Har du skrattat idag? Gråtit? Skratt och gråt är bra saker som vi ofta har för litet av. Känner du ett underskott är det bara att öppna Anna Gavaldas senaste, ”Hjärtat i vår vänskap”, och börja läsa.
Tror att jag i någon tidigare text placerat henne i feel-good-genren men även om det finns fina konnotationer till den genren ligger det i den också något rätt billigt fredagsmyschipsande som Gavalda står högt ovanför.
Visst finns det något sentimentalt publikfriande hos denna bästsäljande fransyska. I den senaste boken använder hon ett tema som nästan alltid går hem; vare sig det presenteras i enkla Hollywoodsnyftare, som Weldons hondjävul eller hos Dumas återuppståndna greve; hämnden, eller kanske snarare, som här, revanschen.
Billie och Franck lever som barn i en rätt hemsk fransk småstad. Hon, Billie, i klassamhällets botten, far illa i riktig white trash, en släkt som bor i husvagnar på ett skrotupplag; alltid rädd, slagen, hungrig, smutsig, luktar illa. Han, Franck, en blek och tanig bög med en halvgalen rättshaverist till pappa och en missbrukande mamma. Klassens värsta miffon och självklara mobboffer.
En dag får klassen en uppgift. De ska lära sig ett stycke ur Alfred de Mussets pjäs ”Lek ej med kärleken” (”Åh vad jag älskar att säga den titeln om och om igen …”) från 1834 som handlar om Camille och Perdican som ska gifta sig, eller också inte. Eleverna lottas i par som ska framför stycket mot varandra och naturligtvis blir Billie och Franck ett av paren. De finner en fristad hos Francks mormor Claudine där de kan öva. Hon har varit sömmerska och fixar scenkläder åt dem. De ska redovisa sist och efter de andras staplande framföranden av den korta texten framför de hela akten framför häpna klasskamrater och lärare. Helt förbluffade är de knäpptysta när akten är slut. Innan våldsamma applåder bryter ut. Dessa de lägsta av de lägsta har rest sig ur sin underkastelse. En fantastisk föreställning som aldrig upprepas och som sprids som en mytisk berättelse av de som var där, i skolan, i samhället.
”Det var inte teater, det var inte rollfigurer. För oss var det Camille och Perdican, två små rikingungar som var alldeles för snacksaliga och supersjälviska, men som tog oss i handen när vi satt i skiten och som alldeles nyss släppte taget under era applåder, så skingra er med er lust efter skådespel, skingra er. Vi spelar inte längre och vi kommer aldrig att spela mer av det enkla och god skälet att vi aldrig har spelat.”
Det blir ett vänskapspar som finner, förlorar och återfinner varandra genom ett långt ifrån enkelt liv. Tryggheten finns på något sätt alltid hos den andre och även om de inte alltid har så lätt att prata öppnar de sig ändå hela tiden för varandra: ”… orden som man använde var inte de rätta, men de skötte sitt ordjobb bra ändå …”
Visst finns det en hel del publikfrieri men Gavalda gör det fantastiskt bra. Så läst den! Skratta och gråt med Billie och Franck! Och det här kan väl vara ett mål att leva efter för de flesta av oss:
”… men när vi står vid gravens rand, då kan vi vända oss om och säga till oss själva och varandra: det är jag som har levt och inte ett konstgjort väsen skapat av rädslan och skräcken som inskränkta jävla vakuumhjärnor har fått mig att känna …”
Anders Kapp, 2015-04-26
Bokfakta
- Titel: Hjärtat i vår vänskap (Billie. Översättning: Maria Björkman.)
- Författare: Anna Gavalda.
- Utgivningsdag: 2015-04-21.
- Förlag: Bonniers.
- Antal sidor: 189.