För att hitta Aris Fioretos nya bok Nabokovs ryggrad fick jag gå till hyllan för biografier vilket är alldeles tokigt, det här är (tack och lov) inte en biografi om Vladimir Nabokov, sådana finns det redan ett gäng, författaren listar sju, utan, precis som det står på omslaget, en essä, alltså en personligt utformad text om ett specifikt ämne, i detta fall Nabokovs författarskap. Mest känd, ökänd för en del, blev han för romanen, och senare filmen, Lolita, men han skrev massor under femtio år. Det här är texter där inget är vad det synes vara, Nabokov var en trollkarl som i stället för hattar och kaniner bedrog publiken med hjälp av bokstäver där de allra minsta detaljer är avgörande, där formen ofta är det egentliga innehållet. En vårdag 1992 köpte Fioretos en pocketbok i Santa Monica, Transparent Things, och ”råkade i trans”. Sedan dess har han läst det mesta, översatt flera av hans texter till svenska, läst mycket av den omfattande litteraturen om Nabokovs böcker och nu alltså givit oss en helt underbar essä där han går igenom trollkonsterna, ger oss hur och varför, ger oss en master class på högsta nivå för författare och alla andra skönlitterärt intresserade. Men varför ”ryggrad” i titeln? Jag gissade på något i närheten av en av kapprakts betydelser, att vara rakryggad, men fel hade jag.

Först ändå några biografiska uppgifter: Vladimir Nabokov föddes 1899 i Sankt Petersburg, växte upp där och i familjens tre gods söder om staden. Det var en förmögen och flerspråkig familj, från unga år behärskade han ryska, engelska och franska. Vid oktoberrevolutionen 1917 flydde familjen i flera steg för att sommaren 1919 hamna i London där han börjar studera zoologi och språk vid Trinity College, Cambridge. Efter en examen 1922 flyttar han till Berlin och den stora exilryska koloni som fanns där. Han försörjer sig med att ge privatundervisning i språk, tennis och boxning. 1923 träffar han ryskjudiska Véra Jersejeva Slonim, de gifter sig 1925 och 1934 får de sonen Dmitri. 1937 flyr de till Paris där merparten av den exilryska kolonin redan finns. I samband med den tyska invasionen 1940 flyr de till USA där han arbetar som zoolog med forskning kring fjärilar, lepidopterologi, vid en del av Harvard University i Cambridge, men också undervisar en del i ryska och litteratur vid Wellesely College. Från 1948 till 1959 undervisar han, huvudsakligen om europeisk litteratur, vid Cornell University i New York. Under hela den här tiden gör han massor med annat, skriver, översätter, reser, föreläser, ägnar sig åt fjärilar och konstruerar komplicerade schackproblem. Efter framgångarna med Lolita kan han leva på författarskapet. I oktober 1961 tar han och Véra in på Hotel Montreux Palace i Schweiz men checkar ut först när Nabokov dör sommaren 1977.

Aris Fioretos nya bok är som sagt ingen biografi, ingen kronologisk text utan en tematisk essä där huvuddelen utgörs av trettiotre närgångna studier av författarskapet med teman som schackdrag, skäggstubb och sömnlöshet, spiraler, vanvett och sårbarhet, glitter, apkonster och frihet. Det är en fantastisk läsning som på olika sätt lyfter fram en av nittonhundratalets viktigaste författare på ett levande sätt; inte alltid så lättsmält men vem vill ha en anrättning som redan är färdigtuggad.

Till titelns ryggrad. Nabokov, alltid rätt kategorisk, har en tydlig åsikt om hur man ska bedöma vad som är god litteratur. Det handlar inte om hjärnan, inte om litteraturvetenskapliga analyser. Inte heller om hjärtats emotioner, känslorna som uppstår under en läsning. Det handlar om den ilning eller rysning som ibland kan uppstå i ryggraden när man möter något alldeles speciellt. (Han utvecklar detta med många detaljer i olika sammanhang.)

På sätt och vis tycker jag ändå att associationen till rakryggad har viss bäring. Om del människor kan uttrycket ”vända kappan efter vinden” fungera väl men här gäller motsatsen; Nabokov är en person som i hela sitt liv vände kappan mot vinden. Ofta mästrande och överlägset kategorisk i intervjuer och i andra sammanhang kunde han vara förgörande för kritiker och andra meningsmotståndare. Inte alltid pålitlig, vissa kategoriska ståndpunkter kunde bytas ut, men han var alltid utmanande.

I det omfattande författarskapet hinner han också med att utmana allt vi normalt tar för givet i de kategorier vi använder för att kunna förstå och diskutera tillvaron: tid och rum, liv och död, gott och ont, inuti och utanpå, kärlek och hat, dröm och verklighet och mycket annat blir sig aldrig riktigt likt sedan Nabokov varit där med sina texter. Aldrig någonsin i någon sorts undervisande ton, alltid som olika skikt i alla sina skönlitterära romaner och noveller.

Bara för att ta ett exempel: tid uppfattar vi oftast som en linje, en tidslinje från då till nu och vidare mot en okänd framtid. Man kan också tänka sig tiden som en cirkel, en ständig upprepning. Nabokov experimenterar med tiden som en uppåtgående spiral vilket han, utöver att tillämpa tanken skönlitterärt, också tog med sig i rollen som universitetslärare där han tvingade sina studenter att läsa alla böcker på litteraturlistan minst två gånger, omläsning är viktigt för honom. Slutet på en text kan också betraktas som dess inledning när vi återvänder till första sidan och nu på en högre nivå, vi rör oss i en spiral. Han experimenterar också med tid på många andra sätt.

Huvudpersonen i den i inledningen nämnda boken Transparent Things heter Hugh Person och om du uttalar det på originalspråket engelska så märker du att författaren också talar till dig: ”du människa”. Denna typ av intelligent lek med språk och ord vimlar de av i hans texter, men det är inte bara en lek, det finns alltid en mening bakom. I just det här exemplet handlar det om en teknik som vi kanske oftast förknippar med Bertholt Brecht och hans Verfremdungseffekte, en sorts avbrott i fiktionen som ska ge publiken möjlighet till eftertanke och insikt. Nabokov gör det ofta, på olika sätt och verkar ha börjat med detta innan Brecht. Han excellerar i många olika litterära tekniker och Fioretos excellerar i sina förklaringar av hur och varför vilket blir både underhållande läsning och mycket lärorikt.

Formen är alltid central: ”Som så ofta är det inte berättelsen utan berättandet som skall fängsla och fascinera hos Nabokov; magin ligger inte i det sagda utan i sägandet.” ”Genom att behandla berättandet som en aspekt av berättelsen involverar Nabokov läsaren.” Hela tiden varierande och tänjande relationerna mellan fabula och siuzjet, story och plot.

Hela tiden gåtor, nycklar, hemliga mönster; en magisk matta som konstfärdigt viks så att olika teman delvis överlappar varandra. Ofta bedrägligt, ofta är det uppenbara allt annat än just det.

I allt han gör, på de olika fält han verkar, finns ett närmast maniskt intresse för de minsta detaljer. Ett exempel: utöver översättningar av egna böcker mellan engelska och ryska översatte han i mitten av sextiotalet Aleksandr Pusjkins klassiska versroman Eugen Onegin till engelska och hans notapparat omfattar fler än tusen sidor med kommentarer av alla tänkbara detaljer.

Minsta lilla skiljetecken i en text har betydelse för att inte tala om bokstäver. Han ägnar sig en del åt bokstaven R som uttalad på engelska låter som are, är, ett varande. Spegelvänt blir det en krylllisk bokstav som på ryska står för jag. R-paret står alltså för jag är, jag existerar och det går att utveckla sig kring; det finns också en karaktär som heter R i en av hans böcker. Likaså ägnar han sig en hel det åt bokstaven I som på engelska också betyder jag, som kan uppfattas som en bild av en människa, ett fuck-you-finger eller den berömda ryggraden. Uttalat på engelska kan I också bli ett öga som kanske också representeras av den lilla punkten ovanför gemena i. Allt detta går att utveckla vilket han också gör.

Det finns också många detaljer som återkommer i författarskapet som till exempel blyertspennor som minutiöst skildas i minsta beståndsdel, tillverkningsprocess och användning. Generellt handlar mycket om att göra små ting stora och stora ting små.

Redan 1922 översätter han Alice i underlandet till ryska och kanske bidrar det till den absurda humor som ofta återkommer i hans texter. Ofta inspireras han också av avancerad naturvetenskap, matematik och eller filosofi för att omsätta det till skönlitterär form; hans dekonstruktion av relationerna mellan orsak och verkan måste rimligen ha inspirerats av Aristoteles kauslateori.

Filosofiskt var Nabokov liberal med en stark tro på individens frihet, ett arv efter fadern, men det finns ett viktigt undantag som kräver en liten omväg. Liberalismen utgörs av ett antal centrala byggstenar som utvecklades främst under sexton- och sjuttonhundratal. En av dem är föreställningen om den autonoma, rationella individen, en konstruktion som idéhistoriskt utvecklades under lång tid för att fullbordas av Immanuel Kant. Man kan, vilket många gjort, argumentera för att konstruktionen inte har så mycket samband med verkligheten men den är i vilket fall som helst central för liberalismen. För Kant var det helt nödvändigt att denna konstruktion skulle kombineras med en pliktetik (man gör det man gör för att det är rätt att göra det) men så blev det inte. I stället var det konsekvensetik (man gör det man gör för att skapa nyttiga resultat) som segrade, främst via den utilitarism som Jeremy Bentham och James Mill utvecklade, och som blev en dominerande liberal byggsten. För Kant var detta en toxisk kombination vilket man nog nu med gott fog kan konstatera att han hade alldeles rätt i. (Har skrivit långt om detta tidigare och ska inte upprepa mig.)

Nabokov förefaller hålla med Kant, nytta är inte för honom det som vare sig bestämmer eller värderar handling, särskilt på det estetiska området. Att till exempel värdera litteratur efter hur nyttig den är var för honom en monstruös styggelse. Han förefaller ändå inte gå hela vägen till en extrem position för konsten-för-konstens-skull, kanske stannar han vid just den där ilningen i läsarens ryggrad? På sätt och vis har han fel, hans författarskap är ju ”nyttigt” i den meningen att den vidgar läsarnas förmåga att betrakta, tänka på och diskutera tillvaron. Han har också levererat någon sorts programförklaring där han ser sig själv som ”en moralist som sparkade på synden, örfilade dumheten, förlöjligade det vulgära och grymma – och tilldelade enväldig makt åt ömhet, talang och stolthet”.

Utöver de trettiotre tematiska studierna består boken av ett inledande förord och en avslutande apparat med tidslinje, referenser, register och en del annat. Boken är formgiven av gewerkdesign i Berlin som också bidragit med de många illustrationer som gläder oss läsare.

Aris Fioretos text glittrar av kärlek till litteraturen i allmänhet och Nabokovs texter i synnerhet, det är galet imponerande på många sätt, inte minst förmågan att inte använda sin enorma kunskap på just detta område till något förment vetenskapligt utan i stället välja den personliga essän som form.

Jag är imponerad av honom sedan länge, hade De tunna gudarna från 2022 som årets bästa inom svensk skönlitteratur det året, var sur över att Augustjuryn inte ens nominerade honom, men redan nu borde det vara självklart att Nabokovs ryggrad finns med bland nomineringarna i höst, låt vara i en annan klass.

Författaren

Aris Fioretos, vars föräldrar kommer från Grekland respektive Österrike, föddes i Göteborg 1960 och växte upp i Lund. Under större delen av sitt vuxna liv har han bott utomlands, framför allt i USA och Tyskland. Han studerade för Jacques Derrida i Paris, senare vid Stockholms universitet och vid Yale University. Hösten 1991 disputerade Fioretos i litteraturvetenskap med avhandlingen Det kritiska ögonblicket. Sedan 2001 är han docent i litteraturvetenskap och sedan 2010 professor i estetik vid Södertörns högskola och varit gästprofessor i flera olika länder. Våren 1991 debuterade han med den prosalyriska Delandets bok. Därefter har han utgivit en rad prosaböcker och romaner, många av dem prisbelönta och översatta till andra språk.

Anders Kapp, 2024-01-26

Bokfakta

• Titel: Nabokovs ryggrad.
• Författare: Aris Fioretos.
• Utgivningsdag: 2024-01-11.
• Förlag: Norstedts.
• Antal sidor: 494.

Länkar till mer information

• Kapprakt om De tunna gudarna.
• Kapprakt om Mary.
• Författarens hemsida.
• Läs vad andra skriver om boken.