Om jag räknat rätt är Jonas Moströms Rovdjur hans artonde bok med kriminalkommissarie Johan Axberg och / eller psykiatriker Nathalie Svensson i huvudrollerna; från början Johan i Sundsvall och numera både Johan och Nathalie med bas i Uppsala och en del utflykter till Sundsvall. Kolleger inom polisen och numera också ett par som i rätt mogen ålder precis fått sitt första gemensamma barn, de har äldre barn på ömse håll sedan tidigare. Sonen fick namnet Noah, de tillhör bägge NOA, Nationella Operativa Avdelningen, och han har hunnit bli sex månader den här morgonen när mammalediga Nathalie skjutsar de äldre barnen Tea och Gabriel till skolan för att sedan fortsätta med Noah till Svanparken där mammagruppen brukar träffas en gång i veckan. Hon är i tid men räknar ändå med att Annie Franzén och hennes son William, en månad äldre än Noah, redan är på plats, de brukar alltid komma först. Väl framme träffar hon en hysterisk Annie men ingen William. Någon paralyserade henne med en elchockpistol och tog sonen, han är kidnappad. Det blir en spännande jakt på förövaren.

Jag har absolut inte läst alla böcker i serien men en återkommande och imponerande aspekt är inslag av medicinska frågor och sjukhusmiljöer som alltid är så levande; det är så klokt när författare tar in och använder kompetenser de redan har i sina författarskap och Jonas Moström använder sina kunskaper som läkare väldigt väl och på många olika sätt som tillför värde för läsningen. Huvudpersonernas son Noah är född med både Downs syndrom och insulinkrävande diabetes och dagens teknik kring diabetes med insulinpumpar som mer eller mindre automatisk kan hantera tillförsel och dessutom kontinuerligt skicka vitala mätvärden till föräldrarnas mobiler får en viktig roll i berättelsen. Här finns också inslag från psykiatrin, från fertilitetsfrågor och spermadonatorer, luktsinnets funktioner och en hel del annat som blir en ovanlig och beundransvärd del av berättandet. Likaså är det klokt att använda platser som redan är bekanta för författaren och Jonas Moström har bott i både Sundsvall och Uppsala.

Mindre beundransvärt är en generell utmaning för serieskrivare. Oavsett hur ”fristående” man kallar de enskilda böckerna i en serie har läsare alltid behov av en del bakgrundskunskaper om seriernas långa historier, oftast kring de återkommande karaktärernas personliga utveckling men det kan också handla om annat. Den vanligaste lösningen är att väva in bakgrundsinformation i texten, främst i den enskilda bokens inledande delar, och det är också den väg som den här författaren väljer. Han gör det väl men det blir ändå aldrig riktigt bra. Tråkig upprepning för trogna läsare av den aktuella serien och för lite information för nya läsare. Det är för mig svårbegripligt varför inte fler i stället använder den klassiska resumén, en kort inledande sammanfattning av bakgrunden som de som vill kan hoppa över, men som ger nya läsare de kunskaper de behöver för att komma in i etablerade sammanhang.

Vanligt inom genren är att lura läsaren med falska ledtrådar; vi gissar än på den ene och än på den andre som tänkbar gärningsperson för att mot slutet överraskas av någon helt annan lösning på gåtan. Personligen är jag måttligt intresserad, tycker att vägen är viktigare än målet, men det är ju ändå ett centralt element inom spänningslitteraturen. Den här författaren är ovanligt skicklig och generös på det området, det är många som vi på vägen genom läsningen känner oss säkra på som gärningspersoner, vilket de naturligtvis inte är. Dessutom ett antal olika motivbilder.

Det finns en baksida med denna generositet och den bygger på två regler. I genrelagstiftningen finns ett absolut förbud mot att i upplösningen introducera en helt ny karaktär som gärningsperson, det är belagt med strängast möjliga straff. Något luddigare är reglerna om hur länge gärningspersonen måste vara en känd karaktär för läsaren, men uppskattningsvis halvvägs in i läsningen måste alla relevanta karaktärer vara introducerade. Den andra regeln säger att en text inte tål hur många väsentliga karaktärer som helst; det är svårt att ange en siffra men lätt att känna när gränsen överskrids, när det blir förvirrande för både läsare och författare, när läslusten försvinner (inträffar inte i den här texten).

Med dessa två regler i förening med den ovan beskrivna generositeten blir det inte många karaktärer kvar som tänkbart verkliga gärningspersoner och därmed ganska lätt att tidigt gissa rätt.

Ett stort värde i läsningen finns i olika relationsskildringar. Här finns naturligtvis den moderna (= komplexa / struliga) familjebildningen Axberg-Svensson med gemensamma barnet Noah och två barn vardera från tidigare relationer. Dessutom föräldrarna på samma arbetsplats med jobb som tidvis är mycket krävande. Dessutom utmanande geografiskt avstånd; Johans barn, Alfred och Alma, bor huvudsakligen hos mamma Carolina i Sundsvall men Johan har kommit fram till en överenskommelse med henne och arbetsgivaren om att han var tredje vecka jobbar halvtid i Sundsvall och då bor barnen med honom. Inte alldeles enkla förutsättningar för en fungerande vardag skildras med stor värme, innerlighet och trovärdighet.

Vi har också i inledningen nämnda Annie och hennes relationer. Hon och hennes ex Viking kunde inte få barn, hans spermier dög inte. Men hon ville verkligen ha barn och när hon valde att gå vidare med befruktning via spermiedonator ledde det till en separation. Här finns komplexa och såriga relationer av olika slag som inkluderar bägges föräldrar och en del andra. Också en del hemligheter i Annies bakgrund som successivt avslöjas. Ett viktigt element, som bidrar till läsvärdhet, är de helt olika bilder och minnen som kan finnas hos olika individer inblandade i samma historik, ett vanligt fenomen som här skildras insiktsfullt och levande. Det finns fler exempel än så.

Berättartekniken är ganska traditionell; vi rör oss snyggt mellan olika perspektiv, i huvudsak de två huvudpersonerna men också några andra. En anonym gärningsperson har också några egna kapitel. En udda detalj: Hela berättelsen utspelar sig under tre dygn sent i oktober, måndag-onsdag, plus en sorts epilog ett par dagar senare. Boken består också av tre delar och det verkar naturligt att varje del skulle vara ett dygn. Så är det också men bara nästan, när del tre börjar har det redan hunnit bli onsdag i del två. Varför? Ingen aning.

Det blir en läsvärd resa genom denna text, William är inte det enda lilla barn som försvinner, spännande för oss läsare och prövande för andra, inte minst för seriens återkommande huvudpersoner.

Anders Kapp, 2023-10-17

Bokfakta

• Titel: Rovdjur.
• Författare: Jonas Moström.
• Utgivningsdag: 2023-09-14.
• Förlag: Norstedts.
• Antal sidor: 423.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Jonas Moström.
• Läs vad andra skriver om boken.