”Men vart är du på väg” kunde mamma säga till en köttbulle som hoppade ur stekpannan när Maria var liten och det har gått i arv. Det går alldeles utmärkt att prata med ting och djur utan att vara galen, det gör Maria fortfarande ett antal decennier senare. För att inte tala om alla de karaktärer som hon ofta hänger med i sitt alldeles egna Doggerland. Det handlar naturligtvis om Maria Adolfsson vars spänningsromaner om öriket mellan Skandinavien och England nu läses i tjugotalet länder. Fantasirikedomen har alltid sprudlat hos henne även om det tog ett tag innan vi andra fick ta del av hennes berättelser.
Hon är född i Hässelby strand i Stockholm 1958 och växte upp på olika platser i Roslagen där pappa arbetade som provinsialläkare (en hel del av den karga naturen där hittar man numera i Doggerland). På mammans sida finns gott om skrivande och läsande människor, den släktens rötter finns nästan helt i Ådalen, och även från pappas småländska rötter fanns läsandet med så Maria och hennes syster växte upp i ett hem med många välfyllda bokhyllor. Läsande var något självklart från unga år.
Under gymnasietiden var det en hel del som lockade mycket mer än skolan, så tillsammans med ett par kompisar hoppade hon av under sista året. Då var det en förutsättning för att man senare skulle kunna få göra om, och göra bättre, på KomVux. Det var det som var planen, men så blev det inte. Hon fick ett enklare kontorsjobb på SL, Stockholms Lokaltrafik, tänkt som en tillfällig försörjning, men så blev det inte.
Hela tiden kom nya uppgifter tills hon hade en ledningsfunktion som presstalesman för hela SL. Alla som har någon kunskap om stockholmarnas relationer till sin lokaltrafik inser att medienärvaron blev en stor del av vardagen, en utsatt position på många olika sätt. En dag tog det stopp, farten var hög när hon körde rakt in i väggen, och Maria blev borta från jobbet i nästan ett år. Under långa promenader föddes tankarna på att ta tag i ett skissartat manus som fanns liggande från tidigare och göra något av det. Men vägen fram till genombrottet skulle blir både lång och knagglig, som för så många andra.
– Då fanns inga tankar på att försöka få något publicerat, att skicka in till förlag, det handlade mest om att ha något intressant att göra under sjukskrivningen. Men övertygad av min syster och några andra som läst skickade jag ändå in mitt manus, och blev antagen!
Därmed skulle man kunna tro att framgångssagan inletts, men så blev det inte alls. På vägen fram mot debuten 2008 kraschade det förlaget och det gick inte alls bra. Sedan gick ett antal år som pendlade mellan nya skrivförsök, för henne obegripliga förlagsreaktioner och definitiva beslut om aldrig skriva mer, aldrig ha med förlagsvärlden att göra. Men så föddes tankarna på Doggerland …
– Som många andra i min generation är jag lite av en anglofil, under ungdomen på 70- och 80-talet var det brittiska inflytandet inom musik, film, humor, litteratur och mycket annat stort. Jag började fundera på något som kunde förena det brittiska med det skandinaviska.
Idéerna stärktas när hon fick reda på att det faktiskt funnits ett Doggerland, ett landområde som förband nuvarande Danmark med Storbritannien. De sista delarna, som vi nu kallar Doggers bankar, försvann i havet för omkring 6 000 år sedan. Men i Maria Adolfssons värld är det en hel del som finns kvar, en egen stat som består av ett antal öar, ett land som byggts upp med både brittiska och skandinaviska influenser men också med en hel del egna inslag.
I en del genrer, kanske särskilt fantasy, är det vanligt att i fiktionen skapa hela länder eller världar, men det är extremt ovanligt inom vanlig skönlitteratur och spänning. Till skillnad från det normala inom fantasygenren är Doggerland en mycket realistisk stat. Som alla kan förstå är det ett stort bygge med geografi, språk, kultur, näringsliv, valuta och massor av annat.
– Att skapa, hitta på, fantisera fram de olika delarna är roligt och kommer naturligt. Det svåra är att komma ihåg alla konstruktionerna.
Numera har hon ett rätt stort exceldokument för att hålla reda på alla komponenter. Denna värld har hon befolkat med många intressanta människor och dramatiska händelser.
Huvudperson är kriminalinspektör Karen Eiken Friis som nu passerat femtio, har redan en del i bagaget. Hon är bra på sitt jobb men har svårt för auktoriteter, svårt för att hålla tyst, tar sig friheter och går sina egna vägar samtidigt som en stark lojalitet med nära vänner är viktigt. I henne finns uppenbarligen en hel del av författaren själv och det är ju inte så ovanligt.
Den första Doggerlandboken, Felsteg, kom 2018 och blev direkt en succé, ett stort genombrott. Nyligen kom den sjunde boken, Tiga som muren, och serien finns nu tjugotalet länder.
– Med tanke på bakgrunden var jag extra glad när den började ges ut även i England och Sunday Times utnämnde den till Månadens bok. Även i övrigt har den fått ett mycket positivt mottagande.
I sin lägenhet på Söder i Stockholm arbetar hon nu med nästa bok. Det finns många olika arbetssätt bland författare från det mycket strukturerade till de som bara sätter sig ner och börjar skriva organiskt.
– Jag har båda delarna. När det gäller själva fallet har jag ett tydligt synopsis som visar vad som ska hända, vem som är den skyldige och här finns ett stort fokus på motivbilden. När det gäller karaktärsutveckling, miljöer och annat skriver jag mer organiskt.
Jag samtalar med Maria Adolfsson.
Anders Kapp, 2021-04-01 (uppdaterad 2024-02-06)
Länkar till mer information
- Kapprakt om Tiga som muren.
- Kapprakt om Nödvändigt ont.
- Kapprakt om Fallvind.
- Kapprakt om Spring eller dö.
- Kapprakt om Mellan djävulen och havet.