Stark och aktuell klassiker i ny kostym

Harper Lees To kill a mockingbird från 1960 är en modern klassiker som konkurrerar med Bibeln i topplistorna, både när det gäller spridning och när det gäller människors värdering av böcker som betytt mycket för dem. När den nu kommer ut i en ny upplaga ville jag självklart läsa om den. Det var en glädje att kunna konstatera hur hållbar denna text är, det är en råstark behandling av främlingsrädslans faror som känns högaktuell idag, och i en skönlitterär form som är njutbar att läsa, inte minst tack vare Eva Johanssons fantastiska nyöversättning. Men den nya svenska titeln känns inte alldeles självklar.

Det finns en hel del problem med översättningen av titeln. När boken första gången kom ut i svensk översättning 1960 var titeln Dödssynden vilket nu ändrats till en direktöversättning, Att döda en härmtrast. Det är naturligtvis en korrekt översättning, men det är mycket som går förlorat på vägen. Härmtrastar finns inte här, det är en amerikansk art, och eftersom fågeln inte finns här har den inte heller någon symbolisk betydelse alls, ordet härmtrast klingar helt tomt när det gäller svenska konnotationer.

Så är det inte i till exempel USA. Redan innan Harper Lee skrev sin bok hade ”mockingbird” olika konnotationer, symboliska betydelser, den är officiell delstatsfågel för flera delstater, den existerar i litteratur, i sångtexter etc. Det är lätt att googla fram olika tolkningar av dess betydelse, här kommer en:

“The Mockingbird represents the inability for anyone to kill your spirit. You still have great power and joy within you and have so much work to accomplish in this world. The Mockingbird symbolizes faith, integrity, without fear, grace and universal love!”

Ett tillkommande problem är att själva det engelska ordet ”mocking” är mycket bredare, med fler betydelser, än ”härma” på svenska.

Jag kan tycka att Dödssynden fungerar bättre som svensk titel, men den har andra problem. Associationerna går då omedelbart till kristendomens sju dödssynder som påven Gregorius definierade på sent 500-tal, och det är inte det Harper Lee avsåg. Här avses snarare att den största synden är att attackera ”icke-synden”, oskulden, sanningen, den/det oskyldiga (alltså ”mockingbirds” symbolbetydelse), både i en mycket konkret mening, men framför allt i en mycket vidare abstrakt mening. Jag kan tänka mig att denna mening kan komma fram direkt när en amerikansk läsare ser titeln To kill a mockingbird men denna förståelse blir ganska omöjligt att överföra till svenska. Det skulle vara intressant att veta hur Eva Johansson tänkt kring detta rätt olösliga översättningsproblem.

Nåväl, misstänker att de flesta känner till ythandlingen men här kommer ändå en kort sammanfattning: Det hela äger rum i den lilla staden Maycomb i sydstaterna under den stora depressionen i mitten av 30-talet. Det är en sömnig idyll, men under ytan är staden djupt splittrad av segregation och klassklyftor. En ung svart man, Tom Robinson, anklagas för våldtäkt på en vit kvinna, och samhället vänder sig mot honom.

Åttaåriga Scout är dotter till försvarsadvokaten som tilldelas fallet. Hatet som kokar i staden sipprar oundvikligen in i barnens värld. För Scout, som inte kan låta bli att blanda sig i de vuxnas angelägenheter, blir rättegången mot Tom Robinson det första mötet med samhällets orättvisor.

Scout är bokens huvudperson och berättarjag men det är en äldre Scout som berättar om sina minnen av denna tid i livet. Hennes mor kommer hon knappt ihåg, hon dog när Scout var två år, och hon lever med sin pappa, advokaten Atticus, storebror Jem och den svarta hushållerskan Calpurnia i ett hus på stadens huvudgata. Livet har ett långsamt tempo i hettan. De välsituerade vita damerna ”badade på förmiddagen och efter att ha sovit middag, och när kvällen kom var de som mjuka tekakor glaserade med svett och parfymerat talkpuder.”

