Riktigt kul metafrosseri

Visst verkar meta var rätt inne just nu, inte minst inom spänningslitteraturen? Jag menar naturligtvis inte det bolag som bland annat äger Facebook och Instagram, utan det grekiska prefixet meta som kan användas på rätt olika sätt men i detta sammanhang handlar om samspelande skikt; ett samtal om det aktuella samtalet till exempel. Jag skrev nyligen om Skaparen, första delen i serien True Fiction av Arne Dahl och Jonas Moström, som går långt på den vägen med stor framgång. En som verkligen går all in på denna form av meta är amerikanske Dann McDorman i sin uppmärksammade debut som nu också finns ute i svensk översättning med titeln Morden i West Heart. Bland mycket annat får vi på vägen en intressant och kunnig text om genrehistoriken och hur just den här deckaren relaterar till olika genrekonventioner. Vi får också en roande lek med personliga pronomen där ”jag” kan vara den i texten framträdande författaren men ibland också huvudpersonen, privatdetektiven Adam McAnnis, och där ”du” i löptext nästan genomgående är läsaren som på flera olika sätt inkluderas i berättelsen. Dessutom finns i upplösningen en mycket originell mördare. Även om han emellanåt kanske går alltför långt blir det här fantastiskt underhållande läsning.

West Heart är i denna berättelse ett relativt stort avskilt område i Upstate New York men också en jaktklubb för överklassen, ättlingarna till de fyra familjer som köpte in området och grundade verksamheten 1896 finns fortfarande med. Att accepteras som ny medlem är en komplicerad historia och medlemskapet är dyrt. Alla medlemsfamiljer, ett trettiotal, har egna hus på området som kallas för stugor men som är mycket mer exklusiva än vad denna beteckning antyder. I centrum finns ett stort klubbhus med plats för stora fester och ett femtiotal gästrum (som också används för otrohetsaffärer som är en populär aktivitet inom klubben). Här finns väldigt många rituella traditioner som måste följas och många komplexa relationer under den polerade ytan.

Handlingen utspelar sig torsdag till söndag kring tvåhundraårsjubileet av den amerikanska självständighetsförklaringen, alltså kring 4 juli 1976, vilket naturligtvis också motiverar en stor fest.

I inledningen möter vi huvudpersonen Adam McAnnis som är på väg mot detta område tillsammans James Blake. Det framgår att de varit vänner på college, men inte setts på rätt länge. James tillhör en av grundarfamiljerna och har bjudit med Adam som gäst. De kommer fram lagom till ”Sexan” en beteckning som syftar på den tidpunkt på dagen då många medlemmar samlas i klubbhuset för drinkar och samtal. I sin roll som privatdetektiv har Adam ett uppdrag att utföra, men det håller han länge hemligt.

Tidigt i boken kommer ett persongalleri vilket är en välgärning, det är en hel del karaktärer som förekommer i berättelsen. Snart dyker det också upp en handritad karta över området som också är till stor hjälp. Bland den stora mängd genrekomponenter som författaren förhåller sig till finns naturligt den slutna miljön med en avgränsad grupp människor. Snart kommer ett våldsamt oväder som förstärker denna isolering; det går inte längre att sig till eller från området och inga telefoner fungerar.

Många av människorna känner varandra sedan länge, har tillbringat mycket tid här tillsammans sedan de var barn, och i denna långa historik finns naturligtvis massor av hemligheter och händelser som påverkar vad som händer i berättelsens nutid. Själva klubben har också hemligheter i historiken som ingen vill prata om och allvarliga problem i nutid som de närmast berörda håller för sig själva. Till detta kommer att det finns hur mycket vapen som helst på området, det är trots allt i grunden en jaktklubb. Det är en skickligt uppbyggd grundkonstruktion och författaren relaterar hela tiden sina tekniker till andra, främst klassiska, deckarförfattare.

Och så denna lek med personliga pronomen och kommentarerna kring detta. Efter ett stycke där textens huvudperson tänker i jag-form: ”Monologen fortsätter i detta klaustrofobiska förstapersonsperspektiv i form av protagonistens ”jag”. Ett berättarperspektiv som du har betraktat med misstänksamhet ända sedan din första oskyldiga läsning av Agatha Christies Dolken från Tunis. Det är ett grepp som du alltid har upplevt som frustrerande. Du befinner dig inne i detektivens huvud men delar av hans medvetande är ändå ”avskärmat” så att säga …”

Det första liket upptäcks av några barn i ena änden av en badstrand, det blir allt fler som samlas nära ett båthus och Adam går dit för att se vad som hänt. ”Det är något extra otäckt med fasor i fullt dagsljus. … Kroppen guppade lugnt och mjukt i bara någon decimeter djupt vatten.”

Ungefär mitt i boken får vi läsare en enkät där vi får några frågor om det som hittills hänt, gissa på kommande mordoffer, och gissa på tänkbara mördare.

Och det blir självklart fler som dör. Efter att nästa kropp hittats vänder sig författare igen till läsaren: ”Och du föreställer dig denna råtta, kladdig av NNs blod, vars mage stryker över hyllorna i skafferiet, samtidigt som du funderar över författarens nya grepp, att växla över till ett första person plural-vi, en form som du knappt upplevt i en detektivroman tidigare. Och det av goda skäl, eftersom ett ”vi” alltid skymmer ett ”vem”. … Du inser också att denna första person plural-form är tänkt att väcka associationer till kören i ett grekiskt drama, likväl som kanske en kollektiv känsla av skuld hos de inte-helt-oskyldiga. Det är en röst från ett helt persongalleri där alla antingen är ett offer eller en misstänkt.” Jag vet inte hur det är med dig, men jag tycker det här är hysteriskt roligt.

Det vimlar också av intressanta formuleringar av annat slag: ”Ibland är en slump bara en slump. Den mänskliga hjärnans längtan efter ordning är så stark att den försöker urskilja mönster också där det bara råder kaos.” Det är kul att applicera klassiska filosofiska frågor på sökandet efter svar i en deckare.

Bland alla möjliga oväntade inslag finns en pjäs i text, dramatik, där läsaren har en av de viktigaste rollerna. Visst överdriver författaren sina idéer emellanåt men det är så enormt mycket mer lustfyllt med en författare som går för långt än en som inte rör sig en millimeter från mittfåran i genrekonventionerna. Katarina Falks översättning fungerar utmärkt. Läs gärna och roas av denna originella debut.

Författaren

Dann McDorman är en Emmy-nominerad TV-nyhetsproducent som även har arbetat som tidningsreporter, bokrecensent och snickare. Han bor i Brooklyn med sin fru och sina två barn. Morden i West Heart är hans debutroman.

Anders Kapp, 2024-05-13

Bokfakta

  • Titel: Morden i West Heart (West Heart Kill, översättning Katarina Falk).
  • Författare: Dann McDorman.
  • Utgivningsdag: 2024-05-08.
  • Förlag: Southside Stories.
  • Antal sidor: 312.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Please reload

Vänta ...