Starkt berörande migrationsroman

Det är december 1999 och vi befinner oss i Sankt Petersburg, eller snarare alldeles utanför hamnen på en båt som just startat färden mot Stockholm i ett uselt väder. Båten har plats för några hundra människor men just nu har den bara sjutton passagerare, bland dem tolvåriga Victoria och hennes pappa. Pappan har hamnat i en situation där han, och hans familj, är hotad till livet av en kriminell organisation och ser ingen annan möjlighet än att fly från Ryssland trots att familjen i övrigt haft ett ganska bra liv där. Victoria är inte alls glad över att tvingas lämna vänner och allt annat i sitt liv, hon vet att de förmodligen aldrig kommer att kunna återvända. Hennes mamma kunde inte resa just nu, men ska ansluta till Sverige senare. I dag är Victoria Strömbäck trettiosex år, en företagare bosatt i Boden som nu också debuterat som författare med boken Priset för ett svenskt medborgarskap, en roman byggd på hennes personliga erfarenheter. Boken handlar om de första åren i Sverige och visar än en gång skönlitteraturens överlägsenhet när det gäller att ge insikter, att utifrån det personliga, det individuella, skapa en förståelse för strukturella problem. Det är en stark, välskriven och berörande berättelse om hur det kan vara att komma som nyanländ till dagens allt mer främlingshatande Sverige.

Väl framme i Stockholm letar de reda på en polisstation där de ansöker om uppehållstillstånd, skickas vidare till Invandrarverkets (nuvarande Migrationsverket) kontor i Skärholmen och därifrån vidare till ett flyktingläger i Upplands Väsby. Efter en månad får de besked om att de ska flyttas till en förläggning i Flen där de vantrivs oerhört, men efter mycket tjat från Victorias sida får de en liten nedsliten etta i Boden, en stad i norr där de blir kvar. Vi får följa vägen genom intervjuer, ansökningar, avslag fram till akut utvisningshot och samtidigt kampen för att få vardagen att fungera.

Victoria är en stark, smart och mycket självgående flicka och hon sliter hårt med skolan, plugget ger henne relativt snabbt en plats i en vanlig svensk klass, sliter med idrotten, blir allt bättre i simklubben, sliter med att försöka dra in några extra kronor som kan underlätta familjens liv. Och så hela tiden det konstanta hotet om utvisning som sliter hårt på familjen. Liksom många barn känner hon ett stort ansvar för att försöka skydda sin familj, ett alltför stort ansvar för ett barn i hennes ålder, ett ansvar som till slut hotar hennes eget liv.

Det jag verkligen älskar med den här texten är att den på ett så personligt sätt levandegör svåra strukturella problem där vi gått så fel. För att förklara vad jag menar så måste jag ta en omväg. Den stora svenska migrationskatastrofen inträffade för ett bra tag sedan. Vid mitten av artonhundratalet hade Sverige omkring fyra miljoner innevånare och var ett av Europas fattigaste länder. Ungefär en fjärdedel, en miljon människor, flydde landet; inte ifrån krig utan ifrån fattigdom och svält, de allra flesta till USA. En stor förlust för Sverige och en motsvarande vinst för USA där de nyanlända direkt fick möjligt att försörja sig, att skapa värde för sig själva och därmed också för det nya landet. Totalt sett har det gått mycket bra för dem; om vi beskriver dem och deras ättlingar som ”svenskar” finns det sannolikt fler ”svenskar” i USA än i Sverige. Man skulle också kunna beskriva denna migration som den största biståndsinsats som Sverige någonsin gjort för ett annat land.

För knappt tio år sedan gav Afghanistan motsvarande ”bistånd” till Sverige när många unga människor kom hit, unga människor som landet behöver. Men i stället för att mötas av glädje och tacksamhet har de i huvudsak bemötts av misstro, förakt och olika former av förföljelse. Av olika skäl känner jag ganska många av dessa unga människor och trots alla svårigheter de mött på vägen har i princip alla nu fasta jobb, försörjer sig och har egna bostäder. Men fortfarande efter i genomsnitt kanske åtta år lever de fortfarande under hot om utvisning; jag känner bara till en enda av dessa som har fått permanent uppehållstillstånd och ingen som blivit svensk medborgare. Varför? Jag har aldrig hört en enda vettig förklaring till varför vi lägger så stora resurser på att förfölja dem i stället för att vara tacksamma för att de tagit sig till Sverige och förenkla snabba vägar till jobb, utbildning och trygghet. Välfärden skulle gå under utan dem och alla de andra från olika länder. Samma sak gäller för flera branscher inom servicesektorn. Det Sverige sysslar med är inhumant på en nivå som drastiskt sänkt landets anseende i omvärlden under de senaste decennierna men det som förbluffar ännu mer är att det är ett totalt intelligensbefriat självskadebeteende.

Victoria och hennes föräldrar var en uppenbar tillgång för Sverige när de anlände, det finns ingen familj av denna typ som frivilligt skulle fly till en fullständigt främmande kultur med de umbäranden det innebär, även utan den myndighetsförföljelse de utsätts för. Det är ett fullkomligt vettlöst agerande som bara skapar förluster för alla. Vi har anledning skänka författaren tacksamhet; med denna personligt baserade roman levandegör hon något som förhoppningsvis kan bidra till insikter och förändring.

Det är en väldigt välskriven text, imponerande för någon som inte har svenska som modersmål, men ändå finns det en hel del som känns främmande för de flesta svenska läsare. Låt mig ge ett exempel för att försöka förklara.

  1. Hennes ögon är blå.
  2. Hennes ögon glittrar i blå nyanser som när den första morgonsolen möter det virvlande vattenfallet en strålande vårdag i april.

Bägge meningarna är skrivna på korrekt svenska och bägge berättar att en kvinna har blå ögon men i övrigt är det olika sätt att uttrycka sig. Version två skulle kunna vara ett vardagligt sätt att uttrycka sig om man har en persisk bakgrund. Inte för att jag kan någon av de olika varianterna av persiska men jag har tillräckligt många vänner med en sådan bakgrund för att veta det ändå. Även när de lärt sig bra svenska tycker de att vi ofta har ett rätt torftigt sätt att uttrycka oss på; version ett ovan skulle kunna vara ett exempel på ett vardagligt sätt att uttrycka sig i Sverige.

Jag har inte riktigt samma kunskap om ryska men gissar att det också där finns ett mer målande sätt att uttrycka sig än vad som är vanligt i Sverige. ”Hade någon knackat på mig med ett vasst föremål, skulle jag ha splittrats i tusen bitar, som en blomma efter ett bad i flytande kväve.” Det finns väldigt många liknande exempel. Om Sverige: ”Hon var så iskall och förförisk. Så eftertrånad och oåtkomlig. En högdragen gudinna vars altare pryddes av min offrade hälsa och den slaktade relationen till mina föräldrar. Hon tog allt från mig. Hon gav ingenting tillbaka”. Ovanligt kanske men som nästan alltid är olika något värdefullt, mångfald tillför värde, det gör aldrig enfald.

Författaren

Victoria Strömbäck är född 1987 i Ryssland, då med efternamnet Soudavnaya. Som tolvåring flyr hon tillsammans med sin pappa till Sverige 1999. Efter två olika förläggningar hamnar de i en liten lägenhet i Boden där hennes mamma också ansluter efter betydande problem med att komma ut från Ryssland. Victoria är fortfarande bosatt i Boden och har, tillsammans med sin man Stefan, bland annat etablerat källsorteringsföretaget Sortify. Under upptakten skrev Victoria en affärsplan som vann regionfinalen i Venture Cup, bolaget bildades 2009, Victoria är VD och företaget fortsätter att växa.

Priset för svenskt medborgarskap är hennes debut som författare.

Anders Kapp, 2023-12-28

Bokfakta

  • Titel: Priset för svenskt medborgarskap.
  • Författare: Victoria Strömbäck.
  • Utgivningsdag: 2023-11-14.
  • Förlag: Eget (Vibery Press).
  • Antal sidor: 262.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Please reload

Vänta ...