Sällsamma serafer

Jag vet nog inte riktigt själv vad jag kan mena med den rubriken men på något sätt känns orden samklinga väl med Sami Saids Augustnominerade bok Satansviskningar som är en sällsam text, det mest egensinnigt udda jag läst på länge, helt omöjlig att enkelt kategorisera, det finns ingen lämplig etikett. Det förekommer änglar, serafer, så något samband finns ändå mellan rubriken och boken. Mest vill jag ändå beskriva den som en dystopisk text, en pågående undergång, ett samhälle i sönderfall. Syndafloden är en berättelse vi mött i den första bok vi känner till, Gilgamesheposet, i Bibeln, i Platons berättelse om det sjunkna Atlantis, i de nordiska berättelserna om Vineta, och i närmare trehundra andra versioner. Människor dränks som ett straff för sin omoral, en varningsklocka för den samtid där den läses; skärp er annars kommer floden som den gjorde då! Här är det tvärt om. Vi besöker bland annat hamnstaden Avgrunden med kajer, bryggor, båtar, fartyg men utan vatten, det torkade bort för trettio år sedan, öknarna växer. En bit in i läsningen undrar jag om juryn drabbats av kollektivt hjärnsläpp, det här är ju bara galet, men bokstäverna äter sig in i mig, påminner mig om att olika och annorlunda oftast är honnörsord. Sällsamt innehåller också orddelen säll, lycksalig, och det kan man mycket väl bli av att läsa denna text.

Augustjuryn motiverar nomineringen så här: ”I en värld som på samma gång tycks främmande och bekant låter Sami Said en internatskola för flickor vara navet i en berättelse om drömmar och uppror. Satansviskningar bär på ett övermått av skimrande, filosofiska vändningar, men under den magiska ytan pockar ett allvarligt ärende ständigt på läsarens uppmärksamhet.”

Blev du klokare på det? Inte jag heller, men jag har stor respekt de uppenbara svårigheterna att beskriva den här boken där även de mest abstrakta kategorierna tid och rum är problematiska. Det är naturligtvis skönlitterär fiktion men om man ändå försöker relatera den till vår verklighet så existerar den nog i en obehaglig framtid, kanske också obehagligt nära. Rummet, platsen, är ännu svårare; här förekommer några enstaka geografiska ord som Korea, Bagdad och Taiwan men inte som beteckningar på den plats där vi befinner oss. Det finns en delvis muslimsk kontext, det finns ökenlandskap, det finns en riktigt stor sjö (utan vatten i denna framtid), så i mitt huvud har jag bilden av en plats sydost om Kaspiska havet, det är ju också den största sjö som finns.

Det som i motiveringen benämns som internatskola skulle också kunna kallas för ungdomsvårdsskola eller ungdomsfängelse; det finns inga murar men det går ändå inte att rymma därifrån, byggnaderna ligger isolerat omgivna av fientlig öken, det går inte att ta sig till närmaste samhälle till fots och några andra fortskaffningsmedel har de inte. Under huvuddelen av berättelsen bor här sjutton personer där fyra får någon sorts namn, de övriga förblir anonyma. Det är sexton tonårsflickor som bor där mot sin vilja, de har skickats dit av sina familjer för att de på olika sätt betett sig illa. Bland dem finns huvudpersonen Nadine (har också namnet Hera efter gudinnan), ”Den första flickan (kanske Mary)” och ”Den andra flickan (kanske Saida)”.

Anläggningen drivs av ”Föreståndaren”, en kvinna som också äger byggnaderna och ett stort omgivande område, mest öken. Det är också hon som svarar för lektionerna som genomsyras av hennes egen version av islam. För allt praktiskt som matlagning, städning, tvätt och annat finns ett arbetsschema för flickorna. Föreståndaren går ständigt omkring med en påk som både används som promenadkäpp och för bestraffning. Flickorna måste bära en sorts uniform, svarta svepningar, och de är omgivna av nittiofyra regler som måste följas.

Det finns en hel del återkommande begrepp i texten; ett exempel är kullar som ofta dyker upp i olika former, oftast i hierarkiska betydelser. Nadines familj är relativt välbeställda, de bor i en gated community i den stora staden långt bort, ett inhägnat bostadsområde i form av en kulle där de rikaste bor högst upp. Där finns inte Nadines familj, bland de välbeställda som bor här med sitt tjänstefolk, trädgårdsmästaren, den indiska kokerskan och andra, står de lägre i hierarkin, bor längst ner på kullen. I öknen finns många kullar där flickorna ibland träffar på en fattig lokalbefolkning som tar sig till området på grund av rykten om nedgrävda skatter. Med drömmen om ett bättre liv ägnar de sig åt ett fåfängt grävande bland kullarna. Med sina primitiva mopeder försöker de ofta köra upp till de höga kullarnas toppar. De misslyckas ständigt också med detta.

Det samhälle de lever i finns mest som en bakgrundskuliss men det tycks vara en diktatur som styrs enväldigt av ”presidenten” vars bilder av samtid och framtid fullständig saknar samband med människors verkliga vardag. Här råder också en strikt censur och en av de mest förbjudna är den unga artisten Assam Lo, en rebell vars låtar sprids i hemlighet liksom korniga filmer från det fåtal konserter hon lyckats genomföra. Hon är älskad av många, flickorna i den här berättelsen kan alla hennes låtar och citerar ofta hennes texter. Men hennes egen familj betraktar henne som skamlig och till slut knivmördas hon av sin egen bror. Sorgen bland alla som älskar henne blir enorm.

Mycket handlar om de interna relationerna i gruppen av flickor som ibland innehåller solidaritet men ofta också rivalitet, ett samhälle i miniatyr; påminner emellanåt en aning om William Goldings klassiker Flugornas herre.

Även om det finns en del muslimska inslag i texten verkar Nadines familj rätt sekulär: ”I hallbänken har de stoppat de sista resterna av sin nedärvda tro.” Under locket finns familjens bönemattor som sällan kommer fram.

Föreståndaren tar ofta med flickorna på utflykter där mycket handlar om överlevnad; att lära sig vilka växter som kan ätas och vilka växter som kan ge vätska kan vara livsavgörande. En gång kommer de till en liten oas i en skyddad dalgång: ”Från botten sticker högresta träd upp, de verkar inte veta om att det är torka, på grenarna har gröna blad och enstaka blommor slagit ut.” På många andra platser har människor hängt gröna remsor i träd som sedan länge är döda.

I oasen finns också en brunn och långt därnere finns vätska, inte vatten, det är änglablod som kan ge verklig förlåtelse och ge andra effekter. Änglar finns återkommande i texten som ett hopp, ett ljus, en dröm om att något annat och bättre skulle kunna uppstå efter katastrofen.

Titeln Satansviskningar är Föreståndarens ord för de ingivelser som plötsligt kan dyka upp i tankarna och som kan leda till förfärliga handlingar, ”det är djävulen som vill förvilla”.

Det här en mörk berättelse med få ljuspunkter, ”Någon skrattar för att ingenting är roligt”, men språket är både eget, personligt, och mycket vackert vilket fungerar som en effektiv kontrast; ungefär som när man i spänningslitteratur inte sällan låter hemska händelser äga rum i idylliska miljöer.

Det är en udda, ovanlig, sällsam text och jag känner viss beundran och tacksamhet för Augustjuryn som nominerat den. Annars skulle jag sannolikt inte läst den vilket hade varit en uppenbar förlust för mig.

Författaren

Sami Said föddes 1979 i Keren, Eritrea, och är uppvuxen på olika ställen, bland annat Göteborg. Han debuterade med Väldigt sällan fin 2012. För romanen tilldelades han Katapultpriset och bokcirklarnas Stora läsarpriset. Han nominerades även till Borås Tidnings debutantpris. För sin tredje roman Människan är den vackraste staden, som kom ut 2018, tilldelades han Aftonbladets litteraturpris. Boken nominerades också till Augustpriset för Årets svenska skönlitterära bok samt till Nordiska rådets litteraturpris.

Anders Kapp, 2023-11-23

Bokfakta

  • Titel: Satansviskningar.
  • Författare: Sami Said.
  • Utgivningsdag: 2023-08-18.
  • Förlag: Natur & Kultur.
  • Antal sidor: 236.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Please reload

Vänta ...