Livet är en bergochdalbana och ibland vill man bara hoppa av

Skolresa till Köpenhamn. De missar just färjan i Helsingborg. Bussföraren stänger av motorn. Det blir varmt. Han är instängd. Ingen luft. Klasskompisarna stojar. Ännu varmare. Det händer något riktigt hemskt inom 15-åriga Oskar, det är första gången, långt senare lär han sig att den våldsamma attacken kallas panikångest, något som kommer att förändra hans liv, som gör det svart, som gör att han många gånger längtar efter att det ska ta slut, att göra slut på livet. ”Det enda jag hör i mitt huvud är ett lockrop från himlen” är också titeln på Henrik Ingvarssons romandebut. En bland många självbiografiska, självterapeutiska texter med den skillnaden att han verkligen kan skriva. Det här kan vara inledningen på ett intressant författarskap!

Jag har inga siffror men det finns hela tiden en mycket omfattande bokutgivning utanför de etablerade förlagen, det finns en uppsjö av företag som erbjuder tjänster för de som vill ge ut sina böcker själva. Jag undviker genren för det mesta, förlagen är rätt pålitliga gatekeepers, det de ger ut är sällan riktigt uselt, men den som ger ut själv kan naturligtvis publicera vad som helst. Samtidigt missar förlagen ibland, det finns en hel del exempel på riktigt bra författare som börjat den här vägen.

Det finns också en hel del människor som använder skrivandet som något egenterapeutiskt, att skriva av sig något. Jag har all respekt för det. Tror det kan fungera riktigt bra för många men det innebär inte nödvändigtvis att resultatet är läsvärt för någon annan.

Den här boken är både och, egenutgiven egenterapi, och jag borde sky den som pesten. Men efter att ha skummat inledningen digitalt och hittat språkliga guldkorn blir jag ändå intresserad. Har nu läst ut denna roman och kan konstatera att den är läsvärd, värd att läsa av flera olika anledningar: som en generationsroman, igenkänningsfaktorn är stor för alla födda på sent 60-tal, som generaliserbar berättelse om hur psykisk ohälsa även på måttlig nivå drabbar livet hårt för många människor och inte minst för språket som bitvis är fantastiskt; när han nu väl skrivit av sig det biografiska borde han ha alla förutsättningar för ett fortsatt skrivande.

Utan att veta skulle jag gissa att det här handlar om cirka 90-10 i fördelningen självbiografi-fiktion i denna debut.

Oskar växer upp i Karlshamn, absolut inte i någon extrem misär, i en sorts vanligt elände som vi är många som delar; ett kärlekslöst hem, inte så att han och hans två storasystrar skulle vara oälskade men det finns ingen kärlek mellan föräldrarna. Det är ett hem där man inte pratar, inte om något viktigt, vare sig i det stora eller det lilla, det personliga. Alla sina osäkerheter och rädslor stänger var och en in i sig själva. Naturligtvis är det en typ av uppväxt som ger skador för livet men det är en typ av skador som många bär med sig.

Han har en älskad mormor som är den enda person som han försöker prata med om sina problem under tonåren, men när hon dör finns det ingen kvar som han vågar dela sin oro och sina rädslor med.

Han är inte mobbad i skolan, tvärt om är han mycket framgångsrik inom idrott och det finns en hel del tjejer som gillar honom. Även senare går det rätt bra för honom med jobb och relationer.

Men attackerna kommer tillbaka och framför allt är det rädslan för att det ska hända igen som på många sätt begränsar hans liv. Långt senare i livet kompletteras panikångesten med depression, men då börjar han också få hjälp.

En reflektion på själva berättelsen är dess vanlighet, det igenkännbara, och det menar jag mycket positivt. Alla i samma generation kan ta till sig mycket av svårigheter och glädjeämnen, småle åt mängden av tidstypiska markörer. Många har också erfarenheter av att kämpa med olika typer av psykisk ohälsa och även de som inte drabbats av något som har en psykiatrisk diagnos har ändå erfarenhet av händelser, situationer och skeenden i livet med tunga psykiska utmaningar, saker som det inte alltid är så lätt att prata om. På det sättet är boken inte bara en egenterapi för Henrik Ingvarsson, den kan också vara en givande läsning för många fler, särskilt i samma generation, där man tack vare vanligheten, det igenkännbara, samtidigt kan reflektera över sin egen historia. Och det är någonting bra.

Och han har ett språk, ett eget språk, ett språk som är fyllt av träffande och oväntade bilder och symboler som förmedlar känslor och erfarenheter på ett ibland fantastiskt sätt.

Även om han inte är ett direkt mobboffer är det sådant som händer, som för många av oss. Han blir någon gång i skolan inlåst i ett litet utrymme av några äldre killar, får en panikångestattack och ger en fantastiskt stark bild av hur kort tid ibland kan upplevas outhärdligt lång i en jämförelse med oändligt utdragna sekunder i ett av Stenmarks andraåk på TV. Snyggt!

Eller det motsatta, lyckan och lättnaden efter en framgångsrik match: ”tillvaron väger mindre än en bomullstuss”. Eller efter en bra period betydligt senare: ”Jag är förälskad i livet. Som ett barn som smidigt och vant glider i en vattenrutschkana så har jag på något sätt hasat in i något som erinrar om meningen”.

Jag kan dela hans erfarenhet av korpfotboll som något av det brutalaste som finns och han ger en riktigt bra bild av spelarna som han ser på plan: ”män med mer eller mindre kula på magen och höga hårfästen”. Välformulerat, men ibland blir han så förtjust i sina lyckade formuleringar att han upprepar dem väl mycket. Upprepningar kan vara ett effektivt språkligt grepp, men ibland går det för långt.

Många av dessa språkliga bilder är fantastiskt bra. Alla är det inte. Det är ett av problemen med egenutgivning, avsaknaden av en brutal förlagsredaktör med svingande rödpenna märks ibland.

Ibland blir det också lite monotont. Det är i hög utsträckning en självbiografisk berättelse och den är skriven i en självbiografisk form vilket innebär att det bara finns en enda berättarröst. Det är svårt att genomföra utan att det ibland blir tråkigt. Mer fiktion, till exempel i form av andra berättarjag som med andra sätt att prata ger andra perspektiv på Oskar och en del av de händelser som berättelsen innehåller skulle ha kunnat skapa en mer levande text och en mer mångfacetterad, ännu sannare, bok om en människas skumpiga livsresa. Men det kanske kan komma i nästa bok. Henrik Ingvarsson kan skriva och det hoppas jag han fortsätter med. Debuten är absolut läsvärd, men jag är övertygad om att nästa bok blir ännu bättre.

Anders Kapp, 2019-03-26

Bokfakta

  • Titel: Det enda jag hör i mitt huvud är ett lockrop från himlen.
  • Författare: Henrik Ingvarsson.
  • Utgivningsdag: 2019-03-05.
  • Förlag: Recito.
  • Antal sidor: 229.

Länkar till mer information

  • Du kan läsa mer om boken här och här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *