Kul och sorgligt familjeepos från Tornedalen

I läsningen av årets nominerade kandidater till Augustpriset har jag i helgen kommit fram till Nina Wähäs hyllade Testamente som kom ut i början av året. Det blev en både riktigt rolig och ibland riktigt hemsk resa i sällskap med en stor och trasig familj, ett kalejdoskop av helt olika människor som ändå sitter ihop, bundna till varandra som en råttkung.

Testamente är en bok om just det. Testamente alltså. Men även om ett bokstavligt testamente har en viktig roll i handlingen ska det främst tolkas bildligt som arv eller testamente; vad är det vi får med oss från tidigare släktled och vad är det som vi ger till våra efterkommande. Ibland tänker vi på den lilla babyn som en ny människa med oändliga möjligheter. Men så är det inte riktigt: ”För ett barn kan bli många saker men inte vad som helst. Inte allting. Så fort man föds börjar dörrarna stängas.” Det säger Nina Wähä i ett litet stycke som för mig sammanfattar kärnan i denna bok.

Det påminner mig om det kända citatet ”Ett barn har hundra språk men berövas nittionio” från en dikt av Loris Malaguzzi. Barn föds in i något: en familj, ett språk, ett samhälle, en kultur. Vare sig man vill eller ej så föds man in i ett arv och vi alla lämnar också arv efter oss. Varje dag. I varje handling. I Människans villkor beskriver filosofen Hanna Arendt det som en relationsväv där vi är ”trådar som träs in i ett redan givet mönster och som förändrar väven, liksom den på ett unikt sätt påverkar alla livstrådar som den kommer i beröring med”. Den väv vi föds in i ger oss vissa möjligheter, men tar ifrån oss andra. Det är inte statiskt, inte deterministiskt, väven förändras över tid, men här finns begränsningar, berövanden.

Och barnen Toimi berövas mycket. Främst av den oberäkneliga diktatorn Pentti, pappan som står för oräkneliga onda handlingar och ett monstruöst destruktivt beteende. Liten och tyst är han en tickande bomb som när som helst kan brisera och alla undviker honom så mycket de kan.

Tolv syskon är de (eller 14) och de växer upp i den finska delen av Tornedalen. Dominerande berättarröst är Annie, den äldsta (levande) dottern som flytt till Stockholm men som i början av boken motvilligt åker på besök ”hem” till den eländiga bondgården, föräldrarna och alla syskonen. Det hela utvecklas till ett mäktigt och myllrande familjeepos. Vi som läsare kastas fram och tillbaka i tiden. Även om Annies röst dominerar får alla sin möjlighet att berätta, ge sin bild, sitt perspektiv. Så olika men ändå sitter de ihop.

Tidigare i år skrev jag om Pascal Engmans nya bok Råttkungen och här återkommer detta begrepp men i en helt annan tappning. Råttkungar är ett känt zoologiskt fenomen som uppstår när en grupp råttor fastnat i varandra. Djuren fortsätter att växa tillsammans trots att de sitter samman i de ofta brutna svansarna. I Testamente blir det en bild av den stora syskonskaran som trots sina stora skillnader ändå sitter fast i varandra. En del accepterar situationen och andra kämpar för att komma loss. Det är en välfunnen bild som fungerar mycket bra.

Det här är en riktigt välskriven text som är fantastiskt rolig och hemskt sorglig, det är omöjligt att inte beröras djupt som läsare av familjens öden och äventyr. Jag har förstått att Nina Wähä använt en hel del händelser och berättelser från sin finska släkt och det bidrar sannolikt till textens styrka. Det finns också en del berättartekniska pärlor.

I boken arbetar Nina Wähä en del med det vi efter Bertolt Brecht ofta kallar en verfremdungseffekt, alltså ett tydligt avståndstagande till texten. Hon gör det genom att hon som författare då och då går in i handlingen för att med sin författarröst kommentera och komplettera. Riktigt snyggt!

Hon arbetar också mycket med upprepningar. En rätt vanligt och effektiv litterär teknik är att om och om igen komma tillbaka till samma händelse men betrakta den i olika perspektiv, till exempel genom olika berättarröster. Här är det just så, olika familjemedlemmar ger sin bild av vad som egentligen hände och oftast fungerar det fantastisk bra, det ger en insikt i hur olika vi kan uppfatta samma saker. Men det finns också en del upprepningar av annat slag som stör min läsning.

I en intervju i DN berättar hon om en del problem i inläsningen av sin egen bok: ”Men så märker jag ändå, i vissa kapitel, att tusan vad det svänger.” Det är alldeles sant, men ”vissa kapitel” är också mitt problem med denna bok. I inledningen av boken skriver hon: ”Kanske kommer du att stanna upp flera gånger under resans gång och tänka något i stil med ´vad ska nu det här vara bra för´, men hav förtröstan. Lägg ditt liv i mina händer och jag ska leda dig genom mörka tider och ljusa.” Snyggt formulerat men inte riktigt sant.

Detta är en vildvuxen text, det är också en av styrkorna med boken, och många av alla dessa grenar är fantastisk frodiga, grönskimrande mästerverk, men alla är det faktiskt inte, en del är rätt vissna och borde bort. Jag kommer på mig själv med att då och då önska fram en stark förlagsredaktör som med skarpslipat samurajsvärd kapat bort det livlösa, det som inte behövs för berättelsen, som inte tillför något alls och 100 sidor kortare hade Testamente kunnat vara en Augustvinnare. Men redaktören verkar ha haft semester just då och jag blir rätt sur över det. Nu är den en välmotiverad nominering men inte en segrare.

Nina Wähä

Hon är född 1979 i Stockholm och debuterade 2007 med romanen S som i syster. 2010 kom romanen Titta inte bakåt! och i år alltså Augustnominerade Testamente. Hon är också skådespelerska och spelade en av huvudrollerna i filmen Babylonsjukan. Hon skrev låttexter och sjöng i indiebandet Lacrosse 2005–2013. Bland mycket annat har hon också undervisat i skrivande. Hon bor idag med man och två barn i Bagarmossen i södra Stockholm.

Anders Kapp, 2019-11-03

Bokfakta

  • Titel: Testamente.
  • Författare: Nina Wähä.
  • Utgivningsdag: 2019-01-23.
  • Förlag: Norstedts.
  • Antal sidor: 437.

Länkar till mer information

  • Du kan läsa mer om boken här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *