När kallet blev kallt

Varför är det så många människor i offentlig verksamhet som mår så dåligt? Varför är så många människor sönderstressade trots stora resurser och samtidigt som så många verksamheter underpresterar grovt? Tidigare har jag, och väldigt många med mig, funderat kring de katastrofala konsekvenserna av ett antal vägval under 80-talet, främst på ett strukturellt plan, men karaktären Torbjörn i Mats Strandbergs nya bok Konferensen fick mig att fundera mer över vad som händer med de enskilda människorna. Han var en gång en stolt kommunal tjänsteman som varje dag skapade värde för gemenskapen men är i dag, nära pensionen, närmast ett skämt, värdelös både i egna och andras ögon. Varför det? För att hitta någon sorts förståelse för dagens sorgliga verklighet fick jag först gå bakåt i tiden, långt tillbaka till den grekiska antik som är vaggan för mycket av västvärldens sätt att fungera.

Polis och oikos är två viktiga begrepp från grekisk antik; ursprunget till orden ”politik” och ”ekonomi”. Jag ska inte fördjupa mig i etymologi eller detaljer, det har jag gjort tidigare, men använder orden för att beskriva en dikotomi; två distinkt olika delar av ett samhälle.

Oikos översätts ofta till ”familj”, vilket är absurt. ”Hushåll” är något bättre men för att göra begreppet begripligt i modern kontext tror jag att man kommer närmast med ”privat näringsliv”. I oikos pågår arbete, livsnödvändigt och tvingande arbete för att överleva, för att producera mat, kläder och annat nödvändigt. Resultatet av arbetet är livsnödvändigt men också förgängligt; det har ett konsumtionsvärde och ett bytesvärde men inte ett bestående värde. Oikos är på sätt och vis ett ekorrhjul med konstant repetition. Gärna lite bättre för varje varv och med ”bättre” menar vi mer effektivt; till exempel mer mat per kvadratmeter jord eller per arbetad timme. Oikos utgörs av enskilda näringsidkare och varje oikos organiseras mer eller mindre hierarkiskt.

Polis översätts nästan undantagslöst med ”stadsstat”; Grekland var under Antiken uppdelad i olika stadsstater som Aten, Sparta med flera. Men där förloras kärnan i begreppet som står för det gemensamma, det samhälleliga, något som finns utanför enskilda oikos. Här är oikos gemenskapens minsta enhet; individen i modern betydelse är en mycket senare uppfinning. Däremot är de enskilda människorna, medborgarna i polis, viktiga. I polis ägnar de sig åt verksamhet (distinktionen mellan arbete och verksamhet har varit stark på alla språk genom historien, men är nästan utraderad i dag). Verksamhetens resultat är bestående, de har värde i sig själva, de har ett bruksvärde som inte kan omsättas till bytesvärde. Om idealet i oikos var effektivitet så är idealet i polis arete. Återigen ett svåröversatt begrepp som ofta blir ”dygd” i svenska texter vilket återigen leder tanken helt fel. Utan att fördjupa det för mycket kan man säga att den goda människan i polis eftersträvar världslig odödlighet vilket kan låta pompöst men inte är det. Författarna till de av antikens pjäser som fortfarande spelas har verkligen lyckats med det; deras verk lever långt efter det att författarna är döda. Det kan beskrivas ännu mycket vardagligare: den goda läraren ger sina elever kunskaper, färdigheter och förmåga att tänka; värden som lever kvar hos eleverna, och till viss del hos deras efterkommande, långt efter det att läraren själv är död.

Om oikos har en hierarkisk organisation så gäller motsatsen i polis, i alla fall under Atens demokratiska period, där medborgarna lever i stor jämlikhet. Skillnaderna mellan polis och oikos är distinkta, men det finns också en symbios där oikos finansierar polis samtidigt som polis skapar förutsättningar för oikos utveckling med hjälp av gemensamma institutioner, rättsväsende, infrastruktur, utbildning och mycket annat. En fullt möjlig översättning av polis till dagens svenska kontext skulle kunna vara offentlig verksamhet, inklusive det som vi med dagens mycket smalare begrepp beskriver som politisk verksamhet.

Det som hänt under de senaste århundradena, särskilt efter upplysningen och marknadsekonomins intåg, är att oikos växt på polis bekostnad. Det är definitivt inte någon ovanlig analys, många har skrivit om detta och är någon intresserad av fördjupning rekommenderar jag särskilt Hannah Arents Människans villkor från 1958. Polis undergång har gått mer eller mindre fort i olika länder.

Sveriges egentliga stormaktstid (använder just det ordet med viss förtjusning) var ca 1880-1980, hundra år när vi tog oss från extrem fattigdom till ett av världens rikaste länder på ett sätt som saknar motstycke, och den kan med denna terminologi beskrivas som att polis här var ovanligt motståndskraftig och hävdade sig väl mot oikos attacker. Polis skapade ett samhälle med extrema nivåer av tillit, förtroende och öppenhet samtidigt som polis också skickligt skapade andra viktiga förutsättningar för oikos utveckling av världsledande exportindustrier och mycket annat.

Men även här insjuknade polis successivt för att kapitulera under 80-talet när oikos principer totalt invaderade offentlig verksamhet. Utvecklingen hade redan pågått länge och ett viktigt vapen var språket. Det är fullt rimligt att använda ett ord som arbetsmarknad, alltså en marknad där människor säljer sin tid och sina förmågor, sitt arbete, och låter sig köpas av den som betalar bäst, inom oikos, men det är faktiskt inte rimligt alls inom polis och ändå betraktar vi det i dag som självklart. Verksamhet är nästan helt borta, överlever mest inom kultursektorn där vi fortfarande pratar om konstverk, litterära verk, musikaliska verk och liknande. Lever också i formen hantverk där dock bruksvärdet ofta degraderats till ett bytesvärde. Annars har oikos arbete i stort sett fullständigt erövrat polis verksamhet. Polis finns fortfarande men fungerar, eller snarare fungerar inte, efter oikos principer.

Det är fortfarande så att oikos finansierar polis, så måste det vara, men vi gör allt för att dölja det. Om man bara tar ett litet steg tillbaka inser alla det orimliga i att människor i offentlig verksamhet skulle betala inkomstskatt. Det är ju bara en dyrbar och onödig cirkulation av pengar inom den offentliga verksamheten. Alla fördelningseffekter och liknande skulle kunna hanteras enklare och billigare vid källan, men ändå är det idag nästan otänkbart att förändra. Fenomenets enda syfte är en del av oikos maktövertagande; att ersätta verksamhet med arbete på oikos arbetsmarknad som nu omfattar hela samhället.

Här någonstans tycker jag att man närmar sig insikten om varför så många människor i offentlig verksamhet mår så dåligt idag och varför verksamheterna fungerar så illa.

Jag tänker ta en omväg till med hjälp av det svenska ordet kall, i betydelsen människors önskan att bidra till gemenskapen inom något särskilt område, en önskan som den enskilda människan kan uppleva som något tvingande, något nödvändigt, en verksamhet som man är kallad till. Det finns på svenskan i alla fall sedan 1500-talet och i tidig användning handlade det ofta om ett prästerligt kall. Men utöver den religiösa sektorn har det använts inom många andra områden som estetisk verksamhet, rättsväsende, vård, utbildning, forskning och en hel del annat. Från den enskilda människans perspektiv är det en fungerande översättning av det antika idealet arete.

Det här var länge ett fint och vackert ord, människor med ett kall var människor man respekterade och såg upp till. Idén är självklar inom polis verksamhet men strider helt mot oikos principer om den heliga arbetsmarknaden. Utan att ha något starkt underlag tror jag att ordet blev smutsigt under 80-talet, kallet blev kallt, och processen är ett bra exempel på diabolisk propagandateknik. Många ”kallyrken” hade låg ekonomisk ersättning och i kampen för att förändra detta importerade människorna själva oikos principer: ”vi ska inte arbeta för vårt kall, vi ska arbeta för en mycket bättre lön”. Verksamhet förvandlades till arbete. Från idealet om att tillföra ett speciellt värde för gemenskapen förvandlade människorna sig själva till arbetskraft som säljer sig på en marknad. Det var en mycket olycklig väg till rimlig ekonomisk ersättning, men det är faktiskt fullt möjligt att backa bandet och välja en annan väg till samma mål. Det kräver mod och radikalt omtänkande, men omöjligt är det inte.

För en människa som har utbildning som sitt kall, som brinner för att ge de unga alla tänkbara möjligheter att förverkliga sin fulla potential, blir det naturligtvis helt absurt att hamna i ett oikos där eleverna förvandlats till kunder som de ska konkurrera om, där de hela tiden översköljs av ett imbecillt övermätande med obefintligt samband med lärandet, där formella ytor blivit viktigare än verkligheten (mobbingpolicys blir viktigare än att utrota mobbing) och så mycket annat är det inte konstigt alls att många lärare mår dåligt, det är faktiskt konstigare att det fortfarande finns många lärare som bedriver en fantastisk verksamhet. Motsvarande gäller för de flesta andra verksamheter som hör hemma i polis.

Den enda vägen ur detta elände är att återupprätta polis. Det finns mycket att lära av antiken. Delar vill vi inte ta med. Dåtidens polis dominerades av män och så vill vi inte ha det. I dåtidens agrara ekonomi var ytan ett centralt värde och en viktig del av verksamheten i polis var krig för att utvidga territoriet; det vill vi inte heller ta med. Men den distinkta skillnaden mellan polis verksamhet och oikos arbete är faktiskt nödvändig, inte minst för oikos självt; det behövs ett starkt polis som kan skapa bättre gemensamma förutsättningar för enskilda oikos utveckling.

Lätt är det naturligtvis inte, det kräver radikala förändringar, men det är inte heller omöjligt. Framför allt är det nödvändigt om Torbjörn i inledningen ska kunna må bra och återigen vara stolt för att han med sin kompetens och engagemang varje dag tillför värde för gemenskapen inom sitt speciella verksamhetsområde.

Anders Kapp, 2021-05-08

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *