Högerpopulismen inifrån – stark romanidé!

Även om det finns flera konkurrerande idéer varför den farliga, främlingshatande, nationalistiska, fascistoida, högerpopulistpandemin så oväntat och våldsamt drabbade stora delar av världen så finns det en stark kunskap om vilka kärntrupperna är: lågutbildade män utanför storstadsområdena som drivs av starkt missnöje med tillvaron; kartorna över utbredning och demografi är lika i land efter land. Många skönlitterära författare har arbetat med detta tema på olika sätt de senaste åren, likartade perioder i historien har fått ökat intresse i litteraturen, men mycket få har valt den missnöjde mannens perspektiv, att låta en av dessa män bli ett eget berättarjag. Men nu har vi Lars-Ove Wallinder i en liten by utanför Timrå, en medelålders man på landsbygden som klamrar sig fast vid familjens småbruk, övergiven av fru och dotter sedan länge, allt mer besatt av sin sanning om varför allt gått så illa. Det finns en stark idé bakom David Östlunds debut Du tysta, du glädjelika sköra, men kanske finns det någon idé för mycket.

Utan att ha tagit fram aktuella siffror är det lätt att konstatera att olika former av egenutgivning av böcker ökar kraftigt i Sverige, det dyker upp allt fler företag som säljer denna tjänst på olika sätt och titlarna är många. Jag läser få av goda skäl. Även om det finns mycket välkända undantag så finns det oftast en god anledning till att etablerade förlag tackat nej, och oavsett nivån på talang hos författaren är det mycket svårt att genomföra ett helt bokprojekt på egen hand, utan hjälp av mer eller mindre professionella läsare som kan ge andra perspektiv och hitta svagheterna innan det är dags för tryckning. Men några läser jag ändå varje år och just den här boken blev jag nyfiken på av två skäl: temat och det ovanliga angreppssättet intresserar mig och dessutom är boken lokal (jag är född i Sundsvall, än en gång återflyttad, och Timrå, den kommun där Lars-Ove bor, är en förort).

En gång var livet rätt gott för Lars-Ove; många naturupplevelser med innerligt älskade dottern Tuva-Li, de stod varandra nära, och han var en respekterad och kunnig medarbetare på det lilla lokala verkstadsföretaget. Han får till och med en möjlighet till karriär, företaget har en betydligt större verkstad i Gävle där han kan bli chef. Man han vågar inte ta denna möjlighet, vågar inte bryta sig loss från banden till den lilla familjegården utanför Timrå. Det blir droppen som får bägaren att rinna över för hustrun Bettan som vantrivs i glesbygden, hon överger honom, tar med sig dottern och flyttar till storstan. Han förlorar kontakten med dem helt och hållet och åren går.

Det går utför för den övergivne mannen, han lever på mängder av skräpmat och cigaretter, håller ingen ordning alls på vare sig hemmet eller sin personliga hygien; super faktiskt inte (klokt undantag för det som annars skulle ha blivit för mycket kliché), men blir allt mer bitter och arg över allt som gått fel för honom personligen och i samhället. Långtidssjukskriven med odefinierade ryggsmärtor tillbringar han allt mer av sin tid på Flashback och andra sidor som bekräftar hans ilska och bitterhet, som ger honom svar, som ger honom enkla ”sanningar”.

Han blir en övertygad Sverigedemokrat och det stora projekt som just nu engagerar honom är att ta fram en egen statistik som ska bevisa hur stor andel av den grova brottsligheten i landet som immigranter är ansvariga för.

Så händer plötsligt något oväntat. Den nu nästan vuxna dottern hör av sig, hon vill hälsa på pappa. Tillsammans återupplever de platser och minnen från hennes barndom, tältar, fiskar, vandrar i den vackra naturen. De har fina dagar och veckor tillsammans.

Här växer det fram en helt annan idé i romanen. Utan någon som helst jämförelse i övrigt påminner den om Platons sätt att skriva. Platon använder en dialogform för att utveckla sin filosofi, det är diskussioner mellan olika människor kring ett tema, diskussioner där olika argument faller på vägen fram till en slutsats, normalt framförd av hans huvudkaraktär Sokrates. Formen gör Platon fortfarande mycket läsbar, lättläst, men egentligen är det inga dialoger; det är en författare, Platon, som använder en sofistisk argumentationsform för att ”bevisa” sina teser. I Östlunds dialoger är det i huvudsak Lars-Ove och dottern Tuva-Li som diskuterar om de teman som engagerar författaren: immigrationen, välfärdsstatens sönderfall, de växande klyftorna mellan stad och land, utanförskap och en del andra relevanta och viktiga frågor. Dialogerna är intressanta men jag tycker inte att denna form, denna idé, riktigt hänger samman med resten av boken, bland annat har Lars-Ove i dessa samtal ett språk som han annars inte äger.

Det finns också närliggande dialoger mellan Lars-Ove och karaktären Inger, en nätpsykolog som Lars-Ove tar kontakt med för att få hjälp med sin depression, sin ångest.

Det finns en överraskande twist mot slutet, inte unik, jag har sett den förut, men i sammanhanget ovanligt stark i denna tragedi.

Det finns en hel del positivt att säga om denna text, det är en stark och trovärdig skildring av en människas sönderfall, fysiskt, psykisk och politiskt, en djupt berörande tragedi, men samtidigt känns det som för många idéer i samma påse, en text som hade vunnit mycket på en stark och kompetent förlagsredaktör på vägen.

Författaren

David Östlund är född och uppvuxen i Timrå. Flyttade till Stockholm för arbete på en affärsjuridisk byrå men återvände norrut. Han är i dag bosatt i Hudiksvall och arbetar med kommunala markfrågor för Timrå kommun.

Bokfakta

  • Titel: Du tysta, du glädjelika sköra.
  • Författare: David Östlund.
  • Utgivningsdag: 2020-05-18.
  • Förlag: Ekström & Garay.
  • Antal sidor: 208.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *