Fängslande pusselspänning på Ekerö

Redan titeln Oskuld och oleander flirtar oblygt med forna tiders storheter inom kriminallitteraturen. Likaså formen med ett lugnt tempo där pusselbit efter pusselbit läggs till varandra med ett minimum av våld och dramatik. När nu en av våra främsta experter på kriminalromaner, Kerstin Bergman, själv debuterar som deckarförfattare gör hon det med en sällsynt omodern text, befriande frigjord från genrens aktuella moden som ibland kan bli ganska enkelriktade. Men det är inte Miss Marple som vi möter på boksidorna utan en betydligt yngre Iris Bure som efter många år återvänder till barndomens Ekerö för att ta hand om kvarlåtenskapen efter nyligen avlidna faster Irma. Barndomens mystiska hemligheter väcks till liv samtidigt som spänningen tätnar.

Iris Bure (kanske yngre släkting till Puck Bure, berättarrösten hos Maria Lang?) återhämtar sig som bäst från ett stort svek när dödsbudet kommer, faster Irma har gått bort, det var länge sedan de sågs, tyckte egentliga aldrig om varandra. Sina sista år har fastern bott i det hus på Ekerö som var Iris barndomshem. Hon använder ett par semesterveckor och återvänder för första gången på många år. Det är dags att städa, röja och göra i ordning huset för försäljning. Det som börjar som en enkel flyttstädning får snart från snart en mycket mörkare karaktär.

Vem var egentligen hennes faster? Vilka hemligheter bar hon på? Rum för rum, kartong för kartong, låda för låda gräver sig Iris in i historien. Oförklarliga minnen från barndomen kommer upp till ytan och när lekkamraten Jonas återkommer till hennes liv, nu som solbränd fastighetsmäklare, går jakten på sanningen nya vägar. Vad hände egentligen med Nina som försvann i femman? Med grannens svarta labrador? Vem är det som gräver i trädgården nattetid och vem stjäl saker från huset? Allt fler gåtor kommer i dagen, men hur ska hon hitta svaren?

Titeln associerar omedelbart till Oskuld och arsenik av Dorothy Sayers, Prövad oskuld av Agatha Christie eller kanske kriminalpjäsen Arsenik och gamla spetsar från 40-talet. Det är naturligtvis ingen slump hos en expert på krimgenren som Kerstin Bergman. Agatha Christie är bland annat känd för den stora mängd ovanliga gifter som hon använder som mordredskap i sina böcker. Jag vet inte om hon använder just oleander i någon bok, men den används i Bergmans bok och inte bara i titeln. Oleander är en städsegrön buske eller litet träd och hela växten är mycket giftig (kan bara odlas som krukväxt i Sverige). I textegn finns också en uttalad referens till filmen White Oleander från 2002, baserad på Janet Fitchs roman med samma namn, där oleander används för ett giftmord.

Jag läste den här boken och Pascal Engmans nya bok Änkorna i samma svep och det var ganska surrealistiskt, kan de två verkligen rymmas inom samma genre? Engman är för mig en av de allra bästa i den nya generationens spänningsförfattare och han är i högsta grad modern i sin berättarteknik. Tekniken kännetecknas bland annat av en dynamisk rörelse mellan olika berättarperspektiv i högt tempo; historien växlar mellan olika berättarröster och ofta också mellan olika tidsperspektiv. I Oskuld och oleander är det tvärt om, den berättas ur ett enda perspektiv, Iris Bures, den är helt kronologisk, historik kommer fram genom upphittade dokument, dialoger och tankar om det som varit, den har ett mycket lugnt tempo och berättelsen omfattar få dagar. Det är en berättarteknik som inte bara är omodern, den är också svår att behärska, men Kerstin Bergman hanterar den mycket skickligt. Hon utnyttjar långsamheten, de detaljrika skildringarna av vad som händer under dessa få dagar, till att bygga en krypande spänning där detalj efter detalj växer fram och skapar nya tänkbara tolkningar av mysterierna. Absolut inga jämförelser i övrigt men jag kom faktiskt att tänka på le Carré som ofta använder just långsamhet som spänningsdrivande.

I stället för att kalla den omodern kan man på många sätt beskriva den som en klassisk pusseldeckare och här finns inte bara pusslet. Det finns en del sex med i berättelsen, men bara indirekt beskrivet; kanske för att sex är notoriskt svårt att skriva men sannolikt mer för att det indirekta passar in i den klassiska formen. Det finns också en riktigt obehaglig brottslighet med i handlingen, men även det blir rätt distanserat i texten, här finns inget frossande i det hemska, vilket också det passar in i den valda formen.

Snygga bilder

Som tonåring hade jag en period när jag roades av Pete Seegers låttexter, ofta satiriska, en svart humor som kunde vara mycket träffande. En del av texterna har stannat kvar i huvudet som till exempel ”Little boxes on the hillside / Little boxes made of ticky tacky / … / And they all look just the same”. Det är en ironi över konformiteten i de framväxande förorterna, befolkade av en framgångsrik medelklass som hyllar individualitet men som alla blir lika i ett samhälle med en mycket smal syn på vad som är värdefullt och eftersträvansvärt.

Och varför skriver jag nu om det, den här texten ska ju handla om Kerstin Bergmans bok? Jo, Seeger började sjunga högt och ljudligt i mitt huvud när jag läste delar av miljöbeskrivningen av Ekerö. Det var där som Iris Bure (liksom Kerstin Bergman själv) växte upp men Ekerö har förändrats kraftigt under åren som gått. Gentrifiering är väl det korrekta modeordet, men ”de rika har tagit över” fungerar lika bra.

Iris kommer in i ett område av dyra, nybyggda, arkitektritade villor. ”Och jag känner mig som om jag simmar bland de färgglada fiskarna, och de tror att jag är en av dem, ser inte att jag egentligen är alldeles grå. Att det bara är deras färger som speglas i mig. Samtidigt ser jag alltihop som utifrån, uppifrån. Som var jag både snorklare och fisk.” Riktigt snygg variant på Seegers lådor! Och det finns gott om sådana snygga och välskrivna bilder i texten.

Personligen är jag hyggligt intresserad av inredning, konst och design liksom av trädgård och växter men min kompetens på dessa områden är milsvitt underlägsen Kerstin Bergmans. Hon väver in dessa intresseområden i sin berättelse på ett skickligt sätt och det bidrar till en riktigt levande text.

Tror att jag förstår idén med avslutningen och gillar den tanken men inte riktigt utförandet. Det går inte att skriva om utan att spoila läsningen, men på vägen hade jag faktiskt hoppats på en snygg och moderniserad variant av samlingen i salongen där Poirot successivt avslöjar vad som egentligen hänt, kanske i form av en uppgörelse mellan alla berörda över ett bord på pizzerian?

I vilket fall som helst finns det mycket att älska med Kerstin Bergmans debut och jag tror den kommer att uppskattas av många läsare som är trötta på det uppskruvade tempot, de dramatiska vindlingarna och det brutala våldet i många av dagens kriminalromaner.

(Kollade för säkerhets skull och Little boxes är faktiskt inte skriven av Pete Seeger utan av hans goda vän Malvina Reynolds 1962, men den blev känd när Seeger spelade in den 1963.)

Författaren

Kerstin Bergman är docent i litteraturvetenskap, ledande expert på kriminallitteratur och har forskat om deckare i litteratur, film och TV under många år. Hon har också recenserat deckare i dags- och fackpress under närmare 20 år. Hon föreläser mycket inom genren, är ledamot av Svenska Deckarakademin och är bland annat huvudmoderator för Svenska Deckarfestivalen. Oskuld och oleander är hennes debut. Hon bor sedan tjugofem år i Lund, men kommer ursprungligen från Ekerö, där hennes debutdeckare också utspelar sig.

Anders Kapp, 2020-09-16

Bokfakta

  • Titel: Oskuld och oleander.
  • Författare: Kerstin Bergman.
  • Utgivningsdag: 2020-09-02.
  • Förlag: Southside Stories.
  • Antal sidor: 362.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *