Brutalt kul, en av årets bästa debuter

Under året har jag läst många svenska spänningsdebutanter men sällan blivit så glatt överraskad som jag blev av Jeanette Bergenstavs debut inom spänning för vuxna (hon har skrivit annat tidigare). Syndoffer kom ut i onsdags, det mest originella som förlagsutgivningen bjudit på i år och den är svår att på något sammanfattande sätt beskriva. I botten finns en fond av något riktigt klassiskt inom genren; den amerikanska hårdkokta deckaren, en mycket manlig subgenre, men i stället för någon Sam Spade eller Philip Marlowe får vi här träffa Jennifer Sundin, trasig frilansjournalist som knappt lyckas ta sig fram ens med sina kryckor, och i stället för i Los Angeles befinner vi oss här i Göteborg, framför allt i Torslanda på västligaste delen av Hisingen. Denna fond är kryddad med en rå skruvad humor, en hel del ställföreträdande hämndhandlingar (de där som du alltid önskat att du själv skulle våga göra) och starka scener som stannar kvar i huvudet efter läsning. Jeanette Bergenstav tar självklart plats på topplistan bland årets bästa svenska spänningsdebutanter.

En gång i tiden var Jennifer Sundin rätt framstående kriminalreporter inom kvällspressen; den där sorten som alltid gräver fram de fetaste rubrikerna även om vägen dit kanske inte alltid var så moraliskt högtstående. Men nu, 44 år gammal, har hon inte kunnat jobba på länge, hennes liv rasade samman sedan hon drabbades av kronisk foglossning efter andra barnet, Alicia, som nu hunnit bli elva.

En liten omväg: Som man har jag ingen personlig erfarenhet av foglossning, har stött på begreppet då och då utan att ha någon större kunskap om vad det är. Så jag fick läsa på. Ordet foglossning används normalt bara när man får besvär, men det är en naturlig del av alla graviditeter. Ett hormon gör lederna rörligare vilket är nödvändigt för att bäckenet ska kunna utvidga sig under förlossningen. En del får stora besvär av foglossning under graviditeten i form av smärtor som kan kräva långvarig sjukskrivning och sängliggande. För nästan alla går detta tillbaka efter förlossningen och bäckenlederna blir stela igen vilket är nödvändigt om man ska kunna fungera normalt. Men ett litet fåtal drabbas av kronisk foglossning vilket både är mycket smärtsamt och kraftigt funktionsnedsättande. Behandlingen handlar främst om fysioterapi kombinerad med smärtstillande medicinering vilket inte alltid fungerar. I sista hand finns en annan metod som innebär att bäckenlederna stelopereras med titanskruvar. Operationen ger långtifrån någon fullständig och smärtfri rörlighet, men kan ändå vara ett stort steg för att höja dessa kvinnors livskvalitet. Denna erfarenhet delar författaren med sin huvudperson vilket förklarar varför det är så starkt och trovärdigt skildrat i boken till vilken vi nu återvänder.

Under den långa sjukdomsperioden är det mycket som gått illa. Hennes man Sebastian dumpade henne efter femton års äktenskap för betydligt yngre Gabriella och det var välplanerat; långt tidigare hade han registrerat ett förfalskat äktenskapsförord som innebar att han tog i stort sett allt, inklusive deras hus, vid skilsmässan. Hon hade ingenting, ingenstans att bo, och hamnade hos sin pappa Börje i hans sunkiga husbåt vid Drömmarnas kaj där hon bor tillsammans med femtonåriga sonen William och älskade hunden Goblin. Dottern Alicia bor hos pappa som vägrar låta henne få träffa sin mamma. Det går ändå rätt hyggligt så länge hennes pappa lyckas hålla sig nykter. Efter operationen kan hon hjälpligt ta sig fram med hjälp av kryckor men smärtorna är fortfarande svåra och hon stoppar i sig alltför många piller av olika slag.

Ekonomin är körd i botten, Försäkringskassan har sparkat ut henne för länge sedan, och för att ändå dra in några pengar gör hon enklare reportage för lilla Torslandanytt som kommer ut en gång i veckan. Den här dagen ska hon till Torshammarskolan för att skriva om deras nyrenoverade bildsal men när hon kommer dit hittar hon rektor Carina Hansson och bildläraren Harry Ljungblad brutalt mördade. Här finns också unga assistenten Caamir Abdi Ali, kanske död han också, och intill honom en gammal sportbag fylld med sedlar. Innan hon larmar polisen tar hon många detaljbilder av brottsplatsen och stjäl pengarna.

Kriminalreportern i henne har vaknat till liv igen och hon tar kontakt med Wenche Hall, tidigare äldre kollega på Kvällsbladet i Stockholm som nu blivit nyhetschef på samma tidning. Wenche tänder på alla cylindrar och Jennifer kommer att toppa nyhetsflödet under många av de dagar som berättelsen omfattar.

Det är språkligt riktigt välskrivet och berättartekniken fungerar perfekt med Jennifer som dominerande berättarröst varierad med några kapitel som har annat berättarperspektiv. Men det som verkligen imponerar är flödet av fantastiska och oförglömliga scener.

Låt mig bara ge ett exempel på en liten bihistoria. Sonen William har en diagnos inom autismspektrat men klarar sig bra i skolan men hjälp av de anpassningar som en utredning landat i. En dag kommer han hem alldeles förkrossad efter ett prov som han verkligen läst på till men ändå misslyckats fullständigt med. En av de anpassningar som gäller är att han ska få skriva med tangentbord, han klarar inte att skriva för hand, men en ny lärare hade vägrat att låta honom använda datorn vid provet. Jennifer åker till skolan, tvingar ut Williams mentor från ett möte som försvarar det hela: ”Jo, men vi pratade i arbetslaget om att det kanske vore nyttigt för William att åtminstone försöka …” Jennifer exploderar: ”Så om ni har en blind elev, ber ni honom att försöka läsa en bok? Och en rullstolsbunden elev säger ni förstås till att åtminstone försöka springa 100 meter häck?” Efter att ha tvingat fram en tid när William ska få skriva om provet ger hon sig i väg men innan dess har hon snott mentorns nyckelknippa, bland annat bilnyckeln, som hon en stund senare kastar ut i vattnet från kajen: ”Du kan väl åtminstone försöka låsa upp bilen!” Jag skrattar högt.

Den enda invändning jag har är upplösningstwisten, dels för att den inte är särskilt överraskande men framför allt för att jag blir allt mer trött på detta tvång inom genren (vilket alltså handlar mycket mer om mig än om texten) att så mycket ska fokuseras på lösningen av gåtan: vem är mördaren? Jag håller verkligen med Karin Boye: ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd” och vilken resa det är som Jeanette Bergenstav bjuder oss på med sin brutala och befriande fantasirikedom; det ska bli riktigt intressant att följa hennes fortsatta berättande!

December kan naturligtvis vara en bra utgivningsmånad med tanke på julklappsböcker men mindre lyckad för årets topplistor av olika slag som i de flesta fall redan är publicerade. Kapprakts topplista för årets svenska spänningsdebutanter publicerades 18 november, men nu har jag i efterhand lagt till Syndoffer på den listan.

Författaren

Jeanette Bergenstav är författare och journalist. Har jobbat som frilansande skribent i över trettio år. Förutom mängder av reportage och personporträtt från världens alla hörn har hon också skrivit två spänningsböcker för barn, en bilderbok och en hundträningsbok. Hon har bland annat varit verksam som kriminalreporter och den erfarenheten tar hon med sig i sitt författarskap. Hon bor med sin familj i Torslanda utanför Göteborg. Syndoffer är hennes debutroman för vuxna och den första delen i spänningsserien om Jennifer Sundin.

Anders Kapp, 2021-12-05

Bokfakta

  • Titel: Syndoffer.
  • Författare: Jeanette Bergenstav.
  • Utgivningsdag: 2021-12-01.
  • Förlag: Norstedts.
  • Antal sidor: 451.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *