Grand final för Millenniumserien. Med Hon som måste dö har David Lagercrantz nu kommit ut med seriens sjätte del, hans tredje och sista. Det är, inte oväntat, en fantastisk spänningsroman som nu sprider sig i miljoner exemplar runt världen. Men är det verkligen final på riktigt för denna framgångssaga?
En hemlös man hittas i en park i Stockholm. Det ser inte ut att vara annat än ett tragiskt dödsfall. Men rättsläkaren Fredrika Nyman anar att något inte stämmer och kontaktar Mikael Blomkvist.
Blomkvist blir motvilligt intresserad. Den hemlöse har flera gånger hörts muttra om Johannes Forsell, Sveriges försvarsminister. Var det bara nojor, svammel? Eller kan det finnas en riktig koppling till regeringen?
Mikael ber Lisbeth Salander om hjälp. Men efter Holger Palmgrens begravning har hon lämnat landet och går inte att nå. Vad ingen vet är Lisbeth befinner sig i Moskva för att en gång för alla göra upp med sin syster Camilla. Hon har bestämt sig: Hon ska inte längre vara den som jagas. Hon ska jaga själv.
I den härboken väver Lagercrantz samman politiska skandaler och maktspel på hög nivå med DNA-forskning, Himalayaexpeditioner, spioneri, maffia och det organiserade näthatet, vars rötter spåras till en rysk trollfabrik. Dramatik på högsta nivå.
Många böcker har en betydande startsträcka. Det kanske dröjer 50 sidor inne man är inne i just den här författarens byggnad. Det gäller inte för Hon som måste dö. Boken inleds av en tre sidors prolog som är helt fantastisk. Som läsare är man fast direkt.
Arkitekturen är galet imponerande. Olika berättar- och tidsperspektiv vävs samman ruggigt skickligt och han använder själva den strukturella formen för att successivt driva upp tempot tills det blir nästan andlöst spännande på vägen mot den dramatiska finalen. Spänningslitteratur när den är som bäst.
Det känns nästan lite fånigt att recensera en Millennium-bok; säljer de i så många miljoner ex är de naturligtvis väldigt bra, det finns en logik hos marknaden. I stället kom jag att tänka på två olika språkliga grepp som Lagercrantz använder frekvent. Det ena gillar jag mycket starkt och det andra gillar jag inte alls. Här kommer tre citat ur boken:
Catrin trodde att hon visste det mycket väl. ”Jag har ingen aning”, sa hon.
Han vill övertala henne, han ville tigga och be. Men han kände sig patetisk, så han önskade henne bara en trevlig kväll och lade på.
”Du kommer inte att tro mig”, sa hon, även om hon misstänkte att han skulle tro henne alltför väl.
Du har säkert reagerat på hur vissa författare är så skickliga på att skapa levande karaktärer samtidigt som de förblir rätt platta och livlösa i andra böcker. En av förklaringarna till det senare är naturligtvis att en karaktär är konstruerad och när man konstruerar något är det rätt normalt att konstruktionen blir logisk och rationell. Man skapar en karaktär, en viss sorts människa, och karaktären uppträder genom hela boken i enlighet med sin specifikation. Men vi människor är inte särskilt logiska och rationella. Vi tänker och vill olika saker, men säger och gör rätt ofta det motsatta. Vi är komplexa, flerbottnade och inte sällan är vårt agerande egentligen helt absurt, saknar fullständigt logik.
Det jag försökte illustrera med citaten ovan är att Lagercrantz är väldigt bra på att skriva fram det motsägelsefulla i karaktärerna vilket också gör dem till levande människor. Det gäller huvudpersonerna som är återkommande i serien, men det gäller men det gäller också för bifigurerna. Tänk till exempel på Ivan Galinov och Catrin Lindås när du läser boken; motsägelsefulla och verkligt levande människor. Riktigt bra gjort av Lagercrantz!
Här kommer ytterligare tre citat ur boken:
Han borde till och med leva, och roa sig som alla andra, inte bara arbeta och pressa sig till det yttersta, och kanske också svara i telefon och inte vara så ensidigt inriktad på sina förbannade reportage.
Ibland var landskapet svart, och kanske gick han i sådana stunder med slutna ögon och om det funnits ett stup där framme hade han bara klivit rakt ut i det, och rasat utan att vare sig skrika eller bry sig.
Hon vek in vänster uppför trapporna och närmade sig Mikaels hem från Tavastegatan, och långsamt blev hon helt och hållet fokuserad, och uppmärksam på varje detalj och gestalt i omgivningen.
Lagercrantz är väldigt kär i ordet ”och”. Oftast används komma i stället för ett bindeord som ”och”, särskilt i meningar där de olika satsdelarna har en uppräknande karaktär. Om en mening består av fem delar skriver de flesta 1, 2, 3, 4 och 5. Men Lagercrantz använder ofta bägge delarna: ”, och”. I de tre exemplen ovan:
- 1, och 2, 3, och 4 och 5.
- 1, och 2 och 3, och 4.
- 1 och 2, och 3, och 4.
Man kan naturligtvis göra på olika sätt, mycket är beroende av satsdelarnas karaktär, men jag tror sällan jag läst en så och-rik text; inte minst den enorma frekvensen av ”, och” tycker jag till slut blir störande, det känns lite som grus i ögonen eller som de där obehagliga blixtarna från en smutsig vindruta när man kör i mörkret och möter andras billyktor.
En petitess kanske, men något ska ju en recensent klaga på.
David Lagercrantz är nu klar säger han. Efter Stieg Larssons första tre delar i serien har Lagekrantz levererat del 4-6 och fler ska det inte bli. Han har gjort det med den äran, fantastiskt bra böcker och enorma försäljningsframgångar. Nu ska det bli spännande att se hur förlaget gör. Del sex är inte skriven som en avslutning där alla dör på slutet. Med tanke på framgångarna skulle det inte förvåna om det dyker upp en ny författare med en sjunde del så småningom.
Anders Kapp, 2019-08-30
Bokfakta
- Titel: Hon som måste dö.
- Författare: David Lagercrantz.
- Utgivningsdag: 2019-08-22.
- Förlag: Norstedts.
- Antal sidor: 385.