Atticus är inte som andra pappor, ”han var aldrig ute och jagade, han spelade inte poker eller fiskade eller rökte eller drack. Han satt i vardagsrummet och läste.” När barnen får luftgevär vill han inte lära dem skjuta, det får hans bror sköta, men han säger till dem: ”jag vet att ni kommer att jaga fåglar. Skjut så många blåskrikor ni vill om ni kan träffa dem, men kom ihåg att det är en synd att döda en härmtrast.” Det är här som diskussionen om boktiteln kommer in på sin mest konkreta nivå. Nästa steg på abstraktionsskalan kan sägas vara Tom Robinson som trots uppenbar oskuld döms till döden; en oskuldsfylld härmfågel som dödas av ett rasistiskt samhälle, en vit makt, trots den modiga Atticus försvar.

Det finns gott om helt underbara scener som till exempel när lilla Scout lyckas prata ner en hotfull mobb som är på väg att attackera pappa Atticus för hans roll som försvarare av Tom Robinson.

Jag har sett en kritik av denna bok som handlar om att den skulle vara alltför ”vit”, att de svarta karaktärerna får alldeles för lite plats i handlingen. Jag förstår det inte alls. Det här är inte en bok om svartas förhållanden i sydstaterna på 30-talet, det finns det andra böcker som behandlar. Delvis handlar boken om rasism, men då handlar det om rasisterna sätt att tänka och agera, och rasisterna i detta samhälle är vita. Det finns en mycket träffande scen där Scouts på många sätt fantastiska lärare Miss Gates uttalar sin avsky för Tysklands nya diktator Hitler och hans behandling av judarna utan att kunna se likheterna med hennes eget samhälles behandling av den svarta delen av befolkningen.

Men för mig är inte heller rasismen kärnan i denna bok, det är inte det som gjort den så stor som den är. Härmfåglar har ingen hudfärg. Det är inte bara Tom Robinsson som är en härmfågel i denna text, det finns också andra som betraktas som annorlunda av sin omgivning och därför behandlas illa. Det finns en riktigt fin diskussion mellan Scout och pappa Atticus som handlar om rädslan för det annorlunda och främmande och de hemska effekterna av denna rädsla. Bland annat pratar Atticus om att man aldrig riktigt kan förstå en annan människa om man inte kan se världen med dennes ögon, om man inte kan kliva in under hens hud och gå omkring i den. Det är den väg som finns för att undvika ”dödssynden”. Det är ett budskap som i högsta grad är dagsaktuellt, den kärna som kommer att göra denna bok läsvärd länge än.

Det finns många sätt att bekämpa främlingsrädsla, att bli mer empatisk, att nå förståelse och respekt för olikhet, olika sätt att se på tillvaron och för mig är den goda skönlitteraturen en av de viktigaste vägarna. Och till den riktigt god skönlitteraturen hör definitivt Harper Lees klassiska verk. Även om du läst den förut så läs gärna om den i Eva Johanssons riktigt fina nyöversättning.

Meningen med det nya förordet av Judith Kiros förstår jag inte alls, tycker det missar det mesta av de som är viktigt och bra med denna bok.

Författaren

Harper Lee (1926-2016) föddes i Monroeville, Alabama. Hon studerade vid Huntingdon College och läste juridik vid University of Alabama. Lee debuterade 1960 med Att döda en härmtrast, som tilldelades Pulitzerpriset året därpå. Under sitt liv mottog hon även en rad andra utmärkelser, bland annat Presidentens frihetsmedalj. 2015 utkom romanen Ställ ut en väktare, som skrevs före debutromanen men kronologiskt utspelar sig efter händelserna i den.

Anders Kapp, 2020-05-15

Bokfakta

  • Titel: Att döda en härmtrast. (To kill a mockingbird, 1960, nyöversättning Eva Johansson, 2020).
  • Författare: Harper Lee.
  • Utgivningsdag: 2020-05-12.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 359.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *