Hiroshima min älskade, så vackert, så hemskt

Helt nytt för mig, något jag aldrig gjort förut. Marguerite Duras är sedan läge en av mina stora favoritförfattare. På bokrean fanns hennes Hiroshima min älskade, manus till filmen med samma namn som hade premiär 1959. Jag har läst dramatik förut men tror inte jag läst filmmanus. Att först läsa manus och sedan se filmen gav en alldeles speciell upplevelse. Trots det långa tidsavståndet håller den väldigt bra, en av de vackraste och mest sensuella filmer jag sett, som samtidigt är fruktansvärd. Manus och film väckte också en hel del tankar kring språkets begränsningar och hur man kan se på det viktigaste av allt: kärlek.

Ythandlingen i korthet: En fransk kvinna och en japansk man träffas i Hiroshima (deras namn uttalas aldrig). Deras kärleksrelation får vara bara till dess att hon ska åka hem till Paris ett och ett halvt dygn senare. Men under deras samtal öppnar sig så mycket. Hans familj utplånades av atombomben. Hon har ett undertryckt ungdomstrauma: Under kriget upplevde hon den stora kärleken, så förbjuden, med en tysk soldat i sin hemstad Nevers. Under krigets sista dagar dödas han och hon straffas; hennes hår rakas av och sedan hålls hon länge gömd, inlåst i familjens källare. Det är något som hon aldrig tidigare berättat om för någon. Sedan dess har det gått omkring 15 år, hon är skådespelare och medverkar i en film som spelas in i Hiroshima.

Marguerite Duras skrev manus, som något senare gavs ut i bokform, och Alain Resnais stod för regin av filmen. Det är en oerhört stark berättelse; fantastiskt vacker och samtidigt riktigt hemsk. Hos mig väckte text och film också en del frågor.

En av frågorna handlar om språkets funktioner och gränser. Det är språkfilosofiska frågor som många inom det facket ägnat sig åt. ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.” är till exempel ett välkänt citat som avslutar Ludwig Wittgensteins Tractatus från 1922. Men det är naturligtvis också frågor som många författare ägnar sig åt, språket är ju deras verktyg, inte minst Marguerite Duras. Här finns två aspekter. Den ena handlar om att det finns saker som språket inte räcker till för att förmedla. Här handlar det dels om det oerhörda i katastrofen i Hiroshima, dels om kvinnans oerhörda ungdomstrauma. Hon beskriver det hon sett under sin tid i Hiroshima och han säger om och om igen: ”Du ha ingenting sett i Hiroshima.”

Det är intressant att jämföra Duras manus med den färdiga filmen. Naturligtvis finns det skillnader, det händer olika saker under filmatiseringen, man kommer på nya idéer. En del saker i Duras manus försvinner, kommer inte med i filmen. Men i högre utsträckning är det saker som läggs till. Min gissning är att det har gjorts för att förtydliga det som kan vara svårförståeligt i Duras manus. Men det hon medvetet utelämnat i en oerhört stark tystnad, krymper kraftigt när denna tystna tystnad ersätts av försök att uttala, beteckna, beskriva. Här kommer en annan av språkets funktioner in.

I sin fantastiska bok Löparna skriver Olga Tokarczuk bland annat ”att beskriva är att förstöra”. Det är sant. Varje beskrivning eller beteckning av något är ett val, det är aldrig en absolut sanning, allt är också möjligt att beskriva på ett annat sätt. Varje beteckning förminskar det betecknade. Samtidigt som det är det nödvändigt att använda språket för att kunna skriva, för att kunna samtala, finns i språket en inbyggd destruktiv funktion. I Löparna hanterar Tokarczuk detta genom en mångfald av perspektiv men Duras väljer en annan väg. Hennes väg handlar mycket om det outtalade, i hennes manus finns fantastiska beskrivningar av de scener som den kommande filmen ska innehålla, om detaljer i bilder som till betraktaren ska kunna ge föreställningar om sådant som orden inte räcker till för att förmedla. Duras har en fantastisk insikt om detta men riktigt samma insikt finns inte hos de som gör filmen. När de alldeles i onödan tillför beskrivande repliker krymper de kraften i Duras version av berättelsen. (Det är ändå en underbar film.)

Den andra aspekten som slår mig är hennes sätt att se på begreppet kärlek. Han: ”Du är som tusen kvinnor i en …” Hon: ”Jag tycker inte illa om att vara som tusen kvinnor på en gång för dig.” I relationen med denna japanska man återfinner hon kärleken, den kärlek som gick förlorad i hennes ungdomstrauma. Det är ett återfinnande, inte något nytt. Det handlar inte om att hon älskar honom och han älskar henne; det handlar om att de tillsammans får nåden kärlek, i hennes fall att hon återfår det hon en gång förlorade i Nevers. Jag gillar verkligen detta sätt att se på kärleken där det inte handlar om ”jag älskar dig” utan om att ”vi har kärlek”, alltså någonting fantastiskt som man har ”gemensam vårdnad” om. En person kan vara intresserad, attraherad, förälskad i en annan person, men kärlek är någonting gemensamt. Vackert och klokt!

Det var en fantastisk upplevelse att först läsa manus och sedan se filmen Hiroshima min älskade. Kommer att leva kvar länge. Rekommenderas varmt!

Författaren

Marguerite Duras, 1914–1996, föddes av franska föräldrar i Gia Dinh, nära Saigon i nuvarande Vietnam. Hennes författarskap omfattar över femtio romaner, dramer, filmmanus och essäer, präglas starkt av uppväxten i Franska Indokina, men också av engagemanget i motståndsrörelsen under andra världskriget. Med sin unika stil, och få men stora, komplexa teman, är Duras en av efterkrigstidens mest betydande franska författare.

Anders Kapp, 2020-03-12

Bokfakta

  • Titel: Hiroshima min älskade. (Hiroshima mon amour, 1960, översättning Marianne Lindström, 1985).
  • Författare: Marguerite Duras.
  • Utgivningsdag: 2018-09-24.
  • Förlag: Modernista.
  • Antal sidor: 137.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *