Att vaska guld i bokstavsfloden

Jag har aldrig provat att vaska guld, men fascineras av de som gör det; att ha tålamodet att bara fortsätta och fortsätta trots att sannolikheten för att det ska dyka upp något guldglänsande i vaskpannan är så liten. Kanske kan det jämföras med att läsa böcker i floden av egenutgivning? En enkel sannolikhetskalkyl visar att det måste finnas guld, den mycket lilla andel som förlagen ger ut av allt som skrivs talar tydligt för det, men samtidigt är sannolikheten för att ett slumpvis val ur denna flod skulle ge guld mycket liten. Det innebär att jag sällan försöker. Men jag blev nyfiken på idén om att använda matematik som tema för att skriva spänning så jag köpte Martin G. Ljungqvists debutroman Rubinkretsen. Fann jag någon glittrande nugget? Nja.

Den 24 maj 2000 instiftade Clay Mathematical Institute i USA Millenniepriset. Man listade sju av världens stora olösta matematiska problem och utlovade en prissumma på en miljon amerikanska dollar för lösningen till vart och ett av dem. Millennieproblemen är berömda inom matematiken, flera av dem är mycket gamla och även om de i vissa fall har praktiska tillämpningar saknar de matematiska bevis. Efter utlysningen har endast ett av problemen lösts. Den 18 mars 2010 blev ryske Grigorij Perelman den förste pristagaren för sitt bevis av ”Poincarés förmodan” men han tackade nej till prispengarna

Ett av dessa problem finns i centrum för handlingen i Rubinkretsen. Problemet kallas ”P versus NP” och finns inom teoretisk datologi. P (polynomial time) och NP (nondeterministic polynomial time) beskriver olika klasser av beräkningsproblem och frågan handlar om de är lika eller ej. Frågan finns formulerad så här: ”Finns det något beslutsproblem som kan lösas av en icke-deterministisk turingmaskin i polynomiell tid, dvs det ligger i komplexitetsklassen NP, men inte av en deterministisk turingmaskin, dvs det ligger inte i komplexitetsklassen P?” Det är naturligtvis obegripligt för de flesta av oss, men en lösning skulle kunna innebära dramatiska förändringar i vår digitala värld. På den positiva sidan finns möjligheter till lösningar av komplexa problem med stort värde för mänskligheten men på den negativa sidan finns stora utmaningar för IT-säkerheten; det som idag till exempel betraktas som säkra krypteringar skulle inte längre vara säkra alls.

Flera stora företag i Sverige drabbas av stora förluster, många miljoner försvinner från deras konton, men allt tyder på att de själva beordrat transaktionerna, det finns inga tecken på intrång i deras IT-system, inga spår av virus eller liknande. Några av de allra rikaste miljardärerna drabbas av samma sak; många miljoner försvinner spårlöst, men snart dyker samma belopp upp på något helt annat håll. Snart uppstår också allt fler internationella kopplingar.

Roger Tross är en ung och skicklig IT-forensiker på NOA i Stockholm som hamnar mitt i den intensiva utredningen. Han är en av berättelsens huvudpersoner och kompletteras snart av Julia Amborn, en ung forskare vid Linköpings universitet inom tillämpad matematik med inriktning mot kryptologi. Det är dessa två som jagar efter svar på olika platser under pågående samtal om matematik, om allt möjligt annat och med ett växande intresse för varandra. De äger huvuddelen av berättarperspektivet men deras kapitel varvas av kapitel där en länge anonym förövare äger berättarrösten, kapitel med utgångspunkt i en liten forskargrupp i Lund och även en del andra perspektiv.

Grundidén för denna bok är riktigt bra och det gäller även för hela konstruktionen, utvecklingen av idén till en modern Robin Hood-saga är originell, intressant och spännande; hela strukturen är intelligent och imponerande. Men sedan tar det stopp.

Författaren har en fäbless (!) för att stoppa in krångliga ord som inte tillför någonting, som stör läsningen och som ibland blir fel. Att vara ”otadlig” är motsatsen till att agera brottsligt och alltså kan man inte påstå att ”förvarna har tyvärr agerat otadligt så här långt”. Någon har ”emulerat sitt system i en simulator”, men det är en tautologi, tårta på tårta. ”Småtimmarna” är inget ovanligt ord, men de inträffar efter midnatt och efter flera sådana kan det inte vara ”några minuter” in på det nya dygnet. Vi möter ”högdragna ekar” vilket känns udda, varför skulle ekar vara malliga, och det blir inte bättre av att upprepas. Det finns en hel del andra irriterande upprepningar i texten, ibland till och med på samma sida.

Detta och andra fel är sådant som en kompetent förlagsredaktör sannolikt skulle ha kunnat åtgärda, men ett av egenutgivarnas problem är att de inte har tillgång till några sådana. Det finns exempel på författarpar där en står för de strukturella delarna och en annan för själva skrivandet. Kanske det kan vara en väg framåt för den här författaren?

Författaren

Martin G. Ljungqvist är född 1979, uppvuxen i Nynäshamn och bor sedan länge i Skåne. Han är civilingenjör med forskarutbildning och arbetar i teknikbranschen. Han har tidigare blivit publicerad i flera tidskrifter, bland annat med en novell i tidskriften DAST. När han inte skriver spelar han piano i ett indieband. Rubinkretsen är hans debutroman.

Egenutgivningstips

Om du vill göra ett försök i egenutgivningsfloden men inte bara vill använda slumpen som urvalsinstrument kommer här fem tips på några jag läst det senaste året:

Anders Kapp, 2021-03-01

Bokfakta

  • Titel: Rubinkretsen.
  • Författare: Martin G. Ljungqvist.
  • Utgivningsdag: 2021-01-18.
  • Förlag: Eget (Ekström & Garay).
  • Antal sidor: 345.
  • ISBN: 9789189217904.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *