Allt som jag skriver på Kapprakt är naturligtvis subjektivt, ibland mindre, nu mer. Arvid Höglund är en god vän, vi har känt varandra i snart fyrtio år, under en rätt lång period arbetade vi också dagligen tillsammans. Med sin stillsamt intelligenta humor bidrog han till att skapa en underbar arbetsplats. Efter pension har han bockat av några imponerande punkter på sin bucket list; han har haft ett par konstutställningar, utan att vara varken musiker eller sångare har han deltagit i etablerandet av bandet Västra station där han svarar för alla låttexter och mellansnacken under spelningarna och nu har han också debuterat skönlitterärt med novellsamlingen Någonting att älska. Det var med viss fasa jag läst den – hur man hanterar en god vän som valt en ny opassande frisyr eller något ruggigt fult nytt klädesplagg kan vara problematiskt men ännu mycket värre blir det om vännen givit ut en dålig text. I alla fall om man tycker att texter är viktiga och det gör både Arvid och jag. Vad gör jag om det visar sig vara en usel skrift? Jag tror att alla som skriver om novellsamlingar i något sammanhang använder ordet ojämn och det gäller nog också här. Men här finns delar som innehåller människoöden skildrade med vackert vemod, en melankoli med skyar av absurditet som gör det svårt att veta om man ska skratta eller gråta, berättelser som fastnar i sinnet.
Det är en liten bok som Arvid debuterat med, sju noveller samlade på fyrtiofem sidor och han har valt ett av sina egna konstverk för omslaget.
Samlingen öppnar starkt med Den gröna ödlan i en miljö som jag kan känna igen från Arvids berättelser om uppväxten i Stöde, även om vare sig tid eller plats är direkt definierade i texten. I centrum finns Martin Linder som gick till sjöss redan som femtonåring: ”Det var härliga år. Fast jävliga.” Efter en olycka under krigsåren kunde han inte få något fast arbete längre, drygade ut en liten livränta med att arbeta som daglönare hos bönderna i trakten, en bra arbetskarl som kunde fixa allt möjligt, i alla fall de dagar när inte spriten kom emellan …
I Efter gudstjänsten möter vi polisen Per-Axel Hedlund som berättar för kyrkoherde Hildingsson om Jan-Evert ”Jesse” Ersson, hans bästa vän från ungdomen som nu, många år senare, ska begravas. Jesse hittades i kökssoffan med bössan som enda sällskap. På endast tre sidor skriver författaren fram ännu ett sorgligt livsöde. Starkt.
Det finns mer liknande, inkännande och medkännande välskrivet om människor som livet kanske inte hanterat så vänligt. Som gammpojkarna Axel och Rickard som slitit hårt med gården högt uppe vid Myren genom livet, hållit sig mest för sig själva, som nu passerat åttio och inte orkar längre. Men på kvällen efter att de hittats kommer det ett vackert stjärnfall som framgår redan av titeln Stjärnfall i januari: ”nu skulle man kanske önska sig någonting”.
Titelnovellen och avslutande September i Uppsala 1-3 fastnar inte riktigt på samma sätt för mig i läsningen så där är vi åter till det tidigare nämnda ordet: ojämn.
Jag är mycket tacksam mot Arvid för att han inte försatte mig i ett omöjligt predikament, det hade jag inte heller förväntat mig men visst fanns det en viss oro innan läsningen. Huvuddelen av den här novellsamlingen gav mig starka bilder av olika människoöden som skickligt skrivs fram i ett kondenserat format. Vem vet; kanske något av dessa liv kommer att växa ut till en roman? Jag kommer garanterat att läsa.
Författaren
Arvid Höglund är född 1948 och uppväxt i Stöde. Efter universitetsstudier i Uppsala har han varit bosatt i Sundsvall och arbetet har i stor utsträckning handlat om information och skrivande. Bland mycket annat har han också studerat kreativt skrivande och litteraturvetenskap vid Mittuniversitetet och är ordförande i Lars Ahlin-sällskapet. Även om han levt merparten av sitt liv i Sundsvall finns centrum i Arvids universum i Stöde där han också har ett fritidshus.
Anders Kapp, 2023-04-25
Bokfakta
- Titel: Någonting att älska.
- Författare: Arvid Höglund.
- Utgivningsdag: 2023-04-21.
- Förlag: Eget.
- Antal sidor: 45.
- ISBN: 9789152764060.