En form för överlevnad?

– Jag är besatt av form, berättade Alex Schulman i SVTs Babel i går. Det framgår tydligt av hans nya bok Överlevarna som kom ut i fredags och genast syntes på en del topplistor, han är en populär författare. På sätt och vis är det hans debut inom skönlitterär fiktion, hans tidigare böcker är biografiska, handlar om olika delar av hans familj. Överlevarna är en djupt berörande berättelse om tre bröders uppväxt i en dysfunktionell familj, hur de skiljs åt i vuxen ålder men när det är dags att sprida askan efter deras nyligen avlidna mamma blir det en katastrofal återförening. Även om här finns mycket värdefullt för oss läsare kan jag ibland tycka att kärleken till en rigid form överskuggar innehållet.

Rätt tidigt i läsningen kom jag att tänka på Olivia Bergdahls Barnet – en sonettkrans som var nominerad till Augustpriset förra året. En sonettkrans är en komplicerad och hårt reglerad lyrisk form där de olika verserna vävs in i varandra och Schulman har gjort en likartad konstruktion, men i prosa.

Här finns en strikt uppdelning i två tidsperspektiv. Nutidsberättelsen består av ett dygn baklänges i tvåtimmarsintervaller, från 23:59 i första kapitlet till 00:00, 24 timmar tidigare, i det sista kapitlet. Det blir alltså tretton kapitel (vid midnatt två gånger) som ofta är sammanvävda; inledningen av ett kapitel är ofta identisk med avslutningen av nästa. Det är halva berättelsen som vi får läsa i vartannat kapitel (med ett undantag, kapitlen 12.00 och 10.00 kommer direkt efter varandra, och ett undantag är nödvändigt om det totala antalet kapitel ska bli 24 vilket jag tror varit viktigt för författaren). Övriga elva kapitel är en kronologisk historik där vi får följa bröderna från de är små fram till vuxen ålder; mot slutet förenas de två berättelserna.

Jag kan mycket väl förstå författarens förtjusning i själva konstruktionen, men ibland går den ut över berättelsens logik. 12.00 svänger bröderna av från stora vägen och har fem kilometer kvar till torpet. Även om det är en dålig grusväg tar det inte två timmar att köra fem kilometer men de kommer fram 14.00, två kapitel tidigare, eftersom konstruktionen förefaller vara överordnad berättelsen.

Över till själva berättelsen. Det är juninatt. Benjamin står i köket i det gamla slitna torpet där han inte varit på många år. I det svaga ljuset därute ser han hur två år äldre brodern Nils och två år yngre brodern Pierre försöker slå ihjäl varandra. På allvar. Han vet inte vad han ska göra, han klarar inte av att gå emellan. Han lyfter telefonluren och ringer till polisen för att få hjälp.

Så börjar historien och berättelsen handlar om allt det som leder fram till denna stund. I torpet vid sjön, omgärdat av hög granskog, tillbringade bröderna en stor del av sin barndom tillsammans med fullständigt oberäkneliga och alkoholiserade föräldrar där avståndet mellan euforiskt glädjevansinne och hemska vredesutbrott var nästan obefintligt. De är så olika, bröderna; Benjamin, mellanbrodern som driver berättelsen, är pojken med en vältrimmad social radar som hela tiden tolkar minst lilla skiftning i temperaturen, som ser katastroferna innan de inträffar, som gör allt han kan för att navigera i den osäkra terrängen. Storebror Nils drar sig undan, läser, är trots förutsättningarna ett skolljus med fantastiska betyg. Pierre råkar ständigt illa ut, slåss ofta och våldsamt. Vanskötta barn, smutsiga, ständigt med fel kläder, lämnas oftast vid för våg. De bär med sig fina stunder tillsammans, också med föräldrarna, men också många mörka minnen, framför allt ett stort trauma.

Det är relationerna i familjen som är det som är riktigt läsvärda och djupt berörande i denna text. Hur pojkarna ändå överlever till vuxen ålder för att skiljs åt till olika liv innan de åter träffas när mamman dör (pappan har dött tidigare). Tillsammans går de mitt i natten igenom det som finns kvar i hennes lilla lägenhet. Det mesta ska kastas, men någon minnessak vill de ändå spara. Men så hittar de ett brev som förändrar allting, som leder fram till det kommande dygnets händelser, som tvingar dem tillbaka till torpet som de inte vill återse.

Ett återkommande tema är våra opålitliga minnen, hur mycket av våra liv som formas av minnen som inte alltid har med verklighet att göra. Och om att tappa fotfästet i tillvaron, känslan av att finnas i någon sorts parallellvärld utan förankring i en riktig existens. (Just detta påminner faktiskt om Hanna Johanssons fantastiska debut Antiken som jag skrev om för några dagar sedan. Inga likheter i övrigt.)

Ofta beskylls genrelittertur för att vara sämre än ”riktig” skönlitteratur i den meningen att den är låst i specifika former och schabloner. Ända sedan jag var barn har läst mycket och allra mest har det handlat om klassisk skönlitteratur (med en del avbrott för facklitteratur, främst inom filosofi, idéhistoria och politisk teori). För några år sedan kom jag med i den grupp som årligen arrangerar Svenska Deckarfestivalen vilket inneburit att jag också läser rätt mycket genrelitteratur, spänningsromaner, och på vägen har jag lärt mig att det även där finns en hel del som har höga litterära kvalitéer och ännu mer som har höga kvalitéer när det gäller kvalificerade diskussioner om olika viktiga frågor i en form som kan nå betydligt fler än dokumentära skildringar skulle göra. Visst finns det böcker inom genren som är rätt trist likformade, kanske bland annat ett resultat av den ”professionalisering” som kommit via allt fler skrivarutbildningar, men det finns också inom den klassiska skönlitteraturens skiftande moden. Men sällan har jag läst någon spänningsroman som varit så hårt formstyrd som Överlevarna. Dessutom bjuder denna bok på en avslutande twist, något rätt typiskt för spänningslitteratur, som jag tror många av den genrens författare skulle vara avundsjuka på.

Jag låter sannolikt överdrivet kritisk, jag hade riktigt stor behållning av de insiktsfulla relationsskildringarna och den höga språkliga nivån, men tror att Alex Schulman bör hitta utlopp för sin ”besatthet” av form på annat håll än i romanskrivandet.

Författaren

Alex Schulman, född 1976, debuterade 2009 med Skynda att älska. Romanen Glöm mig blev Årets bok 2017. År 2018 utkom Bränn alla mina brev, som hyllades av läsare och kritiker. Tillsammans med Sigge Eklund driver han även en av Sveriges mest populära podcasts, Alex & Sigges podcast.

Anders Kapp, 2020-09-07

Bokfakta

  • Titel: Överlevarna.
  • Författare: Alex Schulman.
  • Utgivningsdag: 2020-09-04.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 270.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *