Glesbygdsdramatik – imponerande debut

Pojken Nilas försvinner på 60-talet, sannolikt drunknad i Vindelälven men ingen vet, kroppen hittas inte. Det är den centrala händelsen i Maria Brobergs debut Bakvatten. Det här är en fantastisk släktkrönika i västerbottnisk glesbygd där vi från 40-talet följer allt det som leder fram till denna händelse och vidare genom konsekvenserna i 40 år till. ”Mogen debut” är ett uttryck som ofta används, jag har säkert skrivit det många gånger, men här blir det en rätt löjlig underdrift. Hon är en fröjd att läsa; med en bas i den västerbottniska berättartraditionen har hon en alldeles egen röst, ett tonfall som ger liv åt dessa människors öden genom kärlek, sorg, skuld, ensamhet och mycket mer i en suggestiv glesbygdsmiljö.

Boken startar i en samtid (2008). Håkan ligger och tittar på Petra, sovande vid hans sida, hans älskade kvinna sedan många år, präglar in varje detalj av henne i minnet, rädd att han nu kommer att förlora henne, och ”att glömma var oförlåtligt, det visste han”. Håkan tänker på de händelser för 40 år sedan som så mycket präglat hans liv, hans ensamhet trots Petra, hans tystnad, hans skuld. Maria Broberg berättar själv i en intervju:

– Håkan har funnits inom mig sedan långt innan jag började skriva Bakvatten. Jag såg honom framför mig som den här medelålders, övergivna mannen som han är under en period av sitt liv. Mycket av berättelsen har utgått ifrån honom. Varför är han så ensam? Och vad innebär det för en människa att vara så ensam som Håkan är?

För ett tag sedan skrev jag om Stina Jacksons bok Ödesmark, som verkligen ekar av den ikoniska västerbottniska berättartraditionen och i inledningen av Bakvatten tänker jag förtjust att här kommer en till; bokstäver som väver fram det norrländska inlandets vemod, myrarna, skogarna, de egensinniga människorna. Det finns absolut delar av det hos Maria Broberg, men så småningom visar det sig att hon har en egen berättarstil som skiljer sig en del från den kontext hon kommer ifrån och jag blir inte mindre förtjust av det.

Ödesmark genrebetecknas som spänningslitteratur. Det gör inte Bakvatten men den skulle kunna göra det, i centrum av berättelsen finns ett försvinnande, Håkans halvbror Nilas som försvinner på 60-talet och ingen vet hur det gick till; en olyckshändelse eller ett brott? Alla inser att han måste vara död, men var finns kroppen?

På sätt och vis är Bakvatten en släktkrönika. Den börjar redan 1948 med 17-årige Assar som fylld av tonårshormoner en dag i lanthandeln Sigurds får syn på Margareta, nyinflyttad i byn, gift med betydligt äldre musikanten Hebbe och den vackraste Assar någonsin sett. Han ser små svettpärlor på hennes överläpp, ”han visste inte vem hon var ännu, men han ville slicka bort pärlorna med sin tungspets”.

Margareta kommer att bli Håkans mamma. När Hebbe så småningom dör blir Margareta i lag med samen Lars och de får Nilas, Håkans halvbror, pojken som försvinner.

Det är dessa människor som står i centrum för detta glesbygdsdrama, men många fler intressanta karaktärer dyker upp i berättelsen. Det finns så mycket att älska med denna text: De suggestiva miljöerna, komplexa karaktärers utveckling över tid, alla komplikationer med Assars förbjudna kärlek till Margareta som vägrar gå över, gleshetens avstånd som samtidigt är motsatsen till storstadens anonymitet, alla vet allt om alla, eller tror sig veta det och det får konsekvenser, relationerna i skolan, alla dessa tunga bördor av samvete, skuld och skam. En aspekt som jag verkligen beundrar är hennes nyanserade och starka skildringar av konflikten mellan det svenska och det samiska, dem moderna formen av rasism i norra Sverige.

Berättartekniken är fantastisk; vi rör oss hela tiden mellan olika berättar- och tidsperspektiv som skapar en text som verkligen lever i läsarens tankar.

Hon är generös med intelligenta och inlevande bilder; en glad mamma ”sjöng med kastrullerna och spelade med mjölkspannarna”, om en man som visar sina känslor ”hjärtat sitt bar han i bröstfickan och det slog ikapp med renarna”.

Maria Broberg brottas en del med det dialektala. Dialogerna är nästan alltid skrivna på dialekt men skickligt varierat med hänsyn till vilka som pratar: ”Hon pratade finsvenska”, och då är dialogen nästan helt utan dialektala ord. Övrig text, som dominerar, är i huvudsak skriven utan dialekt och det här är en författare som äger ett fantastiskt språk. Här och var sprängs dialektala ord in som ibland känns geniala, säger något som rikssvenskan inte har ord för och bidrar till läsarens glesbygdsnärvaro. Men för mig fungerar det inte alltid, ibland känns den dialektala kryddan onödig och störande.

Det finns några gånger som jag snubblar i läsningen, jag kan inte mycket om jakt men inte sjutton använder man hagelgevär på älgjakten, men dessa tuvor är få och förlagsredaktörer kan inte se allt.

Totalt sett är detta en riktigt imponerande debut, en text som det är en glädje att läsa, fängslande miljöer och människor som det är en ynnest att få umgås med under några timmar. Det ska bli spännande att se vad som kommer härnäst från denna begåvade författare och jag kommer garanterat att läsa!

Författaren

Maria Broberg (född 1977) är uppvuxen i Piteå och är sedan ett tiotal år bosatt i Nedre Saxnäs – platsen som inspirerat henne till att skriva Bakvatten. Maria Broberg har tidigare varit bosatt i Umeå och Stockholm och är utbildad kulturjournalist. Hon är idag verksam som kommunikatör, skribent och kommunpolitiker med hjärtat i glesbygds- och demokratifrågor.

Anders Kapp, 2020-06-17

Bokfakta

  • Titel: Bakvatten.
  • Författare: Maria Broberg.
  • Utgivningsdag: 2020-03-11.
  • Förlag: Norstedts.
  • Antal sidor: 271.

Länkar till mer information

  • Du kan läsa mer om boken här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *