Illegala granskningsbyråkrater

Maciej Zaremba är en hjälte. Än en gång har han ägnat månader åt en av samhällets varbölder som exponerats i två stora artiklar i veckans DN. Som nödvändigt är fokuserar han ett konkret exempel på det som måste vara ett illegalt myndighetsmissbruk, men det är ett exempel på ett generellt problem som kostar skattebetalarna miljarder och som närmast kräver en revolution för att åtgärda.

Vi har en offentlig verksamhet för att det är klokt att producera vissa nyttor gemensamt, den kunskapen om samhällsbyggande har vi sedan flera tusen år. Det är nödvändigt att mäta och granska denna nyttoproduktion. Men under de senaste decennierna har granskningsbyråkratin växt över alla breddar, förvandlats till en gökunge som stjäl resurser från nyttoproduktionen och genom sina granskningsmetoder allvarligt och i mycket stor skala skadar nyttoproduktionen. Det är inte min åsikt, det är väl belagt inom forskningen men det är en kunskap som inte fått något genomslag alls inom dessa verksamheter.

Maciej Zaremba belyser ett tredje problem som uppstått när granskningsbyråkratin fullkomligt korrumperats: Det finns gott om granskningsbyråkrater som utser sig själva till poliser, åklagare och domare (försvarsadvokater har inte plats i processen). Det är i strid mot våra grundlagar och ingenting som ska få existera i demokratiska samhällen. Kunskapen om den nödvändiga uppdelningen mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt har vi i alla fall sedan 1700-talet. Ett fristående rättsväsende är en fullkomligt avgörande del av ett demokratiskt samhälle och när granskningsbyråkrater självsvåldigt tar över rättsväsendets uppgifter skadas inte bara den gemensamma nyttoproduktionen utan hela samhället.

Vi har alla som individer ansvar för våra handlingar. Att man olyckligtvis tog bort tjänstemannaansvaret på 1970-talet förändrar inte detta. En individ som begår brottsliga handlingar ska inte kunna komma undan genom att skylla på att hen gör det i sin roll som offentlig tjänsteman. Zaremba ger några exempel på hur försök har gjorts för att stävja myndighetsmissbruket via förvaltningsrättsliga processer, med föga framgång. Men flera av de exempel som han ger borde kunna falla inom allmänt åtal. Här finns till exempel en namngiven tjänsteman i Stockholm som utan stöd i lag eller politiska beslut skriver hotbrev till ett antal läkare. Hon borde kunna polisutredas, åtalas och prövas i tingsrätten för olaga hot (där hon naturligtvis ska ha stöd av en försvarsadvokat, något som hennes egna åtalade inte får). Ett annat exempel gäller en tjänsteman inom SKR som borde kunna prövas för bedrägeri. Det finns fler. Några sådana domar skulle skicka en mycket hälsosam chockvåg genom hela granskningsbyråkratin.

I Zarembas artiklar finns ett viktigt faktum som belyser konsekvenserna av denna samhällsskadliga utveckling: en läkare som står fri från absurd granskningsbyråkrati producerar dubbelt så mycket nytta som den läkare som sitter fast i eländet. Översätt det till hela den offentliga nyttoproduktionen och inse hur många skattemiljarder och hur mycket välfärd det handlar om. Där finns den centrala politiska uppgiften. Några tips:

  • Avveckla omgående åttio procent av granskningsbyråkratin.
  • För över merparten av dessa resurser till nyttoproduktionen.
  • För över en del av dessa resurser till rättsväsendets arbete med att stävja bedrägerier inom offentliga system.
  • Se till att den kvarstående och rimliga granskningsfunktionen sköts rationellt och på sätt som inte skadar nyttoproduktionen.
  • Skapa rutiner för omgående polisanmälan av personer som kan misstänkas för brottslig verksamhet inom sin tjänsteutövning.

Anders Kapp, 2021-09-24

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *