Spänningsältande på gott och ont

I min roll bland arrangörerna av Svenska Deckarferstivalen i Sundsvall ingår att spana efter intressant Norrlandsspänning som vi gärna lyfter fram i delar av festivalen. Nu har jag läst två: Anna Kurus Den första frosten, första delen i det som ska bli en Kiruna-trilogi, samt första delen av Vemdalsmorden, Den som ruvar på hämnd … som är debuten för författarparet Sture Eriksson och Catharina Mann. Bägge är från början utgivna på eget förlag. Den första frosten kom i den formen redan hösten 2018, men nu i höst gavs den ut av förlaget Modernista. Förlaget är att gratulera för sin värvning, det här är en riktigt bra text från en skicklig författare som hittat ett alldeles eget tonfall och som är värd att läsas av många. Bägge böckerna handlar på olika sätt om ältande, ett ord som har negativa konnotationer för många som ser det som en synonym för tjatande. Men så är det inte för mig.

”Nu måste du sluta älta det där”, kan man höra någon säga och då ses ordet som tjat, en negativ och tråkig upprepning. Men så är det inte riktigt. I köket är det synonymt till knåda, det vill säga att upprepa (iterera) på olika sätt, från olika håll (triangulera). Det har ett ursprungligt släktskap med grekiskans elaa som ungefär står för driva, alltså en aktiv handling. Det handlar om att ta upp samma frågor till diskussion, om och om igen, men på olika sätt. Det är en process där man genom att behandla samma fråga på olika sätt, från olika perspektiv, successivt når djupare insikter. (Jag har till och med lyckats få ”ältandets metod” accepterad i en doktorsavhandling.)

Vi har alla ryggsäckar med bättre och sämre innehåll, saker som vi bär med oss och som formar våra liv. Min övertygelse är att om vi kunde bli bättre på att lyfta fram de obehagliga delarna av ryggsäckens innehåll i ljuset och älta dem med våra nära så skulle arbetsmarknaden för alla psykoterapeuter minska kraftigt. Ett ältande som aldrig är en tjatig upprepning utan steg mot en förändring.

Den första frosten

Vi befinner oss i Kiruna där vi får möta Allis som är en helt underbar huvudperson. Ung bilmekaniker som också kan allt om vildmarksliv med jakt och fiske. Hon har inga problem alls med att ensam hantera en tuff fjällmiljö, då är det jobbigare med killarna i verkstan. Mycket har hon lärt sig av sin älskade farfar som hon växte upp med sedan föräldrarna dött i en bilolycka när hon var ung. På många sätt en mycket stark kvinna som också brottas med svåra trauman. (Hon är också den återkommande huvudpersonen i trilogin vars andra del, Norrskensnatten, kommer ut i början av mars.)

Allis mår riktigt dåligt i början av denna berättelse efter en tragisk händelse då en av hennes kolleger på bilverkstan dött, krossad under en bil, och hon var den enda som fanns i närheten. Hon får långledigt, hyr en ödsligt belägen och primitiv fjällstuga av pensionären Lars och ska tillbringa hela sommaren ensam på fjället för att bearbeta sina problem och försöka komma tillbaka till livet.

Jonas försöker läka såren efter sitt spruckna förhållande. Han jobbar i gruvan, men han har också en enkel fjällstuga där han älskar att vara (en kärlek som hans ex aldrig delade, hon ville inte åka dit). Det är dags för semester och han längtar efter sina veckor på fjället, längtar efter fisket, ensamheten i den vackra miljön där han kanske kan bli hel igen, komma tillbaka till livet. (Hans stuga är närmaste granne till den stuga som Allis hyrt, men ”närmaste” betyder inte alls ”nära”.)

Raumo bor i Helsingfors, jobbar på ett lager där han är omtyckt som en pålitlig medarbetare men han har en hel del problem som han döljer. Det handlar om både spel- och sexmissbruk i ensamheten framför skärmen på kvällar och nätter men också svåra minnen. En dag hittar hans chef ett brev på sitt skrivbord där Raumo berättar att han slutar med omedelbar verkan. Han packar ryggsäcken och tar tåget norrut. Han ska uppfylla en dröm om att få se fjällräv i närheten av Kiruna. I ensamheten i den vackra fjällmiljön ska han kanske kunna bearbeta sina problem och komma tillbaka till livet.

Det är kring denna trio som berättelsen roterar. Som läsare rör vi oss mellan dessa tre i mycket korta kapitel, deras ältande, deras tankar, händelser i nutid och minnen om dåtid; successivt växer de fram som komplexa karaktärer, levande människor, och vi förstår allt bättre vad det är som format dem till de människor de är. Det här är riktigt skickligt gjort, här finns ett fantastiskt språk och en stor förmåga att tränga in i det verkligt mänskliga. Här byggs också en spänning; naturligtvis korsas deras vägar på fjället i olika möten men vad ska det leda till? Rotationen mellan de tre berättarperspektiven intensifieras på vägen mot den dramatiska upplösningen med en riktigt stark slutscen.

De tre perspektiven kompletteras snyggt av några andra perspektiv, till exempel pensionären och stugägaren Lars, men framför allt några riktigt smarta små kapitel där katten Musse (tillhör någon annan men rör sig mellan Allis och Jonas), berättar vad han ser.

Finns det då inget negativt att säga om denna text? Inte mycket. Det finns ett genomgående starkt genusperspektiv i texten, vilket jag gillar, men även om världen är befolkad med många män med usel kvinnosyn, vilket är sant, gäller det inte för alla. I den här texten är det nästan bara Allis farfar som framträder som en bra man (i Allis minnen, han är död) och det kan jag kanske tycka är en smula fattigt.

Men det hindrar inte att jag är både berörd och djupt imponerad av denna text, jag ser verkligen fram emot att får träffa Allis igen i mars.

Anna Kuru Foto Sanna Lidstrom

Författaren

Anna Kuru är född 1972 i Kiruna där hon också bor idag med sin man och ett gäng hundar. Hon har skrivit sedan länge, givit ut några uppmärksammade noveller, bland annat nominerad till Årets Radionovell 2018, men också blivit refuserad av de traditionella förlagen många gånger (som så många andra). Hon tröttnade på det och 2018 gav hon ut Den första frosten själv, liksom flera noveller. Men nu har hon alltså förlagsavtal för sin Kiruna-trilogi och del två, Norrskensnatten kommer ut 2021-03-05. Hon har berättat att hon också har mycket annat på gång, många opublicerade noveller och en bok inom en helt annan genre som hon arbetat med i tio år.

Bokfakta

  • Titel: Den första frosten.
  • Författare: Anna Kuru.
  • Utgivningsdag: 2020-09-29.
  • Förlag: Modernista.
  • Antal sidor: 245.

Länkar till mer information

Den som ruvar på hämnd …

Det här är författarparet Sture Eriksson och Catharina Mann debutroman, en deckare med handlingen placerad i Härjedalen, med Vemdalen som centrum i det som ska bli en serie. Huvudpersoner är den tidigare grävande journalisten Henning, som återvänt till hembyn efter en brokig karriär, och hans barndomsvän Kaj, polis med längtan efter pension. Det finns en hel del positivt att säga om denna debut, men här finns också en del problem som till exempel ett ältande med mer negativa konnotationer, upprepningar som blir en smula tröttsamma.

Det är en lättläst text, alltför lättläst, med korta meningar och få kommatecken. Det är ett språk som fungerar väl för korta texter men som inte fungerar lika bra i en hel bok. Alla som ger ut på eget förlag har en stor utmaning i att hantera avsaknaden av det kompetenta stöd som riktiga förlag kan ge. Alla som skrivit länge på en bok blir mer eller mindre blinda för sin egen text, man behöver hjälp av andra kompetenta läsare och då duger inte snälla vänner.

Man kan mycket väl råka skriva sådant som till exempel ”blodet isar sig”, ”en järnhand kramar hennes hjärta”, ”bestialiska morden”, ”bragd om livet” och ett ”pillemariskt leende”, men en bra redaktör ser till att trötta schabloner försvinner innan boken kommer till tryckeriet. Det finns en del försöka att vara rolig, men ”fyla små lättel” på kinarestaurangen är inte kul. Här finns också försök att göra språket i dialoger mellan yngre människor ungdomligt genom att då och då stoppa in ord som ”typ” och ”ba” i texten. Det fungerar inte.

I den här berättelsen ingår två mysterier. Det ena fallet handlar om en man i 40-årsåldern som ingen sett till på länge, och sedan en till, och en till. Vad har egentligen hänt, vart har de tagit vägen. Henning funderar mycket, pratar med många av grannarna i byn. Polisen är rätt ointresserad, det finns inget som tyder på brott, och Henning försöker hitta svar som kan sätta fart på en utredning. Det här är i grunden ett bra fall, ett skeende som är förankrat i den miljö som boken utspelar sig i. Visst är nyfikna privatspanare som råkar illa ut extremt vanliga i spänningslitteraturen, karaktärer som befinner sig på mörka platser där de blir nedslagna bakifrån av någon okänd person (här dessutom flera gånger), men det kan jag leva med, Henning är en bra och sympatisk huvudkaraktär.

Det andra brottsfallet är drogrelaterat. Som utredning är den helt orealistisk, lösningarna bara ramlar från himlen, och det behöver den inte vara, all kriminallitteratur behöver inte vara realistisk. Men ska den vara orealistisk måste den vara orealistisk på något intressant sätt och det är inte detta. Brottslingarna är främlingar som flyttat till Härjedalen, två utlänningar och en tatuerad stockholmare som förblir helt anonyma vilket gör dem ännu mer främmande. De blir bara schabloner för det obehagligt främmande, de andra som tränger sig på och förstör för oss, bilder av främlingsrädsla. En bra redaktör skulle ha strukit hela den delen av boken.

Det som jag tror skulle passa dessa författare är att tydligt röra sig mot feel-good-deckaren. Det finns embryon i den riktningen med ett trevligt tonfall, med intressanta karaktärer och en spännande fjällmiljö. Att utveckla den delen med fokus på relationerna mellan människor i glesbygd och ett mysterium som är förankrat i denna miljö, en brottsling som är en av oss, inte en främling utan någon som ingår i samhället, härjedaling sedan generationer, någon vi som läsare får lära känna, någon vars omständigheter leder till kriminella handlingar. Och det behöver inte vara styckmord.

Sture Eriksson och Catharina Mann Foto Anneli Larsson

Författarna

Författarparet Sture Eriksson och Catharina Mann är bosatta i Stockholm sedan många år, men har båda starka norrländska rötter. På senare år har de tillsammans drivit ett konsultföretag med inriktning mot organisation och ledarskap. Men under deras många vistelser i Vemdalen växte idén till att skriva en bok fram, och numera satsar de helhjärtat på skrivandet. Den som ruvar på hämnd … är deras debutroman.

Bokfakta

  • Titel: Den som ruvar på hämnd …
  • Författare: Sture Eriksson och Catharina Mann.
  • Utgivningsdag: 2020-08-30.
  • Förlag: Blue Publishing / eget förlag.
  • Antal sidor: 311.

Länkar till mer information

Anders Kapp, 2020-12-11

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *