcker hon läste. Stephen King, till exempel, blev en favorit.

I hemmet talades både svenska och meänkieli (kallas ibland tornedalsfinska och är ett finsk-ugriskt språk som sedan år 2000 är ett officiellt nationellt minoritetsspråk i Sverige). Men Anna och hennes syster fick inte lära sig meänkieli tillräckligt för verkligen kunna använda språket som vuxna.

– Det är ett förlorat språk för mig och det är rätt sorgligt. I våras kom min novell Jäänlähtö ut på meänkieli med hjälp av Irene Muskos som översättare och det känns underbart. Jag hoppas det blir mer.

Författardrömmarna och skrivandet fanns där hela tiden och hennes föräldrar uppmuntrade hela tiden hennes ambitioner, men det skulle dröja ett tag innan det också blev något publicerat.

– Bland mycket annat har jag studerat kreativt skrivande och manusutveckling på Luleå Tekniska universitet. Mina yrken har varit alltifrån hundspannsförare till nu senast trädgårdsarbetare. Att vara delaktig i stadsflytten genom att anlägga grönytor är en fantastisk möjlighet att få se vad som händer med Kiruna när staden nu flyttar.

Hon började få en del noveller publicerade och uppmärksammade, vann en del priser, nominerades till Årets Radionovell 2018 med Den vita rosen, och började skriva bokmanus. Liksom de allra flesta möttes hon till en början av stängda dörrar hos förlagen men gav inte upp inför några refuseringar. 2018 startade hon ett eget förlag där hon givit ut två noveller, en roman om organdonation och så de två första deckarna. Ingen enkel resa.

Jag samtalar med Anna Kuru på Svenska Deckarfestivalen 2021.

– Vägen har varit lite krokig, men när man har bestämt sig för något så är det bara att satsa på det man tror på.

Idén till den första deckaren föddes under en promenad efter Nikkaluoktavägen.

– Jag mötte en liftare och samtalet med honom blev upprinnelsen till berättelsen i Den första frosten. Jag är rädd för mycket och har en välutvecklad fantasi för allt obehagligt så det var rätt naturligt att det skulle bli en deckare.

Liftaren fick en biroll den berättelsen men den återkommande huvudpersonen är bilmekanikern Allis. Kan du berätta vem hon är och hur hon föddes hos dig?

– Jag ville skriva om en kvinna som drog sig undan för att få lugn och ro. Jag lever själv nära naturen och det gör hon också, hon finner ro där i skogen. Allis är kirunabo och bilmekaniker i en mansdominerad arbetsmiljö. Allis känner sig pressad, och varför får man reda på under läsningens gång. Slutet blev inte alls som jag planerat, det blev som Allis ville. Låter konstigt, jag vet, men så är det när karaktärerna börjar leva egna liv. Medan böckerna skrevs tog Metoo fart, och det föll sig naturligt att jag plockade inspiration därifrån. Det Allis råkar ut för tror jag många kvinnor och tjejer kan känna igen sig i.

Hon hann ge ut även den andra boken om Allis, Norrskensnatten, på egen hand innan hon fick ett oväntat och glädjande mail: ett förlag, Modernista, hade läst de två första böckerna och ville skriva avtal om att ge ut dem. Eftersom en tredje bok om Allis också var på väg blev det ett treboksavtal, en Kirunatrilogi.

– Det var en fantastiskt häftig känsla. Med ett förlag i ryggen får jag hjälp av proffs med textgranskning, formgivning, omslag, marknadsföring, distribution till bokhandeln och mycket mer som man som egenutgivare måste försöka klara själv.

Förlaget återutgav de första delarna, delvis bearbetade: Den första frosten i september förra året, Norrskensnatten i mars i år och nu i oktober kom trilogins avslutande del Gryningsjakten ut för första gången. Böckerna har fått ett fantastiskt mottagande med många hyllningar från recensenterna.

Nu när trilogin om Allis är avslutad, vad är det som kommer härnäst i ditt författande?

– Jag kan inte lämna min hemstad och byarna runt omkring. Kiruna är så mycket; olika minoriteter, språk, inflyttade och ortsbor. Det är jakt och fiske, vildmark och högteknologi om vartannat och det är gruvan som styr på många sätt. Jag skriver på en bok i samma genre, i samma miljö, men har redan boken efter det som pockar på min uppmärksamhet. Jag tror det rinner älvar i alla mina böcker, eftersom de betyder så mycket för oss som bor här, och det kommer det att fortsätta göra.

Anders Kapp, 2021-10-24

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *