Genrelitteratur i Natten

Tanken var att jag skulle skriva en recension av Sara Gordans nya bok Natten, som kom ut i fredags; delvis blev det så, men mer blev det en del funderingar kring vad som kan vara stor litteratur och det konstiga begreppet ”genrelitteratur”. Natten är en berättelse som i sin dominerande nutid, 2016 tror jag, handlar om en mammas desperata sökande efter sin försvunna fjortonåriga dotter, men stora delar handlar också om vägen fram till denna situation, om berättarjagets liv som mamma, som författare till de böcker Sara Gordan givit ut tidigare, om hennes arbete med doktorsavhandlingen i litteraturvetenskap, hennes roll som lärare på en känd skrivarskola (Biskops-Arnö) och en hel del annat. Det handlar alltså om autofiktion med en stark självbiografisk prägel. Om det är rent självbiografiskt eller ej vet jag inte och det är rätt ointressant. Det är en välskriven text med många kvaliteter men jag fastnar inte, främst för att den är en del av en sorts ”genrelitteratur” som blivit alltför sliten.

När berättelsen börjar är det natt, ”den yttersta nattens udde”, det är fyra på morgonen men mamman kan inte sova, på alla tänkbara sätt letar hon efter sin försvunna fjortonåriga dotter utan att lyckas. En rätt vanlig tonårsrevolt men dottern har diabetes som hon vägrar sköta trots mammans eviga tjatande, hennes revolt kan mycket väl vara dödlig. Det första kapitlet avslutas med ”Jag undrar, hur kom det sig att vi hamnade här?” Och det får vi läsare veta genom resten av berättelsen där vi konstant rör oss fram och tillbaka i tiden.

Karaktärerna är namnlösa. Mamman betecknas som ”jag”, tonårsdottern som ”du”, den yngre sonen som ”din bror”, deras pappa som ”fransmannen”, mammans nuvarande man som också är pappa till den yngsta dottern som ”maken” och så vidare. Varför? Jag har egentligen ingen aning, men det tycks vara inne just nu, Linnea Axelsson använder samma teknik i Magnificat som kom ut nyligen. Om jag anstränger mig kan jag gissa att det kan vara försök att göra det enskilda, det privata, mer generiskt? Men jag har svårt att se att denna teknik tillför något av värde.

Däremot är berättelsen delvis ett exempel på något väldigt generellt. Tonåren, puberteten, övergången från att vara barn till att bli en mer eller mindre självständig vuxen människa är en period fylld av många utmaningar, för den unga människan, för föräldrar och för andra i omgivningen. Även om detaljerna varierar stort är det erfarenheter som delas av de flesta. Det är också ett extremt vanligt tema för berättande, litterärt och i andra former, både ur den unga människans perspektiv och ur ett föräldraperspektiv. Så tillför just denna berättelse något nytt och intressant? Nja.

Det finns många anledningar för mig att tycka om den här texten. Jag har själv naturligtvis varit tonåring och har haft flera egna tonåringar. Författaren är, liksom jag, upptagen av upprepningen, gentagelsen, iterationen, återvändandet, ältandet som litterärt och filosofiskt fenomen och även som en del av tillvaron, något som skapar föreställningar om tillvarons meningsbärande mönster. Vi kan bägge gärna använda Marguerite Duras underbara Hiroshima min älskade som exempel på detta. Vi har bägge skrivit på doktorsavhandlingar där detta ingår som viktigt element. Hennes är tydligen än så länge oavslutad, men det är ju inte för sent än, jag var något äldre än vad hon är nu när jag disputerade med en avhandling där jag något förvånande fick igenom det jag kallade ”ältandets metod”. Här finns mängder med referenser där jag känner mig hemma. Texten är också mycket välskriven, här finns ett språk värd all beundran. Det finns gott om underbart träffande formuleringar, tar bara ett exempel: ”Det kom en ström av diskret sminkade kuratorer i tjugosjuårsåldern som insisterade på att jag skulle göra abort, jag bad dem gå.” Men ändå fastnar jag inte riktigt. Skrivandet av texten har säkert haft ett viktigt egenterapeutiskt värde för författaren men det gör den inte automatiskt till intressant läsning för andra, tycker mig ha läst alltför många likartade texter inom en samtidspopulär genre som börjar kännas rätt sliten.

Vad är då genre för någonting? Det är en av många typologier som är centrala för vår tillvaro; för att över huvud taget kunna samtala, diskutera, måste något åtskiljas från något annat. Det är något nödvändigt men också något som alltid innehåller osäkerheter, innehåller element av lögn. Det gäller även för det mest vardagliga: vi kan beteckna något som ”bord” och åtskilja det från ”stol” trots att exakt samma föremål både kan vara ett sidobord (tillhörande familjen ”bord”) och en pall (tillhörande familjen ”stol”). Språket kan i sig betraktas som en typologi; nödvändigt men långt ifrån perfekt. Detta är ett filosofiskt dilemma som många ägnat sig åt att försöka lösa; Platons variant är en av de mest välkända och samtidigt mest absurda. Man kan beskriva det som en omöjlig uppgift att försöka digitalisera en genuint analog tillvaro; det kommer aldrig att lyckas men är ändå nödvändigt och det dilemmat får vi helt enkelt leva med.

Inom litteraturen, och annan konstnärlig verksamhet, används typologin genrer för att beskriva likheter, att ett verk har gemensamma drag med vissa andra verk. Redan den mest grova genreuppdelningen av litteraturen innehåller problem, den mellan facklitteratur / sakprosa och skönlitteratur. Facklitteraturen ska innehålla sakliga beskrivningar av sanna förhållanden som förmedlar kunskap och skönlitteraturen betraktas i högre grad som konstnärlig verksamhet baserad på fiktion. Men skönlitteraturen är ofta mycket bättre på att ge insikter, alltså djupare former av kunskap, än facklitteraturen. Och väldigt mycket av det som kallas facklitteratur är egentligen fiktion eller åtminstone mycket subjektiva perspektiv på och urval från den verklighet den söker beskriva.

Inom skönlitteraturen finns sedan en mängd olika genrer relaterade till många olika sorters egenskaper. Det kan handla om textens yttre form och volym: till exempel lyrik / noveller / romaner. Det kan handla om vilka ämnen som behandlas i texterna, olika sorters berättartekniker, och mycket annat. Allt detta är rätt trivialt och borde kanske vara ointressant, men det är det inte. Den genrebeteckning som en berättelse ges bestämmer väldigt mycket av hur den kommer att behandlas, beteckningen blir viktigare än det enskilda verket, den bestämmer på vilka hyllor boken hamnar i bibliotek och bokhandel, om den kommer att bli recenserad eller ej och i så fall av vilka, om den kommer att läsas eller ej och i så fall av vilka, om den kan vara kandidat till stora litterära priser, till exempel Nobelpriset, eller ej. För att vara konkret så menar jag att nyligen bortgångna John le Carré hade varit en fullkomligt rimlig kandidat till Nobelpriset, men hans böcker är placerade inom den breda genren spänningslitteratur och den smalare subgenren spionromaner och han var därmed otänkbar.

Det är också denna typologiseringsiver som gör det möjligt för finkulturens självutnämnda småpåvar att argumentera för ”kvalitetslitteraturens” viktiga ställning i motsats till ”genrelitteraturens” elände. Bägge dessa beteckningar är svårbegripliga; särskilt det senare är helt obegripligt, eftersom alla böcker kan genrebetecknas är det ungefär som att säga att den här boken är en bokbok.

Här kan det vara bra att gå tillbaka till genrebegreppets ursprung som handlar om likhet, något är likt något annat. Man kan tänka sig en skala från obefintlig likhet, alltså fullständig originalitet, till total likhet, en kopia, ett plagiat. Det förra är knappast ens tänkbart och det senare är brottsligt så alla litterära verk finns någon annanstans på skalan. Det jag antar som egentligen avses när någon säger ”genrelitteratur” är att likheten är alltför stor för att det aktuella litterära verket ska vara intressant; det som berättas och / eller det sätt det berättas på har vi läsare redan mött alltför många gånger. Detta existerar absolut inom exempelvis spänningslitteraturen och en rimlig hypotes kan vara att framgångar hos läsare och kritiker för en viss typ av böcker leder till att många skriver alltför likartat. En lika rimlig hypotes är att förlagen i alltför hög utsträckning väljer att ge ut sådant som är alltför likt något annat som varit framgångsrikt tidigare. Men alla litterära verk på spänningshyllorna har inte detta problem, en del av dem är storartad litteratur.

Och, ett viktigt och, problemet med överdriven likhet finns på alla hyllor, även de hyllor som bara ges det övergripande epitetet ”skönlitteratur”. Därmed är vi äntligen tillbaka till Sara Gordans nya bok Natten som trots sina kvalitéer är alltför lik mycket som redan skrivits och därmed skulle kunna betecknas som ”genrelitteratur”. Den subgenre som texten tillhör är den autofikion, mer eller mindre nära den rena självbiografin, som i alltför hög grad dominerat den litterära utgivningen de senaste decennierna. Subgenren har ”alltid” existerat, ibland i form av storartade böcker, men det är inte så enkelt att förstå de enorma volymer i bokutgivningen som den svarat för under senare år. Jag har sett det beskrivas som en ”Knausgårdeffekt” men snarare är det en effekt av samhällets mytologiska individualisering de senaste decennierna, återfödelsen av Immanuel Kants autonoma individ (men utan hans pliktetik), föreställningen om den ”fria” individen som i första hand manifesteras av ”fria val” på en kommersiell marknad. Därmed blir också den enskilda och verkliga individen så oerhört intressant som objekt, och subjekt, för olika former av berättande. Det kan förklara både autofiktionens överdrivna litterära position och populariteten för avskyvärda ”realitysåpor” på TV.

Vad som är stor skönlitteratur, kvalitetslitteratur, bestäms av det enskilda verket, inte av några genrebeteckningar, och det kan handla om många olika saker. Det kan vara en rent estetisk upplevelse, språklig skönhet, men för mig handlar det oftare om texter som på allvar skakar om båten, som får mig att ompröva mina föreställningar om mig själv och om tillvaron, som får läsaren att se nya perspektiv, få nya insikter och erfarenheter. De kan handla om i stort sett vad som helst och kan vara skrivna på många olika sätt. Det är litteratur som är oerhörd värdefull, inte minst i en samtid som i så stor utsträckning dränks av populistiska och enkla ”sanningar”, en pandemi som hotar tillvaron mer än virus.

Det finns också verk som utan att finnas på denna rätt sällsynta nivå är värda stor respekt för ett skickligt hantverk, ibland konsthantverk, som ger värdefull läsning för många människor och de kan finnas inom alla genrer.

Mer än för Natten beundrar jag Sara Gordan för skickliga översättningar av en av mina stora favoriter, Laurent Binet.

Författaren

Sara Gordan är född 1972 och debuterade 2006 med En barnberättelse som följdes av Uppställning med albatross 2009 och Martin Andersson – Ett skuggspel 2009. Gordan har översatt verk av bland andra Hélène Cixous, Michel Houellebecq och Laurent Binet. Gordan är även verksam som lärare på Biskops-Arnös skrivarskola.

Anders Kapp, 2022-03-27

Bokfakta

  • Titel: Natten.
  • Författare: Sara Gordan.
  • Utgivningsdag: 2022-03-25.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 175.

Länkar till mer information

2 thoughts on “Genrelitteratur i Natten

  1. Alltså STORT tack för en fantastisk text som berikade mig mycket. Jag har läst Natten, och ett par recensioner av den, och jag tyckte recensionerna var ganska dåliga måste jag säga, boken tyckte jag inte alls om, den tillförde mig så gott som inget, och din text fångar en hel del av det jag själv kände.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *